Sommar i P1 med Lars Lerin

Lars Lerin är en av Sveriges främsta akvarellmålare. Jag har bara besökt Sandgrund i Karlstad på den tiden det var dansrestaurang där, men jag vet att det numera inrymmer ett Lars Lerin-museum och har noterat, att hans utställning på Waldemarsudde i Stockholm hade mer än 100.000 besökare.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.