Om vård, åldrande och död

8 juli 2012 19:05 | Politik, Serier | Kommentering avstängd

Pelle Forshed är redan ett stort namn i den svenska serievärlden: tillsammans med textförfattaren Stefan Thungren gör han för Svenska Dagbladet ”Stockholmsnatt”, en narrspegel för unga wannabes, personer som tror att de är något bara de följer de allra senaste koderna.

Själv har Pelle Forshed haft ett föga hippt jobb, under flera år vårdbiträde i hemtjänsten för äldre. Den är också miljön för hans egen seriebok ”De anhöriga” (Kartago, 2012), men även om också huvudpersonen i bokens åtta serienoveller heter Pelle, ska man naturligtvis inte se innehållet som rapporter om vad som har hänt honom själv – personer med det här jobbet har tystnadsplikt.

Däremot har hans egna erfarenheter säkert bidragit till att miljöerna, människorna och händelserna känns så autentiska, och det är ingen vacker bild av den stockholmska äldrevården i regi av privata bolag Forshed förmedlar: tidsbrist, ständiga personalbyten och annat liknande. Till det kommer alltför många anhörigas likgiltighet. I ett sådant här system blir det naturligtvis också så, att anhöriga, när något går snett, ibland väljer att skylla på enskilda vårdanställda.

En del av de enskilda episoderna – som Pelles intresse för en jämnårig kvinnlig kollega – bidrar till att ge en fylligare och mer realistisk bild av det som ofta också präglar arbetsmiljöer. Men den här boken har förstås främst en politisk udd mot privatiseringar och nedskärningar.

Samtidigt finns här, i serieform, muckrakerns strävan att gräva och gräva ända till dess att alla samband är blottlagda: anhörigas likgiltighet, tendensen att skylla på andra, den komik till och med begravningar kan erbjuda.

Och så finns det en elak uppföljning: Vi får följa en av de så kallade sörjande på en efterföljande semesterresa till Spanien, där vederbörande både får uppleva partnerbyte som det nog ibland kan vara i verkligheten och en konfrontation döden också kan frambesvärja.

I det allra sista serieavsnittet blir verkligheten, här sedd genom en döendes ögon, så märklig som den säkert kan vara i ett sådant ögonblick.

Det här är ett i alla avseenden starkt seriealbum. Skaffa det och läs det!

Sommar i P1 med First Aid Kit, Klara och Johanna Söderberg

8 juli 2012 15:26 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har entusiastiskt skrivit om de två första CDna med First Aid Kit, systrarna Klara och Johanna Söderberg, så det är med stora förväntningar jag börjar lyssna på deras Sommar-program. Och jag blir verkligen inte besviken, framför allt när det gäller musiken i deras program, ett ämne som jag strax ska återkomma till.

När det gäller pratet, finns där förstås redan i början historien om när de, med Patti Smith i publiken vid Polarprisutedelningen, lyckades röra henne till tårar genom att sjunga hennes ”Dancing Barefoot”.

I övrigt handlade pratet mellan låtarna till mycket stor del om turnerande och möten med musiker i USA, vilket vid närmare eftertanke är helt naturligt om man betänker att de slog igenom i så ung ålder och fortfarande är så unga att de knappast kan ha hunnit uppleva några mer dramatiska saker.

Samtidigt märktes det att även om de är starkt präglade av amerikansk musik, bluegrass och framför allt traditionell country, har de också en kritiska blick på avarter i det amerikanska samhället – de har ju inte för intet en farsa med rötter i den svenska musikrörelsen. Vidare: de vittnade också om att deras progressiva morsa redan när de var mycket unga predikade feminism för dem, en övertygelse som de sedan inte hade släppt.

Anders F Rönnblom har i och för sig sina musikaliska rötter i den sena proggeran, men den (och över huvud taget den svenska musiken) lyste annars med sin frånvaro i det här Sommar-programmet.

Däremot fanns artister som Johnny Cash, Emmylou Harris, Gram Parsons, The Carter Family och Loretta Lynn med på systrarna Söderbergs spellista. Samt förstås, som ett exempel på deras sjuttiotalspräglade samhällsengagemang, ”Universal Soldier” av och med Buffy Sainte-Marie.

Som exempel på musikaliska samarbetspartners fick vi möta till exempel Jack (O) White, och så avslutades programmet med deras egen ”Blues Run the Game”.

Åtminstone musikaliskt var det här programmet ett av de bästa i den här serien hittills i sommar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^