Sommar i P1 med Klara Zimmergren

1 juli 2012 16:30 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Hos oss står radion i köket nästan ständigt på, men den är nästan konstant inställd på P1, på lördagsförmiddagarna dock på P4, en del av söndagsförmiddagen på P2. P3 hör vi aldrig på, och det har väl bidragit till att Klara Zimmergren, i dag värd i P1s ”Sommar” är tämligen okänd för mig.

Eftersom hon är komiker, hade man väl kanske väntat sig ett något muntrare Sommar-program av henne. Men i stället handlade en stor del av programmet om den ofrivilliga barnlöshet hon och hennes man trots idoga försök har drabbats av. Jag tyckte hennes berättelse om detta var mänskligt berörande, och jag greps av hennes berättelse om hur hon till slut fann sig i sitt öde och skaffade ett adoptivbarn.

Hennes låtval var väl inte allt igenom mitt, men hon spelade också en del artister och grupper som även jag ibland lyssnar på: The Beach Boys, Tom Waits, Wilco, Lionel Richie, Håkan Hellström och The Beatles.

Evert Taube och kvinnorna: Havsörnsvals, Flickan i Havanna och Ellinor

1 juli 2012 14:53 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Evert Taube var i sina visor ofta romantiskt naiv i sin syn på kvinnor, och de kvinnor han skildrade var ofta påfallande unga (och naturligtvis vackra). En del av detta känns föråldrat i dag men kan ändå fördras i skenet av att hans syn på kön och könsroller var präglad av en annan tid.

Som exempel kan vi ta en sång som finns på CD 4 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS):

Havsörnsvals

Text och musik: Evert Taube, 1933

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svä-var,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små
emot svallvågor slå
som på öde havet gå!

Men i en vik man hör musik, just denna ton,
man tar ett gupp och man får upp konversation:
”Min fröken, vet ni vad jag såg i dag från strand?
Jag såg en havsörn, som slog ned och tog en and!”

”Havsörnsvingarnas skrämmande dön
nådde vår flyende and,
trött på att dyka och ensam på sjön
sökte hon simma i land!
Just när hon nådde vår skyddande vik
havsörnsvingarnas stolta musik
hördes på nytt och i havsörnens klor
lilla anden till himlen for!”

”Nej, är det verkligen sant?
O! Tänk den stackars lil-la!
I dessa rysliga klor,
hackad av havsörnens näbb!
Kunde hon ej komma loss?”
”Nej! Hon försökte förstås!
Men kära ni, såna klor sitter i!
Man blir aldrig, aldrig fri!”

”Min herre, att ni är en örn och jag en and
det tycker jag det riktigt känner jag ibland
och därför är jag också rädd för era klor.
Ni är nog farlig, mycket farlig, säger mor.”

”Inte för det ni är rädd, vad jag tror,
men ni kan likna en and,
som vill fly undan.” ”Ja, ur era klor.
Aj! Vad ni trycker min hand!”
”Gör jag? Förlåt mej!” ”För all del, jag ber!
Folk pratar, vet ni, så mycket om er!”
”Jaså!” ”Jaha! Men det gör inget alls, för ni
dansar så härligt vals!!”

Mycket mer problematisk är då hans text till ”Flickan i Havanna”, publicerad 1922 i samlingen ”Flickan i Havanna och ett par visor till” men inspelad på skiva redan 1921: HMV X 1275. Jag har säkert under mina pojkår hört till dem som, efter att ha hört den i radio, glatt och aningslöst har sjungit med i texten, vars fulla och sanna innebörd Margareta Winberg i ett skarpt inlägg gjorde klart: den här sången handlar om prostitution, om att sälja sig för pengar, och den romantiserar detta.

Flickan i Havanna

Text: Evert Taube, 1921

Musik: ”Är du glad, av hjärtat nöjd”, 1873, en frikyrklig sång med svensk text av Teodor Trued Truvé och musik av amerikanen Horatio Richmond Palmer

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar år en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna stänger dörrn av cederträ.
Sjömannen är inne, flickan på hans knä.
Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hörer då en sjömans röst.
Pengar har jag inga, men en sak till tröst.
Och utur sin jacka blå
tager han det hon ska få.
Du är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner, som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du – en liten stund.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crepe de chine.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Evert Taube lär dock inte här ha inspirerats av någon egen upplevelse i Havanna utan av en bild av en dam på en cigarrlåda!

Det känns för övrigt helt kongenialt, att Evert Taube, som annars skrev sitt eget material, ibland med stölder från andra som inslag, bland sina tidiga insjungningar också har Erik Axel Karlfeldts ”Svarte Rudolf” med både en trettonårig prinsessa och Amsterdams glädjekvarter som ingredienser.

Men på den här skivan kan vi också lyssna på ”Ellinor dansar” från 1949 (Cupol 4296) där han sjunger duett med egna dottern Ellinor (1930-1998), som ju också förekommer i flera av hans visor. Också den här innehåller en tidstypisk fras om hur flickor ska vara, men den här visan om den egna dottern har ömhet och charm:

Ellinor dansar

Text och musik: Evert Taube, 1949

Får jag lov, lilla pappa,
du lovade mig en dans!
Får jag lov, vill du dansa med mig?
Ingen för som du gör,
så’n dansör som du, pappa,
det finner man ingenstans.

Vilken dag, vilken fest,
o, så lycklig jag är i kväll!
Hör fiolernas susande sång!
Jag blir yr
men du styr.
Har du märkt att min klänning är lång?

Ack, min Ellinor,
bara blunda och hör musiken,
känn i ditt hjärta rytmiken,
tänk ingenting, bara dansa och le.
Som en ros vaggar i vind,
mjuk och lugn skall en flicka vara –
Allt kan jag inte förklara,
men kyss min kind!

Evert Taube hade också en dotter med namnet Rose Marie, som dock dog samma år som hon föddes, 1928. I flera av Taubes sånger finns en Rose-Marie, dock en högst levande ung dam. Jag vet inte om hon hade någon förebild i verkligheten, men kanske hade han bara förälskat sig i namnet. Hennes gestalt skymtar i ”Här, Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden”, men den här texten, först publicerad i ”Dikter” (1955), är främst ett stycke skärgårdslyrik av Taubes bästa märke. Sången skrevs dock redan 1932 och kom på skiva 1933, på Columbia DS 788.

Här, Rose-Marie, syns blåa Nämdöfjärden

Text och musik: Evert Taube, 1932

Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Hör våra tallars sus! Se fältens gröda
i soligt lä av granars gröna mur!
Himlen är blå och stugorna är röda
och svart blänker Larssons tjur.
Känn lindens doft och doft av kaprifol!
Hör göken han gol!

Klövern står grön, Marie sänghalm lyser
och Larssons lie blixtrar på vår äng,
vår lille pojke – titta hur han myser –
han har gått i tjänst hos gårdens dräng.
Vad är det nu han vill? Han ler och bockar.
Till stallet – ja visst nu hörde jag hans röst.
Solen den lyser på hans gyllne lockar
och bränner hans bara bröst.
Se Larssons katt och ekorren på språng!
Hör fåglarnas sång!

Nej, Rose-Marie, låt bli, stäng inte fönstret!
Jag måste måla ditt porträtt idag!
Ljusblått det klär dig och det skära mönstret
på klänningen har också sitt behag.
Bort med gardin och stöd dig lätt med kinden
mot fönsterkarmen och se tankfull ut,
som om du fått ett bud med västanvinden
just nu, kring stugans knut –
ett bud att djupt i skogen vid en gran
där spelar Pan.

I ”Tango i Nizza”, skriven 1938 i San Remo, återknyter Fritiof Andersson bekantskapen med Carmencita, som han förgäves hade friat till under vistelsen på Pampas i Argentina:

Tango i Nizza

Text och musik: Evert Taube, 1938

Fritiof och Carmencita

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.
En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! –
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg” –
”Vackra Carmencita, ni min enda kärlek!
Hur kom ni till Nizza?” – ”Jag flög från Paris
just för att träffa er här på något vis.”
”Friar’n med miljoner! Säj vart tog han vägen?”
”Var nu inte elak, det var bara skämt
och jag var bara sjutton år.

När ni red bort sista gången, Andersson,
från Samborobon på er häst Marron,
var jag förtvivlad, jag grät I fjorton dar
för att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: ”Du är tossig, lilla vän,
han kommer väl igen, men det blir inte den!”
Mamma, hon sa: ”Tja, det tar en liten tid
och så får ditt hjärta frid.”

”Jag längtar till Pampas, jag längtar dit igen,
Carmencita, när jag ser och hör dej här.
Att rida dag och natt för att möta dej igen,
du den enda flicka som jag håller kär!
Jag längtar ner till Pampas, till nätternas mystär
och till markens doft som var så ren och stark.”
”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här,
mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”
”O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!”
”Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela världen och jag skall bli din fru!”
”Vackra Carmencita, vad du dansar härligt!”
”Fritiof, o, du för mej i himmelen in,
där jag för alltid blott är din!”

Stjärnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med två tända ljus,
rött vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer från bergen i Provence
spelar en kadens i ett träd nånstans.
Flickan från Pampas har återfått sin vän,
Fritiof ifrån Bohuslän.”

På skiva kom den här sången 1956 (Swedish Society Discofil 33125 B).