Melodikrysset nr 8 2008

Det började urenkelt i dag, med Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”, som ju börjar ”Mors lilla Olle i skogen gick”.

Och det blev faktiskt inte mycket svårare sen heller.

Frågan som rörde en annan barnvisa, ”Här kommer Pippi Långstrump”, var lika lätt den: Runt Pippi springer apan, det vill säga Herr Nilsson.

Den enda fråga jag egentligen behövde googla på var, som vanligt, en med anknytning till Melodifestivalen, närmare bestämt Melodifestivalen 2001: Barbados med Magnus Carlsson sjöng en engelsk version, ”Power of Love”, av sin ”Allt som jag ser”.

I år har jag redan missat de två första delavsnitten av uttagningen, så inte lär det bli bättre med mina kunskaper om melodifesivallåtar i fortsättningen heller – men jag ska i alla fall försöka se kvällens avsnitt.

De utländska popmusikgrupperna klarade jag däremot. Vi hörde The Doors i ”Love Street”. Och med Depeche Mode – här med ”Precious” – är jag bekant allt sedan jag hade barn boende hemma.

Enrique Iglesias är väl för all del ingen artist, som jag själv brukar höra på heller, men visst känner jag till honom.

Inte heller var det särskilt svårt att, trots framförandet på finska, känna igen ”American Pie” och komma fram till att det sökta landet var USA.

Och skulle en man, som bor i Uppsala, inte veta, att Evert Taubes ”Stockholmsmelodi” börjar: ”Se hur hela Uppland står i lågor”?

Från Svensktoppen kände jag igen en annan ”Evert”; den hängde med i 22 veckor 1997-1998. Den framfördes av en grupp med dansbandsparodinamnet Matz Stefanz med Lailaz i vilken Stefan Ljungqvist ingick.

Från Svensktoppen tar vi oss över till operett- och musikalvärlden.

I dag hörde vi först musik av Johann Strauss den yngre ur ”Die Fledermaus”, 1874, på svenska Läderlappen. Jag ska gärna erkänna, att jag i yngre dar var mer bekant med serien ”Läderlappen”, men jag har senare bekantat mig med operetten också.

Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” har jag sett på film, inte på scen med Tommy Körberg och Carola. Och naturligtvis vet jag, att där förekommer en familj vid namn von Trapp.

Allra sist två pärlor i dagens program.

Vi hörde Carl David af Wirséns och W Åhléns sommarpsalm, den som börjar ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Jag hörde den nyligen på Gerd Thunells begravning och citerade i samband därmed delar av texten här på bloggen. I dag hörde vi den med vokalgruppen The Real Group, som finns i vår skivsamling. Ett sidospår: i The Real Group sjunger Peder Karlsson, tenor. Hans pappa, förre (s)-ministern Jan O Karlsson, känner jag väl. Liksom jag kände hans nu döda mamma, Eva, som jobbade på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

Av Ulf Lundell har vi allt som han har gjort på skiva; jag har till och med recenserat honom. Hans ”Och går en stund på jorden” har jag alltid hållit för att vara helt underbar:

Och går en stund på jorden

Text och musik: Ulf Lundell, 1976

Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Jag sa: Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Och sen dricker vi en flaska vin
Som säkert smakar terpentin
Men vad gör det oss
Vi åker ner igen
Och går en stund på jorden
Och går en stund på jorden

Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Swing it Boys!

Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Jag sa: Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Här har vi penslar och färg
Det räcker till
Och vi målar liksom som vi vill.
För livet är lek och spel
Och vi leker våra spel
Och går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Den kom på ”Törst”, 1976.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Jag ville dig betyga…

I julaftonsnumret av Folket i Bild 1945 (nummer 53, 23 december) hittar jag en dikt av Emil Hagström, som jag tidigare har skrivit om – se bland annat Kulturspegeln, Prosa & lyrik:

Jag ville dig betyga…

Jag ville dig betyga
att du var mig kär,
men det var så mycket annat.
Ja, man vet hur det är.

Det vackra som jag ville
blev aldrig gjort.
Det är för sent att ångra
då man fått begravningskort.

Gräsänklingveckor

Jag har varit ensam hemma i snart två veckor. Hustrun har inte förlupit mig – hon har så där varannan dag ringt mig från Indien, där hon är i egenskap av ordförande i svenska UNICEF, och i morgon kväll kommer hon hem.

I förra veckan var jag, på grund av att webbhotellet hade drabbats av en hackerattack, utestängd från min blogg, vilket kändes mycket ovant; jag hade svåra abstinensbesvär. Efter det att jag, med Bo Strömbergs hjälp, hade hittat ett nytt hem för bloggen, har jag skrivit som besatt, ofta flera långa texter om dagen.

Nu ska man inte tolka det här som att bloggen upptar all min tid. De två senaste tisdagarna har jag till exempel till stor del ägnat åt barnbarnen, Viggo och Klara: hämtat dem på dagis, serverat mellanmål, lekt med dem, lagat middag. Från i tisdags kan jag rapportera, att Klara har ritat en huvudfoting och förklarat, att det är morfar. Det är roligt att se, att barnen allt mer själva inbegriper mig i sin nära krets, och åtminstone Viggo förstår också släktförhållandet: morfar är mammas pappa.

I onsdags i förra veckan hade vi guppsammanträde med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. Jag har nu fått de efter AU reviderade handlingarna inför nämndsammanträdet i nästa vecka, och jag noterar, att vår ordförande, nämndens vice ordförande Peter Gustavsson, har fått gehör för flera av våra synpunkter. Bland annat har vi fått gehör för vår skeptiska inställning till planerna på ett jippobetonat nytt kommersiellt centrum i Östra Fullerö utanför Uppsala.

I torsdags kväll stod en annan viktig miljöfråga i centrum. Svartbäckens socialdemokratiska förening, som hade årsmöte, diskuterade framtiden för Ärna, när det militära flyget avvecklas; inledare var oppositionskommunalrådet (s) Lena Hartwig. Ärna ligger norr om min stadsdel Svartbäcken, omedelbart inpå Bärby hage, där Viggo och Klara och deras föräldrar, Kerstin och Bo, bor. Privata kommersiella intressenter vill på den gamla militära flygplatsens område starta en ny civil flygplats med bland annat lågprisflyg. Att Uppsala, som ligger närmare Arlanda än vad Stockholm gör, skulle behöva en sådan flygplats är obegripligt, särskilt som vi numera kan åka tåg ända in under flygplatsen på Arlanda. Och att det i en tid, då vi måste minska flygets miljöpåverkan, skulle vara vettigt att bygga en ny (och dessutom sannolikt olönsam) flygplats var det faktiskt ingen av årsmötersdeltagarna som tyckte.

Sen blev jag, enligt något slags lokal tradition, vald till ordförande för årsmötesförhandlingarna – och klarade dem i år också. Från verksamhetsberättelsen noterar jag, att vår (s)-förening – i motsats till partiet i stort – har haft medlemsökning, en liten men dock!

På lördag kväll var jag i vårt Musikens hus (Uppsala Konsert & Kongress) på en konsert till minne av Violeta Parra, ”Jag vill tacka livet”. Om Parra har jag tidigare skrivit, också om Jan Hammarlund som skulle ha varit där – men till min stora besvikelse var han inte där; han hade blivit sjuk. Jan fick jag nu bara se i den videofilm, som planenligt inledde programmet.

Men kvällen var för den skull långt ifrån bortkastad.

Före pausen fick vi stifta bekantskap med Provocative dissonance, en jazz fusion-trio från Uppsala. Den här trion gav tre av Violeta Parras låtar en helt ny ljudbild: ”El gavilán” (”Rovfågeln”), ”Casamiento de negros” (”De svartas bröllop”) och ”Volver a los 17” (”Att åter bli 17 år”).

Efter pausen kom Crossing Project Band med rötter i Gottsunda här i Uppsala. Också här fick vi höra intressanta bearbetningar av Violeta Parras originalmaterial. Sångsolister var Verónica Castillo och Hernán Ravanal – den senare exekverade dessutom gitarr och charango. De sjöng på spanska, men vi fick också höra Erik MacQueen sjunga på engelska, Berket Ockubay till eget ackompanjemang på karar, en eritreansk harpa, sjunga på tegrinja och Gabriel Budak, till eget ackompanjemang på saz, ett orientaliskt stränginstrument, sjunga på kurdiska. Och sist men inte minst hörde vi En tredje profet, Christoffer Dreimanis och Stefan Lucas, göra Violeta Parra som rap!

Till det kom ett band på åtta man plus tre gästmusiker, svenskar, latinamerikaner och andra. Variationen i fråga om instrument och rytmer var fantastisk. Utan att vilja skåpa ut någon vill jag särskilt nämna Diego Regodón på kontrabas och Johan MacQueen på banjo. Men där förekom alltså allt ifrån blåsare till en mängd rytminstrument.

Fram på natten kom sonen, Matti, hem; han bor i Årsta, Stockholm, men hade varit i Uppsala och spelat, på annat håll. Vi åt frukost tillsammans, men sen måste jag ge mig i väg till nya värv i Stockholm.

Klockan 14.00-15.30 skulle jag vara konferencier på en konsert i ABF-huset med Stockholms arbetarsångkörer, ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Men dess förinnan skulle körerna repetera.

Konserten började med att alla körerna tillsammans under ledning av Cecilia Bolin sjöng Mikael Wiehes ”En sång till modet” (solist Lena Ahlestedt) och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen” med svensk text av Jacob Branting.

Sen sjöng Huddinge pensionärskör och Telluskören under ledning av Tord Malmberg Mats Paulsons ”Ett träd”, Dan Anderssons och Thorstein Bergmans ”Gässen flytta”, Ted och Kenneth Gärdestads ”Klöversnoa” och Allan Edwalls ”Kärleksvisa”.

Och så blev det allsång: Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”.

Sånårakören under ledning av Cecilia Bolin sjöng sen två nummer av Vladimir Vysotskij, ”På Bolsjoj Kartenyj” och ”Sången om jorden” samt bland annat en Röda Bönor-sång, ”Vi ska gå ut tillsammans”.

Handelskören under ledning av Silvia Luca startade dramatiskt med ”Högre lön”, en IWW-sång, och sjöng sen Alf Henriksons ”En visa om överheten” med musik av Johann Sebastian Bach samt Asko Viléns ”Allas rätt till liv”.

Mer allsång: Thorstein Bergmans ”Alla tillsammans”.

Sen kom Stockholmsdistriktets manskör under ledning av Bengt Bergius med bland annat Tage Danielsson och Astrid Lindgren.

En intressant bekantskap var Robert Robertssons kör Extra salt, som sjunger tonsättningar av dikter (av Göran Greider, Stig Dagerman med flera), för tonsättningarna står Robertson och Lena Ekman, den senare känd av oss som kan proggeran.

Och så avslutades konserten med alla körerna på scenen igen, med en känd sång från proggeran, ”Vi äro tusenden” från salig Tältprojektet.

Mellan de olika avsnitten berättade jag om Cornelis, Allan Edwall, Mikael Wiehe, Mats Paulson, Thorstein Bergman, Alf Henrikson, Tage Danielsson, Ulf Dageby och alla dom andra. För mina insatser belönades jag med en blombukett.

Så har ytterligare ett par veckor gått av mitt liv – livet är inte det värsta man har ens vid 70.

Och i morgon kväll kommer Birgitta hem till mig igen.

Klarspråk om ”valfrihet”

I en debattartikel i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 2008 talar Peter Persson, ordförande i Jönköpings arbetarekommun och ledamot i socialdemokraternas programkommission, samt Margareta Persson, riksdagsledamot (s) från Jönköping, klarspråk om hur socialdemokratin har fallit till föga för högerns definition av frihetsbegreppet och, som en följd därav, gett upp den gemensamma och sammanhållna skolan. Partiet manövrerade fel i tron att föräldratrycket för fler friskolor var så omfattande. De båda författarna fortsätter:

”Vi tror det var en felsyn. Det var egentligen resursbrister som tvingade fram en ’röstamedfötterna-reaktion’. I stället för förmodade föräldrakooperativ och lokala initiativ fick vi en friskolekoncernvåg som sköljt över vårt land.

Den har omvandlat skolan från gemensam angelägenhet och nytta till ’jag väljer det bästa’ och någon annan ska ha det sämsta samtidigt som hundratals miljoner av skattepengar blir vinstmedel.”

De båda Persson konstaterar, att det är en mycket stor majoritet socialdemokrater som plågade har åsett denna utveckling och funderat över hur den ska kunna vändas: från i dag världens kanske mest liberala skolsystem tillbaka till en gemensam skola, där barn med olika bakgrund av både demokratiska och sociala skäl får mötas. Skolan borde inte minst vara ett medel för ekonomiskt rättvis fördelning: ”För många har omvandlingen blivit ett ofrivilligt val till längre skolväg och mer segregerad skola.”

Persson & Persson fortsätter:

”Om vi drabbades av aningslöshet eller trycktes tillbaka på skolans område så vill vi varna för motsvarande utveckling vad gäller vård och omsorg.

De som påstår att ägandet inom detta område inte spelar så stor roll borde betänka den politiska högerns aktivism för att privatisera. För dem är ägandet avgörande. Privata vårdföretag kan inte ge de gamla mer resurser och välfärd. Socialdemokraternas diskussion borde handla om konflikt med borgerligheten i resursfrågan.

Vi tror att borgerlighetens systemskifte inom vård och omsorg handlar om trestegspolitik. Först ska man förföriskt tala om vårdgarantier och fritt val där det fria valet ensidigt är inriktat på val av företag och inte verksamhetens inriktning och omfattning.

I nästa skeende kommer så kallad valfrihetscheck eller fritt val att kunna kompletteras med egeninsats för att förbättra kvaliteten, Därmed skapas omedelbart skilda förutsättningar beroende på ekonomi. I fortsättningen kommer diskussionen om begränsningar i välfärdskuponger och eget val handla om varför man ska betala skatt när standarden blivit så mycket lägre och då spränga de sista resterna av välfärdsstaten.

Vi är inte där än – långt därifrån – men socialdemokratin måste djupare ideologiskt ta sig an en problematisering av hur borgerligheten driver oss till reträtter inom välfärdspolitikens område.”

I detta och i inläggets genomskådande slutkläm instämmer jag helhjärtat:

”Vi tror att det mest moderna ibland faktiskt är att ta strid för det vi har vunnit och inte följa med mot den förmenta modernitet som borgerligheten utpekar men som egentligen bara är en återgång till det som en gång var.”

Allt i gamla FiB var inte guld

Jag återvänder gärna, både privat och här på bloggen, till den gamla fina veckotidningen Folket i Bild. Här på bloggen har jag många gånger gett exempel på tidningens förnämliga innehåll.

Men när jag nu på Tradera lyckas få tag på nummer, ofta långt äldre än från det sena 1940-talet och 1950-talet då jag var ombud för tidningen, hittar jag också skönhetsfläckar.

Ett riktigt grovt övertramp har jag hittat i nummer 22 1935. Där finns, allra först i tidningen och med puff på omslaget, artikeln ”Tattarna – ett socialt problem”. Där skildras tattarna som en rasblandning med ett hälfteninslag av zigenare. Artikeln toppas av tidningsklipp med rubriker, där tattare förekommer i samband med slagsmål, knivskärningar, rån och dråp. Artikeltexten – av Gunnar Varg – är full av fördomar: tattarna påstås ha svårt med intellektuella slutledningar men ha ”en väl utvecklad instinkt”, de sägs vara lättretliga och ha framträdande sexualitet. Ännu värre är det illustrerande bildgalleriet ”Fem porträtt – fem olika typer ur den svenska tattarstammens led”. Här är bildtexterna:
”En intelligent tattaryngling med judiska drag.”
”Medelålders tattarkvinna vid spåbordet iklädd zigenardräkt.”
”Tattare i trettioårsåldern. Observera ärret över näsan efter knivhugg.”
”Utpräglat asocial tattartyp.”
”En sorglig typ, sinnesslö med låg intelligens och kriminella anlag.”

Man kan grubbla en del över hur det kom sig, att en radikal, samhällskritisk tidning publicerade sådan smörja. Jag har tidigare själv funderat över om inslag av det här slaget på 1930-talet kan ha haft att göra med det faktum, att Folket i Bild föddes ur Karl Kilboms Socialistiska partiet, det som senare under Nils Flygs ledning (Kilbom och många med honom hade då lämnat och återvänt till socialdemokratin) utvecklades i nazistiskt riktning. Men sanningen är nog, att den här sortens grumliga, ibland rent rasistiska föreställningar på den tiden fanns i alla samhällsklasser och i snart sagt alla partier.

För att det mer handlade om aningslöshet än om en medveten politisk hållning talar det faktum, att samma tidning tidigare under samma år, i nummer 11 1935, under debattvinjetten på sidan 2 ”Blick på världen” publicerade en skrapt kritisk artikel om vad som hände i Tyskland, ”Synpunkter i ’judefrågan’”, skriven av Arnold Zweig. Jag citerar en nyckelmening:

”Antisemitismen förnedrar. Den förnedrar kanske också judarna; men alldeles avgjort förnedrar den de icke-judar som förfaller till den.”

Det här stämmer också med den hållning jag själv förknippade tidningen med under den period efter andra världskriget, då jag var dess ombud.

Å andra sidan fanns det under den första efterkrigstiden hos tidningen också en naivt gullande ton gent emot Spvjetunionen. Kanske är den begriplig mot bakgrund av att Sovjetunionen var ett av de länder, som mest verksamt bidrog till att krossa Nazityskland. Men naiv är lika fullt den stort uppslagna intervjun med den danske författaren och forskningsresanden Peter Freuchen i nummer 48 1944, ”Det glada Sovjet”. Framför allt skildringen av en resa i Sibirien är märklig, idel glada järnvägs- och industribyggare och kolchosbönder – inget Gulag i sikte där inte. Det senare får kanske sin förklaring i en kommentar som Freuchen fäller om en annan av sina sovjetresor: ”Ja, vi fick se allt vi ville se, men naturligtvis i sällskap med en tolk.”

Under mina aktiva FiB-år hade den här naiva sovjetpositivismen dock förbytts i en mer realistisk bild av grannen i öster.

Och jag har tidigare här på bloggen citerat, vad chefredaktören för Folket i Bild, Ivar Öhman, skrev om Sovjetunionens insatser i Ungern 1956. Om det sistnämnda, läs mer här.

Om A-K Roth, klematis med mera

Flera av mina läsare minns säkert den närmast oändliga debatt om Israel/Palestina-frågan de (och även jag) har haft med A-K Roth; några betvivlade till slut, att hon fanns på riktigt, och trodde, att hon kunde tänkas vara signatur för en israelisk propagandaagent.

Det är inte min avsikt – Jahvé och Allah bevare mig! – att återuppväcka den, redan allt för långa, debatten.

Men efter viss mejlkorrespondens med A-K Roth, bosatt i Indianapolis (det kunde jag se redan med hjälp av bloggens sitemeter, så här avslöjar jag bara egen kunskap) i USA, har jag fått veta en hel del om henne. Och jag har kunnat konstatera, att hon finns. Jag känner till, vilket namn A-K står för. Jag har hennes adress och telefonnummer. Jag vet hennes flicknamn och har fått del av hennes personliga bakgrund uppe i Ångermanland. Jag känner till hennes födelseår och året när hon tog studenten. Jag vet vad hennes man heter. Och jag vet vad hon och hennes man har jobbat med i USA; båda är nu pensionärer.

Jag har här på bloggen kritiserat henne bland annat för att hon har uppträtt halvanonymt och tycker fortfarande, att det knappast hade varit till men för henne, om hon från början hade varit lika outspoken också här på bloggen. Men jag kan ju inte tvinga på henne min uppfattning i den frågan (och inte i någon annan fråga heller). Och självfallet respekterar jag hennes önskan på den här punkten, så jag tänker följaktligen inte till läsarna vidarebefordra de detaljerade uppgifter om sig själv, som hon har sänt till mig – vill bara att läsarna ska veta, att jag har fått såna uppgifter.

Genom A-K har jag också fått kontakt med hennes bror, en pensionerad lärare från en ansedd svensk högskola. Han har, på A-Ks begäran, sänt en nästan 900-sidig bok till mig, och jag ska genast säga, att den inte handlar om konflikten Israel-Palestina.

Boken heter ”Släktet Klematis” och är skriven av A-Ks brors svärfar, Magnus Johnson. (Den är egentligen utgången men utgavs 1996 av Magnus Johnsons Plantskola AB; boken lär också finnas i engelsk utgåva.)

A-K säger sig ha valt den här boken som gåva därför att hon här på bloggen har läst om mitt och min hustrus trädgårdsintresse. Men valet av denna bok med anknytning till hennes familj ska också, säger hon själv, ses som tack för att jag, trots hennes envist upprepade argument, lät debatten på min blogg vara fri.

För egen del har jag varken ändrat uppfattning i den frågan eller i sakfrågan, där alltså jag och A-K Roth i många avseenden fortfarande är oense.

För boken – ett gediget vetenskapligt kartläggningsarbete – tackar jag dock. Den innehåller bedövande mycket information: om 323 arter och cirka 180 varianter samt 1.400 kulturformer av släktet Klematis. Naturligtvis hade det varit roligt att få se allt detta i bild, men 170 färgfoton av arter och sorter plus 24 akvareller och 100 svart-vita illustrationer är inte fy skam det heller. Jag ska jämföra närmare, när de klematisbuskar som klättrar längs väggarna till vårt sommarhus i Öregrund blommar i sommar.

Till min glädje ser jag, att Magnus Johnson (nu för övrigt död) också har gjort studiebesök i Estland och Lettland och hämtat hem och vidareodlat Klematis därifrån (ofta både härdiga och vackra sorter). Vi har sådana hos oss i Öregrund, men vi har – om jag inte minns fel – köpt våra från Cedergens i Råå nere i Skåne.

Två dikter av Karin Lannby

I höstas skrev jag en text med anknytning till Anders Thunbergs spännande artikel i Dagens Nyheter (15 november 2007) om Karin Lannby. Du kan hitta min text här – i den finns också en länk till Thunbergs artikel. Min text, eller egentligen Thunbergs artikel, föranledde många kommentarer här på bloggen.

I Folket i Bild nummer 28 1935, nyss inköpt på Tradera, hittar jag två dikter av Karin Lannby:

Dröm om sommaren

Mina fötter längtar efter att gå barfota
i hetstrålande sand
bärande en kropp med fria porer
och ett huvud utan tankar
blott med ögon storöppna
mot den grymt klarblå himlen.

Bildgalleri

I mitt hjärtas vinklar
sitta många deliciösa miniatyrer.
Men då jag väntar avtäckandet
av mittsalens monumentalstaty
i skoningslös marmorskönhet
går jag ej i de dammiga sidogångarna.

Oskar Eklunds förlag

Med några dagars mellanrum anländer två försändelser med bok respektive tidskrifter, båda inköpta på Tradera. Det finns en intressant tråd mellan boken och ett av tidskriftsnumren.

I Folket i Bild nummer 11 1935 finns en artikel, som nog skulle intressera min dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm: Artikeln har rubriken ”IOGT-fanan vajar över Stockholm från den nya ordensborgen vid Vasagatan”. Texten inleds så här: ”Godtemplarorden har skaffat sig en ny verkligt ståtlig ordensborg vid den centrala Vasagatan i Stockholm, där den stora fastigheten mitt för centralpostkontoret, där Stockholms Dagblad förut residerade, inköpts och grundligt omändrats för ändamålet. Dit har i dagarna överflyttats Storlogens expedition och alla till rörelsen anslutna företag – Oskar Eklunds förlag, tryckeri etc. Därjämte har i fastigheten inflyttat en hel rad andra kulturella och ideella organisationer, bland annat Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska Filmsamfundet, Film A.-B. Victoria, Försäkringsbolaget Motorförarna, Nykterhetsfolkets Medlemsskydd, Nya Målarskolan m. fl.”

Artikeln toppas av IOGT-fanan, som vajar över hustaken i hjärtat av Stockholm. Man får se interiörer från lokalerna: ordensexpeditionen respektive ordensskattmästarens domäner. Och så får man på bild se hur det införskaffade huset aktualiter ser ut respektive hur det är tänkt att se ut efter en omfattande om- och tillbyggnad.

Jag har tidigare stött på Oskar Eklunds förlag. Jag har inga exakta årtal för förlagets självständiga existens, men vad jag förstår, fanns det från slutet av 1800-talet fram till en bra bit in på 1950-talet; om man googlar på förlagsnamnet, hittar man utgåvor från förlaget för hela den perioden.

Framför allt är jag intresserad av vad det sen blev av förlaget. Det andra Tradera-paketet innehåller en bok, utgiven 1959: Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen”. Själva förlagsangivelsen är det intressanta just i det här sammanhanget: Eklund/Tiden.

Boken är översatt av Arne Holmström, och jag har tidigare berättat om att det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag tycks ha tagit över utgivningen av både Tetzner och andra fina författare (B Traven med flera) från det lätt anarkistiskt orienterade Axel Holmströms förlag, när Axel Holmström la av.

Jag har en vag aning om att något liknande kan ha skett med arvegodset efter Oskar Eklunds förlag men har inte tillgång till källor, där jag skulle kunna verifiera eller falsifiera denna hypotes. Vet någon av er från nykterhetsörelsen – jag vet, att många av er läser min blogg – något mer om den här saken.

Oskar Eklund, född 1861, dog 1940, och hans förlag fortlevde således även efter hans död och en bra bit in på 1950-talet.

Eklund, som då var godtemplare, kom under ett besök i England 1882 i kontakt med den kristna Blåbandsrörelsen och bildade ganska snart en avläggare i sitt hemland. Han var bland annat redaktör för och utgivare av tidningarna Svenska Good Templar 1881-1887, Blå Bandet 1883-1888 och Reformatorn 1888-1906 samt 1920-1925. Utöver att driva ett eget förlag var han också 1900-1924 VD för Svenska nykterhetsförlaget.

Oskar Eklund valdes in i riksdagens andra kammare 1895 och anslöt sig då till folkpartiet, som år 1900 gick upp i liberala samlingspartiet. I denna första omgång satt han kvar i riksdagen fram till 1905. 1910 återkom han till riksdagen, nu till första kammaren och som vänstervilde; 1912 anslöt han sig emellertid åter till liberala samlingspartiet. Sen blev det första kammaren igen, för samma parti och fram till 1918.

Hur han skulle ha ställt sig till att hans förlag (eventuellt alltså) efter hans död skulle överlåtas till socialdemokraternas Tidens förlag vet jag inte. Men vad man inte får glömma bort är att det i alla de gamla folkrörelsepartierna, så väl folkpartiet, vilket på den tiden måste räknas dit, som hos socialdemokraterna och de olika yttervänsterpartierna fanns starka nykterhetsfalanger, som i sakfrågor av gemensamt intresse samarbetade med varann. I Folket i Bild, en vänstersinnad men starkt ekumeniskt folkrörelseinriktad tidning, tog sig detta i det enskilda nummer jag ovan hänvisar till (jag kunde annars hitta hur många exempel som helst) uttrycket att FiBs porträttgalleri från de svenska folkrörelserna, Ansikten, den här gången som en av fem presenterar Carl H Sjögren, förutvarande ordförande i Järnvägsmannaförbundets Hässleholms-avdelning samt, aktualiter, redaktör för Järnvägsmännens Helnykterhetsförbunds Månadsblad.

Så om nu Oskar Eklunds livsverk i förlagsbranschen gick till socialdemokratiska Tidens förlag, så kanske han ändå inte vände sig i sin grav.

”Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati”

I lördags (16 februari 2005), när min blogg låg nere, publicerade Carl Tham en mycket viktig artikel på DN.debatt, ”Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati”. Eftersom jag delar Carl Thams kritik, vill jag leda mina läsare vidare till den. Du hittar artikeln här.

Jag röstade en gång i världen emot svenskt EG-inträde (EU-intröde, visade det sig), och jag har många gånger därefter önskat, att samarbetet kunde ha havererat – inte för att jag är emot gränsöverskridande samarbete men att detta i det här fallet från början har varit felkonstruerat och med åren fått allt värre följder. Ett nytt exempel på det senare har vi fått genom domstolsutslaget i det så kallade Laval-fallet.

Å andra sidan inser jag, att ett svenskt EU-utträde knappast längre är något realistiskt alternativ. Jag tänker då främst på det faktum, att EU i dag omfattar de allra flesta av Europas länder.

Men vi borde från svensk sida göra allt som står i vår makt för att rulla tillbaka det redan nu allt för långt drivna samarbetet till en rimligare nivå: till att omfatta regler för frihandel och till att gemensamt lösa problem, som verkligen är gränsöverskridande, framför allt miljöförstöringen.

Mycket stora delar av det andra borde föras tillbaka för beslut i de nationella parlamenten, så långt bort från jurister och ämbetsmän och det demokratiskt svagt förankrade EU-parlementet som möjligt. Carl Thams artikel ger en rad exempel på frågor, som EU-nivån över huvud taget inte borde lägga sig i.

Tham anklagar, med fog, socialdemokratin för att – främst genom att tiga och ligga lågt, ibland för att partiledningen ser EU som en livboj mot äventyrligheter – i praktiken stödja en försvagad demokrati. I den aktuella frågan om EUs grundlag skriver han så här om sitt eget parti:

”Man skulle kunna tänka sig ett annat och modigare scenario. Socialdemokratin skulle kunna kräva en grundlagsändring och öppet medge att fördraget onekligen innebär att EU-makten lättare kan utvidgas till nya områden och att folkstyret därmed pressas tillbaka. Men, skulle man kunna konstatera, inte ens med fördraget är det en ofrånkomlig utveckling. Socialdemokratin utlovar att på alla nivåer bekämpa den och värna folkstyret. En sådan deklaration skulle vara välgörande och innebära ett slut på åratal av mumlanden och förnekanden. Det skulle onekligen ligga väl i linje med den vilja till omprövning och förnyelse som partiledningen annonserat.”

Det där sista var ju roligt!

Men jag efterlyser lite svenskt och socialdemokratiskt jävlaranamma, om vi nu ska vara med i det här europeiska sällskapet. Den hållning jag efterlyser i EU-frågan finns redan utmärkt formulerad i en sång:

Kvad

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

Det finns ett folk av en särskild sort
NERE VID PITEÄLVA
Och våran slogan är jävligt kort
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Vi är ett frejdigt folk gunås
NERE VID PITEÄLVA
Och ingen behöver tänka åt oss
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Och kommer det gubbar när det är val
NERE VID PITEÅLVA
Behöver dom inte hålla nått tal
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Vi vill inte ha löften ifrån AMS
NERE VID PITEÄLVA
För tingel-tangel och billigt krams
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Vi behöver inget Systembolag
NERE VID PITEÄLVA
För läskedrycker av alla de slag
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Ja vi lever och älskar som sig bör
NERE VID PITEÄLVA
Och det professorerna gör i rör
DET KAN VI GÖRA SJÄLVA

Vi skiter i order och direktiv
NERE VID PITEÄLVA
För leva våra egna liv
DET MÅSTE VI GÖRA SJÄLVA

Kom nu inte med småaktiga invändningar; dem kan jag göra själv. I ett europeiskt perspektiv behöver Systembolaget värnas. Det är andan i sångtexten jag gillar: DET KAN VI GÖRA SJÄLVA!

Vill ni lyssna på sången, frejdigt framförd av Euskefeurat, skaffa då CDn ”Ao’tom tao’tom” (Records Eukskrede MEUK 3, 1986).

Folket i Bild orosåret 1939

Genom Tradera har jag köpt tre nummer av Folket i Bild från orosåret 1939. Själv kom jag till Sverige först 1944, men även om jag hade befunnit mig här 1939, skulle jag knappast ha kunnat ta del av de här tidningarna då: Jag var bara två år gammal.

Det var kriget som förde mig och mina föräldrar och syskon hit; vi var flyktingar från Estland. Eftersom jag själv blev FiB-ombud några år efter andra världskrigets slut, har jag en särskild anledning att, när jag bläddrar igenom de här tidningarna, söka den bild av Sverige och världen ”min” tidning gav av det år, då det stora kriget bröt ut.

Två av de inköpta tidningarna, nummer 23 och 24, kom ut under sommaren före krigsutbrottet, 4 respektive 11 juni. De har båda idylliska sommarbilder på omslaget. I nummer 23 känns krigsutbrottet långt borta; i vart fall finns ingen föraning om att kriget skulle kunna drabba vårt södra grannland, Danmark. Danmark är tidningens semestertips: i artikeln sjunger den danska sommaren med en stark stämma.

Men i nummer 24 tränger sig tidens oro in i idyllen. En intressant artikel har rubriken ”Amerika ’tysk koloni’”. Den berättar om det tyska undermineringsarbetet på andra sidan Atlanten, till exempel i Argentina och Guatemala. Och i USA! Där sägs 800 olika organisationer plus mängder av tidskrifter sprida antisemitisk, antidemokratisk och nazistisk eller fascistisk propaganda. En tysk rasforskare citeras: ”Tyskt blod är det värdefullaste Amerika har”.

Det sista av de inköpta numren är nummer 50 (10 december); vid det laget har kriget för länge sedan brutit ut. Nu är omslagsbilden ”Moppe”, en finsk kocka, bosatt uppe vid Ishavet och trots sin ungdom och sitt kön en veteran från frihetskriget, alltså frigörelsen från Ryssland. Moppe bor och arbetar på Fiskarhalvön uppe i Ishavet, av vilken en smal kustremsa i väster tillhör Finland; resten av halvön tillhör Sovjetunionen. Det här är den nordligaste finska utposten i Petsamoområdet, det som Finland sedan tvingades avträda vid krigsslutet.

Som om tidningens reporter, Alma Braathen, anade vad som skulle komma där emellan: Hon berättar om en finsk gränsvakt, som på lediga stunder har snidat de finska landskapsvapnen. Avskiljt från dessa hänger på väggen ytterligare ett landskapsvapen, ryska Karelens björn.

På omslaget annonseras ytterligare en artikel: ”Dödsdomarna i Berlin. Läs i veckans nummer om epilogen till den stora spioneriaffären.” Artikaln berättar om polskt spioneri i Tyskland några år tillbaka och om hur två tyska adelsdamer blev halshuggna för detta.

Under vinjetten Eko från världspressen presenteras satiriska skämtteckningar, som speglar världsläget. På en teckning ur L’Oeuvre i Paris förhör en stor uniformerad typ med nazistisk armbindel en liten med dito:
– Ge en definitiion av planeten Tellus.
– Planeten Tellus består av axeln Berlin-Moskva med tillhörande livsrum.

Ett av de tillhörande livsrummen var för övrigt mitt gamla hemland Estland.

Under vinjetten Stad och land, tidningens avdelning för organisationsnotiser, hittar man nu plötsligt bilden av en affisch med tre kronor och texten
Allvarstid kräver
Samhällsanda
Vaksamhet
Tystnad

Där finns också en förklarande bildtext: ”Ovan återgivna affisch har de senaste veckorna mött ögat överallt i landet. Den har utgivits som ett led i statens upplysningsverksamhet och syftar till att mana alla och envar till försiktighet inför spionfaran. Affischen har utgått i miljonupplaga och Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Ungsvenskarna har samarbetat med spridningen därav. Det är ett gott initiativ och en i allra högsta grad nyttig aktion. Nu är blott att hoppas att propagandan resulterar i ökad försiktighet och ansvarskänsla.”

Beredskap råder.

* * *

Nummer 50 1939 ger också glimtar av den bygd jag skulle komma till några år senare.

Lubbe Nordström har på sin resa längs norrlandskusten hunnit upp till Sundsvall, Kubikenborg och Alnön.

Och bildserien Arbetets värld skildrar denna gång Svartviks sågverk.