Folket i Bild orosåret 1939

18 februari 2008 16:00 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Genom Tradera har jag köpt tre nummer av Folket i Bild från orosåret 1939. Själv kom jag till Sverige först 1944, men även om jag hade befunnit mig här 1939, skulle jag knappast ha kunnat ta del av de här tidningarna då: Jag var bara två år gammal.

Det var kriget som förde mig och mina föräldrar och syskon hit; vi var flyktingar från Estland. Eftersom jag själv blev FiB-ombud några år efter andra världskrigets slut, har jag en särskild anledning att, när jag bläddrar igenom de här tidningarna, söka den bild av Sverige och världen ”min” tidning gav av det år, då det stora kriget bröt ut.

Två av de inköpta tidningarna, nummer 23 och 24, kom ut under sommaren före krigsutbrottet, 4 respektive 11 juni. De har båda idylliska sommarbilder på omslaget. I nummer 23 känns krigsutbrottet långt borta; i vart fall finns ingen föraning om att kriget skulle kunna drabba vårt södra grannland, Danmark. Danmark är tidningens semestertips: i artikeln sjunger den danska sommaren med en stark stämma.

Men i nummer 24 tränger sig tidens oro in i idyllen. En intressant artikel har rubriken ”Amerika ’tysk koloni’”. Den berättar om det tyska undermineringsarbetet på andra sidan Atlanten, till exempel i Argentina och Guatemala. Och i USA! Där sägs 800 olika organisationer plus mängder av tidskrifter sprida antisemitisk, antidemokratisk och nazistisk eller fascistisk propaganda. En tysk rasforskare citeras: ”Tyskt blod är det värdefullaste Amerika har”.

Det sista av de inköpta numren är nummer 50 (10 december); vid det laget har kriget för länge sedan brutit ut. Nu är omslagsbilden ”Moppe”, en finsk kocka, bosatt uppe vid Ishavet och trots sin ungdom och sitt kön en veteran från frihetskriget, alltså frigörelsen från Ryssland. Moppe bor och arbetar på Fiskarhalvön uppe i Ishavet, av vilken en smal kustremsa i väster tillhör Finland; resten av halvön tillhör Sovjetunionen. Det här är den nordligaste finska utposten i Petsamoområdet, det som Finland sedan tvingades avträda vid krigsslutet.

Som om tidningens reporter, Alma Braathen, anade vad som skulle komma där emellan: Hon berättar om en finsk gränsvakt, som på lediga stunder har snidat de finska landskapsvapnen. Avskiljt från dessa hänger på väggen ytterligare ett landskapsvapen, ryska Karelens björn.

På omslaget annonseras ytterligare en artikel: ”Dödsdomarna i Berlin. Läs i veckans nummer om epilogen till den stora spioneriaffären.” Artikaln berättar om polskt spioneri i Tyskland några år tillbaka och om hur två tyska adelsdamer blev halshuggna för detta.

Under vinjetten Eko från världspressen presenteras satiriska skämtteckningar, som speglar världsläget. På en teckning ur L’Oeuvre i Paris förhör en stor uniformerad typ med nazistisk armbindel en liten med dito:
– Ge en definitiion av planeten Tellus.
– Planeten Tellus består av axeln Berlin-Moskva med tillhörande livsrum.

Ett av de tillhörande livsrummen var för övrigt mitt gamla hemland Estland.

Under vinjetten Stad och land, tidningens avdelning för organisationsnotiser, hittar man nu plötsligt bilden av en affisch med tre kronor och texten
Allvarstid kräver
Samhällsanda
Vaksamhet
Tystnad

Där finns också en förklarande bildtext: ”Ovan återgivna affisch har de senaste veckorna mött ögat överallt i landet. Den har utgivits som ett led i statens upplysningsverksamhet och syftar till att mana alla och envar till försiktighet inför spionfaran. Affischen har utgått i miljonupplaga och Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Ungsvenskarna har samarbetat med spridningen därav. Det är ett gott initiativ och en i allra högsta grad nyttig aktion. Nu är blott att hoppas att propagandan resulterar i ökad försiktighet och ansvarskänsla.”

Beredskap råder.

* * *

Nummer 50 1939 ger också glimtar av den bygd jag skulle komma till några år senare.

Lubbe Nordström har på sin resa längs norrlandskusten hunnit upp till Sundsvall, Kubikenborg och Alnön.

Och bildserien Arbetets värld skildrar denna gång Svartviks sågverk.