Sia går i graven

26 februari 2008 14:44 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Jag är uppvuxen med fackförbundspressen. Min pappa växlade mellan olika yrken, och vi fick i olika omgångar hem Sia, Fabriksarbetaren och Metallarbetaren. Vår hyresvärd var murare, så jag läste också regelbundet Byggnadsarbetaren. I alla de här tidningarna fördes en intressant samhällsdebatt. De hade mycket läsvärda kolumnister. Några innehöll också regelbundet bra noveller.

Metallarbetaren och Fabriksarbetaren har, efter en facklig fusion, gått upp i den 1997 startade fackförbundstidskriften Dagens Arbete.

Den 22 februari upphörde också Sia, Skogsindustriarbetaren, att utkomma. I fortsättningen blir Dagens Arbete, som därmed får en upplaga om 520.000 exemplar, även skogs- och trä- och pappersindustriarbetarnas fackliga organ.

Sia, som startades 1936, var en fin facklig tidning, läsvärd inte bara för de fackförbundsmedlemmar som fick den. Tidningen publicerade regelbundet noveller. Stig Claesson skrev fram till sin död nyligen kolumner åt tidningen.

Jag lärde känna två av redaktörerna hyggligt väl, Sigurd Klockare och hans efterträdare Sive Hallgren. Av Sive Hallgren publicerade jag åtminstone någon novell i Aktuellt i politiken (s). Av Sigurd Klockare har jag läst flera böcker – jag vill särskilt nämna ”Svenska revolutionen 1917-1918” (Prisma, 1967).

Begåvade redaktörer gör ofta begåvade tidningar, och det gäller de här båda. De drar också till sig intressanta utomstående skribenter, i fallet Sia till exempel Erik Goland, Stig Sjödin (signaturen Abrik) och den skarpsinnige utrikeskommentatorn Caleb J Andersson, som Olof Palme alltid nämnde med stor uppskattning.

Jag kan förstå argumenten för en facklig kraftsamling på tidningssidan, men även om träfacken får en egen sektion i Dagens Arbete, blir DA för varje sådan här fusion samtidigt allt mindre en tidning med tydlig facklig identitet. Man ska inte underskatta den hemhörighets- och identitetskänsla mer specialiserade fackliga organ skapar, i varje fall om de är så bra som Sia.

Och vad som är sorgligast: Det blir mindre kulturmaterial i den sammanslagna tidningen. Dagens Arbete publicerar till exempel inga noveller.

Detta är allvarligt nog i en tid, då LO-arbetarna, jämfört med hur det var förr, läser allt färre skönlitterära böcker.