Anders Thunberg om Karin Lannby
15 november 2007 14:08 | Media, Politik, Ur dagboken | 23 kommentarerAnders Thunberg brukar ni ganska ofta möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också gett ut en bok om gruvstrejken i Kiruna.
Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala.
Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.
Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan för ett bra tag sen slutade på Ekot, har den vägen avslöjat, att han håller på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag har lovat att inte avslöja – tänker därför inte göra det heller. Men jag går väl inte utanför ramen på mitt tystnadslöfte, om jag berättar, att jag har fått smakprov på texter han har skrivit, också möjlighet att lämna synpunkter.
En sådan text, vars embryo jag har läst, återfinns i dag (15 november 2007, med den norske professorn Tore Pryser som medförfattare) i kulturdelen av Dagens Nyheter: ”En sfinx, en gåta”, en essä om skådespelerskan, agenten med mera Karin Lannby. Essän är rasande välskriven och spännande som en agentfilm; mycket riktigt figurerar Karin Lannby förresten under namnet Ruth Köler i Gustaf Molanders film ”Kvinna utan ansikte” med Ingmar Bergman som manusförfattare.
Karin Lannby var dess förinnan en av Bergmans många kvinnor. En av de övriga, Käbi Laretei, figurerar också i artikeln!
Jag ska inte avslöja mer – läs i stället hela artikeln här.
23 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Tack för info om Anders Thunberg. Jag har varit nyfiken på denna skribent som alltid verkar skriva avvägt och äkta. En utlandssvensk må förlåtas sin ignorans om detta namn. Nya Norrland fanns i mitt barndomshem. Men senare bytte mina föräldrar till ÖA, så socialdemokrater de var.
Comment by A-K Roth — 2007 11 15 14:35 #
Till A-K Roth: Nya Norrland är numera sammanslagen med Västernorrlands Allehanda till Tidningen Ångermanland, som har två ledarsidor, varav en fortfarande socialdemokratisk. Den här tidningen ingår i samma koncern som Örnsköldsviks Allehanda.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 15 15:55 #
Till Enn Kokk: Berömligt att du håller på sekretessen. Men i fråga om själva bokprojektet finns ej längre någon sådan. I DN:s kulturbilaga föll en ruta bort, som också berättade om att jag kommer med en biografi om Karin Lannby och hennes spännande krigsår i fosterlandets tjänst.
Titeln blir förmodligen: ” KARINS KRIG Om spionjakt i Nordens Casablanca.”
Karin fick ingen medalj, men kanske kan boken om henne komma att fungera som en äreräddning? Kvinnors insatser kommer lätt i skymundan.
Tore Pryser, historieprofessor vid Högskolen i Lillehammer och Nordens ledande expert på krigsårens underrättelseverksamhet, skriver ett efterord. Tore och jag har arbetat tillsammans och screenat arkivmaterial om tysk underrättelseverksamhet i Sverige från krigsåren. Detta för hans historieprojektet ”Tyske hemmelige tjenster i Norden 1930-50″.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 15 17:03 #
Till Anders Thunberg: Där ser man – jag hade ingen aning om att du hade smalnat av ditt skrivande just så här.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 15 17:33 #
Till Enn: Ja ”smalnat av” är kanske inte är det riktiga ordet. Karin Lannby var med överallt.
Från spanska inbördeskriget, Clarté, SKP, teater- och filmstjärnevärlden liksom i diplomatkåren och det ända fram till tyskarnas svanesång 1944-45. Hon rörde sig alltså i alla miljöer i det krigsfebriga Stockholm. Och hon kände och rapporterade om tusentals människor i denna värld. Dessutom är hon själv en ytterst intressant person väl värd att beskriva.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 15 17:51 #
Till Anders Thunberg: Det är ju din bok, så du vet ju naturligtvis bäst själv i det här fallet. Men jag uppfattade tidigare uppläggningen som bredare, med fokus på fler personer.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 15 18:38 #
ja du har rätt, Enn, men det är ändå väldigt många människor och berättelser som hamnat i Karins fokus…
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 15 20:38 #
Hej!
Jag har läst Anders Thunbergs och Tore Prysers essä med stor behållning som beskriver spionen Karin Lannbys agerande och framfart under kriget (DN 15/11). Mycket intressant, spännande och välskrivet. Hoppas att Anders Thunberg forsätter och skriva artiklar och kanske en bok om spioner under kalla kriget. Vilka är spioners driv-krafter? Pengar, politik och sex? Spionen Stig Wennerström tyckte tydligen om att leva ganska flott. En stor villa på 10 rum och kök med vinkällare i överklassområdet, Djursholm. Utlandsresor med familjen. Två bilar. Städhjälp tre gånger i veckan utfört av fru Carin Rosén som ju bekant hittade dom omtalade filmrullarna på vinden. Innebar att Säpo satte in stöten och grep översten dagens före midsommarafton 1963 utanför Riksdagshuset. En bomb slog ner i folkhemmet. Fönster rutor som skallrade från Ystad till Haparanda. Tjugoår tidigare, hösten 1943 bedrev säkerhetspolisen spaning mot den sovjetiska legationen, Villagatan 17 på Östermalm(Wennerströms barndomskvarter). Helt plötsligt promenerar Kapten Wennerström in genom porten. Säkerhetspolisen Thorsten Sundström som tjänstgjort sedan 1926 på säkerhetspolisen och läst akten ville göra ett ett ingripande när Kapten skulle lämna fastigheten. Begäran om ett ingripande avslogs över telefon av stads-fiskalen. När man läser Stig Wennerström memoarer tonar en bild fram, uppträder ganska varsamt (när han att stigit i graderna), rädd för att bli skuggad eller telefonavlyssnad. Agerar distanserat och svalt när han möter människor, trots charmen, Hela tiden själv i ett starkt centrum i memoarerna, familjen nämns bara på några rader. Hustrun ca 10-15-år yngre. Hade Wennerström behov en hustru som såg upp till och rent av beundrade honom? Citerar några rader från boken”…Min känsla av dubbelskepnad- ett slag Dr. Jekyll och Mr Hyde (sid 205) ”…Självgodhet eller inte, men jag älskade att i mig själv se en högst kvalificerad internationell spion, ett proffs på området. Jag vet att psykologerna kallat det längtan efter uppskattning…”. Översten hade säker ett stort behov av att bli sedd, bekräftad och uppskattad (Hur såg barndomen ut?) Något som Gru säkert utnyttjade maximalt. Wennerström svag punkt? Sårbar?
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2007 11 15 20:40 #
Till Rustan Rydman. När det gäller att bedöma Wennerström måste jag säga att jag är 100 procent amatör. Anders Sundelin, som har skrivit en klassiker i ämnet, har däremot borrat djupt i ämnet. Och jag erinrar mig också de diskussioner jag hade med Birgitta Bergmark (borgången producent på TV 2 Fakta) och som väl var den första som djupdök i de avhemligade utredningsmaterialet. Vi talade en del Birgitta och jag om vad som kunde vara Wennerströms ”motiv”. Kommunist var han minst av allt. Snarare talar hans bakgrund och karriär för att han, om han hade några politiska sympatier, att de fanns i det protyska lägret.
Också jag har läst spaningsprotokollet om den uniformsklädde flygofficeren som besökte den ryske diplomatens lägenhet på Gärdet. Med senare läsning av mängder av spionfall har lärt mig att man kanske ska vända på frågan. Vem hade egentligen skickat Wennerström att i igenkänlig uniform etablera kontakt med ryssarna? Dessförinnan hade Wennerström både haft en sejour i Baltikum (då han enligt utsago fick smak för underrättelsetjänst) och en tid i Moskva. Man kan ju tänka sig att han då vid något tillfälle började ”hjälpa” tyskarna med informationer och sedan också fortsatte att arbeta för tyskarna i Stockholm, men fortfarande i riktning mot ryssarna. Om ryssarna nu kom på honom i hans arbete för tyskarna hade man den hållhake som man behövde för att föra honom in ett arbete för sin organisation… Ett avslöjande att Wennerström skulle ha arbetat för Abwehr kunde ju fungera som ett utmärkt hot för att manövrera honom vidare…och sen var det fritt fram att spela på den fåfänga som du är inne på… Tja, det här är ett försök att finna ett motiv…
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 15 23:33 #
Mycket intressant läsning! Jag ser verkligen fram emot boken ”KARINS KRIG Om spionjakt i Nordens Casablanca”. Lever Karin Lannby? Tänk att höra en intervju med henne…
Comment by Lennart Grape — 2007 11 15 23:54 #
Till Anders Thunberg. Jag delar din uppfattning att författren Anders Sundelin har skrivit en en intressant bok om ”Fallet Wennerström” (Norstedts förlag). Tecken tyder på att Wennerström under kriget även var spingpojke åt amerikanarna.
Gick han omkring med tiggarhåven för att få uppmärksamhet? Eller var Wennerström en s.k. nyttig idiot som försvaret försåg med desinformation till ryssarna? En fd amerikansk flygattaché Ben Walch som tjänstgjorde i Stock-holm, 1947-51, han blev bekant med översten. Träffades även i Pentagon. Beskriver honom på följande sätt ”Jag tror att han hade en grandios syn på sig själv. Han trodde att han själv kunde förhindra att världen sattes i brand” (DN, 2000-05-20). Jag tolkar det som en drag av en narcissistisk personlighet. Enkelt uttryck en känsla av självhävdelse, bristande verklighets-uppfattning, sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist på emapti (Inget nytt
under solen?). Narcissus, den mytologiska grekiska ungdomen som blev förälskad i sin egen spegelbild (källa: Narcissistik, Wikipedia på googel). Under senare år har rekryterare, s.k. head-hunter uppmärksammat att det kan finnas bland högre chefer, psykopatiska drag, känslokalla och brist på emapti.
Wennerström motiv att agera som spion kanske kokar ner i hans personlighet. Spelade Wennerström teater när sprang stup i kvarten på mottagningar, hälsade, skålad och log?
Jag hoppas att ett frågetecken rätas ut när Anders Thunberg utkommer med sin bok om Karin Lanneby agentliv. En puselbit kanske finns på Långbro?
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2007 11 16 6:45 #
Ja, artikeln i DN var verkligen MYCKET intressant och nog väckte den ens nyfikenhet på att läsa mer om denna Karin Lannby alltid. Detta med krigsårens Stockholm som ett ”Nordens Casablanca” är också intressant. Trodde själv att jag kommit på något när jag gjorde just den jämförelsen i en text om Willy Brandt för en tid sen. Men man är sällan så originell som man gärna vill tro…
Comment by Mats Rosin — 2007 11 16 6:57 #
Till Thunberg. Instämmer om att det var en spännande artikel. Såg att hon var född i Ålsten. Kan du berätta mer om det, var hon bodde och växte upp. Som före detta gammal ålstensbo är jag nyfiken.
Comment by Ålstenare — 2007 11 16 10:27 #
Svar till Ålstenare: Björkrisvägen 15. En ganska pampig villa lite uppe på höjden ovanför spårvagnsspåret. F öv inte så lång från den villa där den unge Jan Myrdal växte upp, men det var tidsmässigt senare.
Min e-postadress är mitt namn med punkt emellan och comhem.se. Skriv gärna en rad och berätta var ocn när du bodde i Ålsten. Kanske kan du besvara några frågor jag har?
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 16 10:56 #
Till Mats Rosin: Kan du möjligen skicka mig din text om Willy Brandt (Herbert Frahm)? Det låter spännande om det handlar om hans tid i Stockholm under kriget. Jag arbetade på Arbetarbladet i Gävle på 60-talet. Hade då Olov Jansson som kollega. Denne var formellt Brandts chef, på den Svensk-Norska pressbyrån på Vasagatan i Stockholm under krigsåren. Olov Jansson hade mycket intressant att berätta från den tiden.
Jämförelsen mellan Stockholm och Casablanca den gjordes nog redan under krigsåren.
En som associerade i de här banorna var Jutta Graae, som i januari 1942 flydde till Stockholm efter arbete i den danska motståndsrörelsen
( *Bankkvinnan Juuta Graae var syster till Ebbe Munch, britternas danske kontaktperson i Stockholm) I det mycket läsvärda efterordet till
Erika Wendt-Schwarzes ”Kodnamn Onkel”, 1993,
referar Lena Svanberg till brev som hon fått från Juuta Graae, talar därvid om Stockholm som en spionagecentral i nivå med Lissabon och Casablanca. Också Erika Wendt har i samtal jag haft med henne gjort jämförelsen Stockholm- Casablanca. Erik Wendt arbetade ju som bekant på Abwehrs stockholmskontor, men var samtidigt värvad av den svenska C-byrån. Själv använde jag första gången uttrycket ”Nordens Casablanca” i en intervju som Aftonbladets Berlin-korre Svarstad gjorde med mig häromåret. Den fanns i Aftonbladets söndagsbilaga och handlade om Stockholms som spionstad. Kanske läste du den intervjun, Mats? Och transformerade uttrycket i ditt minne.
En reflexion som jag har gjort efter att ha sett Casablanca-filmen (med Ingrid Bergman och Humprey Bogardt) ett otal gånger nu är att Casablanca där framförallt beskrivs som en transithamn för flyktingar undan nazism och fascism…Alltså begreppet ”Nordens Casablanca” är vidare än en beteckning för ”spionstaden” Stockholm.
Min e-postadress är mitt namn (gemena bokstäver) med punkt mellan namnen + comhem.se. Det ska bli intressant att läsa vad du har skrivit om Willy Brandt.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 18 2:19 #
En detalj i Thunberg/Prysers spännande artikel: Jag tycker det är beklagligt att det åter, på något sätt, blir Ingmar Bergman och Lannby som blir sanningsvittnen för synen på Erik Bergman. Kanske är det bara slarvigt skrivet, men man får intrycket att familjen Bergman var en nazistfamilj. Det finns en helt annan version som redovisats av tidigare nämnda Lena Svanberg i en intervju med min far Dieter Winter (som stavas just så Thunberg) i Expressen för cirka 15 år sedan. Han lever än och är nog ett bättre sanningsvittne än Lannby/IB om den bergmanska nazismen. Men som sagt, det är ju bara en datlj.
Comment by Jan Winter — 2007 11 18 11:00 #
Till Anders Thunberg. Göran Holmberg är en person som har engagerat sig i Willy Brandts år i Stockholm och Hammarbyhöjden, Finn Malmgrens
väg 21-23. Holmberg är en av initiavtagarna till att Brandt fick en park uppkallad efter sig och staty häromåret.(Brandts hus har jag cyklat förbi ett antal gånger från Bagarmossen och in till Stockholms city). Göran Holmberg är fd journalist, skriver regelbundet könikor i Tiden. Vi bor i samma kvarter och brukar hälsa på varandra. Willy Brandts liv skulle kunna var hämtad ur en spionroman. Som bekant på flykt undan nazisterna redan 1933, via Danmark, Norge och sedan Stockholm. Därefter infilterad av kommunisterna, den nära medarbetaren Gunhter Guillaume var lojal mot sin förbundskansler.
Arbetade alltid över, inget gnäll och ytterst korrekt (en mask?). Den nära medarbetaren var dubbelt lojal mot sin uppdragsgivare som fanns
på andra sidan gränsen, Stasis utlandsavdelning, fruktad och professionell. En person som var chef för Stasi utlandsgren under ett antal år var mannen utan ansikte, Markus Wolff. Okänd bland underrättelsetjänster i väst. Säpo tog ett foto av honom i Kungsträdgården när smög in i landet under falsk identitet. Fråga är om Kanslihuset som ligger ett stenkast från Riksdagshuset var infilterad under det kalla kriget? Eller levde Sverige och Folkhemmet i en Sörgårdsidyll?
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2007 11 18 13:00 #
Till Jan Winter: Beklagar namnstavningen. Jag har också sett namnkombinationen Müller-Winter. Var Dieter Winters far tysk artilleri-överste? Och vad hände med honom?
Jag fick fö v en gång mitt pass utskrivet av den f d Expressen-korren Dieter Winter. Det när han var generalkonsul i Berlin. Jag hade för några år sen återigen kontakt med honom. Han sade då att IB ”överdriver” – Ja tillade visst ”som vanligt”, dvs om jag kommer ihåg rätt utan att konsultera anteckningarna. Det han syftade på var Bergmans beskrivning av sin far och sin familj i Laterna magica. Jag har svårt, som du förstår, att ha någon egen mening om var Erik Bergman stod politiskt. Jag har bara tagit del av olika beskrivningar.
Här finns förutom Bergmans ord i Laterna magica också ett uttalande Ingmar Bergman gjorde för
f d Expressen-medarbetaren Maria-Pia Boethius. (saknar exakt referens)och där han med emfas betonade att det fanns en pronazistiska hållningar i det bergmanska huset.
Jag läste Cecilia Hagen i Expressen i somras (16/8 2007) där hon i en krönika refererar till Lena Svanbergs Expressen-intervju med Dieter Winter. Det är väl samma intervju som du syftar på?
Upphovsmannarättsliga hinder gör det väl inte möjligt att citera Lena Svanbergs intervju i sin helhet, men kanske är det möjligt för dig att citera något av det som Dieter Winter har att säga om familjen Bergman?
Cecilia Hagen skrev i sin krönika att Bergmans äldre bror Dag Bergman var nazist – ”fram till 1943″. Alltså då det stod klart för var och en att Hitler skulle förlora kriget.
Dag Bergman hade jag tillfälle att tala med när han var ambassadör i Atén. Det var under senare delen av juntaperioden. Jag minns då att han som svensk ambassadör med viss emfas talade sig varm för de s k brobyggarna. Det vill säga
vissa enskilda äldre högerpolitiker som vill ha en öppning gentemot överstarna, och eventuellt den vägen få till stånd en uppmjukning av diktaturen. Som bekant sopade Karamanlis bort dessa spekulationer om reformering av juntadiktaturen och lyckades efter Cypern-krisen få juntan störtad och överstarna dömda för sin statskupp.
Vid den tidpunkten visste jag inget om Dag Bergmans politiska förflutna. Men i efterhand har jag funderat på om hans pläderande för ”brobyggarna” kunde ha varit påverkad av hans eget politiska förflutna. 1940-42 fanns det många inflytesrika personer i Sverige som talade om ett närmande till dåtidens dominerande europeiska stormakt och en anpassning av den svenska politiken så att den mer kom i samklang med Nazi-Tysklands mission.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 18 14:06 #
Till Thunberg. Nej det var inte något principiellt riktad kritik mot artikeln som helhet, mera att den detalj som angick min far var litet slarvigt formulerad. Visst fanns det säkert något slags tyskvänlighet i den där knepiga familjen, men det var nog mest Dag som stod för nazismen.
I övrigt var nog bilden mera komplicerad och min åsikt är väl att vi alltför lätt har låtit oss bländas av IB:s egen beskrivning, enligt min far färgad av ren dramaturgi. Boethius har väl aldrig riktigt kunnat belägga vad hon skrev om IB:s nazism (annat än vad hon påstår är autentiska uttalanden) och Hagen skrev som sagt en något oredig krönika utan att ha läst om Svanbergs artikel. Den är faktiskt bra även om den avlivar myten om Eriks B:s eventuella nazism via en annan part i målet, dvs min far.
Du skriver nu att du bara tagit del av olika beskrivningar. Där fattas Svanberg. Om du inte får tag i artikeln så har jag den i elektronsik form. Men som sagt, ingen skugga över ditt fantastiska projekt som helhet.
Comment by Jan Winter — 2007 11 18 16:14 #
Till Jan Winter: Tack för vänlig uppmuntran. Om det är en direkt länk till Expressen kan du väl lägga ut den här på webben, så att vi alla kan ta del av Lena Svanbergs intervju med din far. Om inte så är fallet, så kan du kanske skicka intervjun elektroniskt till min e-post-adress?(finns i par inlägg ovan – för då gäller det ju kopiering för enskilt bruk.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 18 16:46 #
Har så gjort!
Comment by Jan Winter — 2007 11 18 17:05 #
Angående Karin Lannby (min faster) så har det visats en dokumentär på svt1 (891031)av Birgitta Bergmark.
Programmets titel var ”Och jag klättrade uppför berget”.
Själv har jag bara träffat henne kort under ett besök i Paris sommaren 1990.
Comment by Ulf Lannby — 2007 12 15 20:33 #
Till Ulf Lannby: Ja Birgitta Bergmark, en kompis till mig, var den första person som uppmärksammade mig på KL:s existens. Jag såg Birgittas dokumentär om Sicilien-äventyret i klippbordet på TV 2/Fakta och tog del av Birgittas beundrande berättelse från mötet med Karin i Paris, men då visste jag tyvärr inget om din fasters roll under krigsåren i Stockholm. Óm detta avslöjade Karin heller inget för Birgitta. Du får gärna ringa mig, tel 08/ 633 04 83, och berätta om KL och mötet med henne 1990. Din far, Sven, 3 år äldre än KL, har jag träffat människor som erinrar sig från diverse filminspelningar (han var filmarkitekt om jag förstått saken rätt och gick en gång på Kungsholms läroverk) Vad jag inte riktigt har klart för mig är om han var med i Clarté tidigare än Karin ? Men det kanske du vet?
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 16 15:15 #