Björn Kumm om A-pressen

I måndagens OBS – den 4 februari klockan 13.45 i radions P 1 – fanns ett intressant inlägg av Björn Kumm om A-pressen. Jag har fått Björns tillstånd att publicera hans manus, också med några partier som ströks vid sändningen i radio:

”Äventyrliga affärer har ofta utmärkt arbetarrörelsens tidningspolitik under den så kallade A-pressens hundraåriga historia. På 1940-talet ville chefredaktören på A-presstidningen Oskarshamns-Nyheterna höja kvaliteten på den publikation han fått ansvaret för. Han for till Danmark och lade handpenning på en ny tryckpress. Knappt hade chefredaktören återvänt till Oskarshamn förrän han nåddes av ett centralt besked från A-pressens ledning i Stockholm. Oskarshamns-Nyheternas saga som egen tidning var all – den skulle bli avläggare till Östra Småland i länshuvudstaden Kalmar, och chefredaktören blev arbetslös.

Nu har Jan G Andersson, chefredaktör för Östra Småland, en av de få A-presstidningar som fortfarande existerar och faktiskt ägs av den lokala arbetarrörelsen och inte av sin borgerliga konkurrent på orten, tillsammans med några andra sammanfattat A-pressens långa, ofta smärtfyllda historia. Äventyrliga affärer har länge bedrivits, kanske mest dramatiskt när LO:s ordförande Axel Strand 1956 beslöt att av tändstickskungen Ivar Kreugers broder Torsten köpa Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, två gediget borgerliga tidningar, som LO trodde man skulle kunna göra till effektiva organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Man lade ner de redan existerande tidningarna, Morgon-Tidningen, MT, och Aftontidningen, AT.

Torsten Kreuger lurade LO:s ledning riktigt ordentligt. Efter köpet visade det sig att LO också hade betalningsansvar för en revers som Kreuger hemlighållit och som uppgick till 7 miljoner kronor, en femtedel av den totala försäljningssumman. Maskinparken för de båda tidningarna på Vattugatan i Klara i Stockholm var nedsliten och det fanns en mångmiljonbrist i tidningarnas pensionsfond. Dessutom hade LO lovat Kreuger fritt spelrum i hans vendetta mot familjen Bonnier, vilket resulterade i att Aftonbladet publicerade förfalskade dokument som ledde till fängelsedom för upphovsmannen.

För LO blev Stockholms-Tidningen en verkligt dålig affär. Bättre gick det för Aftonbladet – och kanske hjälpte köpet av Kreuger-tidningarna socialdemokratin att dra ATP-frågan, tjänstepensionsreformen, i hamn. Å andra sidan var det nog minst lika viktigt att Dagens Nyheter genom sin ledarskribent Kurt Samuelsson snarast kom att luta åt det socialdemokratiska alternativet. För det fick Samuelsson omsider sin belöning. Han blev chefredaktör för Aftonbladet, dessutom högste chef för hela koncernen – men avsattes kuppartat hösten 1965 av en välorganiserad revolt på Aftonbladet bara några veckor innan LO tillkännagav att man tänkte lägga ned den förlustbringande Stockholms-Tidningen.

Ska arbetarrörelsen egentligen ge ut tidningar? I dag har LO en särskild mediefond på 1,7 miljarder men de pengarna vill man uppenbarligen inte satsa på något så äventyrligt som tidningar. Arbetet i Malmö lät man dö sotdöden vid senaste sekelskifte. Dessförinnan hade LO låtit några verkliga äventyrare – förre chefen för Riksbyggen, Ralf Hultberg, och förre TCO-ombudsmannen och informationschefen på Riksbyggen, Torbjörn Båth, driva en rad A-presstidningar i graven.

Ingen av de båda hade erfarenhet av tidningsvärlden, men Hultberg och Båth ansågs med sin erfarenhet från folkrörelseägda Riksbyggen vara fenomenala affärsmän som visste hur marknaden fungerade. För att få loss kapital bestämde de sig för att sälja en rad av A-presstidningarnas fastigheter, vilket gav pengar men ökade hyreskostnaderna för redan skuldsatta tidningar. Socialdemokratiska partiet gick i borgen för affären och pantsatte senare till och med partikassan för att kunna ge ytterligare lån till A-pressen när en ny kris hotade.

Märkliga är också turerna kring A-pressens köp av KGB, förkortning – i det här fallet – för K G Bertmarks förlag i Malmö. Det ägdes av den brittiske tidningskungen Robert Maxwell som lyckades sälja KGB för tre gånger marknadsvärdet till A-pressen bara några år innan Maxwell av allt att döma valde drunkningsdöden i Medelhavet framför att ställas till svars för väldiga oegentligheter i sin ekonomiska verksamhet. Bland annat hade Maxwell förskingrat sina anställdas pensioner. Men ett bra pris fick han av A-pressen för KGB.

Hur kunde de äventyrliga affärerna pågå så länge? En förklaring antyds i föreliggande bok, nämligen “de synnerligen goda och vänskapliga personliga relationer Båth hade med några av partiets mer betrodda och tongivande aktörer. Det är,” – skriver man i boken – ”personer som, i likhet med Torbjörn Båth själv, varit aktiva inom såväl SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet, som elevorganisationen Seco.” Det är en halvkväden visa jag skulle vilja höra mer av, med namns nämnande. (Namnen finns nu i Jan G Anderssons kommentar E K.)

1992 gick hela A-pressen i konkurs. Det beräknas att dess ledning då satt sprätt på närmare 500 miljoner kronor. Båth fick sparken. Senare drev han företaget Kustmedia med dess tidning Skärgården i kvav. Numera är Båth VD för företaget Media select som gör annonstidningar.

Själv har jag aldrig fått klarhet i det där med Oskarshamns-Nyheternas nya tryckpress. Det var min far, Evert Kumm, som ville köpa den men inte fick, och den erlagda handpenningen belastade familjens ekonomi under åtskilliga år, medan vi nomadiserade från stad till stad i takt med att A-presstidning efter A-presstidning lades ned, offer för ledningens centraliseringstendenser. Att tidningar lever tack vare sin lokala anknytning var för A-pressledningen en främmande tanke. Man ville bygga imperier.

Jag noterar att Oskarshamns-Nyheterna, i dag avläggare till Östra Småland i Kalmar, reder sig väl som lokaltidning med en 30-procentig täckning i spridningsområdet. Det kanske inte var en så äventyrlig tanke den där gången att skaffa ny tryckpress och fördjupa den lokala anknytningen.”

* * *

Jag har en del egna minnen av det Björn Kumm berättar om. Jag satt under en kort period som suppleant för partisekreterare Bo Toresson i A-pressens styrelse. Jag har tyvärr inga handlingar, inte heller egna anteckningar, bevarade och kan därför varken ge exaka tidpunkter eller fakta.

Dock minns jag K G Bertmark-affären: Jag minns att jag förvånades över den – eftersom ju A-pressens affärer knappast tillät några extravaganser – men att jag, muntligt, vid det aktuella styrelsemötet dess värre lät mig övertygas om att det här skulle generera nya pengar till A-pressen för framtida och nödvändiga satsningar. Det enda jag kan försvara mig med är att Båth och Hultberg vid styrelsesammanträdena med stöd av (antar jag) väl utvalda fakta lät vederhäftiga.

För min del fick jag snart lämna det här styrelseuppdraget. Den nye partikassören Björn Wall insisterade på att han och inte jag borde sitta i styrelserna för de bolag, som partiet var delägare av. Det var OK för mig; jag har aldrig varit intresserad av att samla på uppdrag.

Björn Walls handikapp var väl att han – i motsats till mig, som hade varit både chefredaktör och ansvarig för en tidnings ekonomi – saknade varje kunskap om tidningsbranschen. Det här ändade för hans del med att han, liksom Bo Toresson, tvingades lämna sin post i partiet.

Hur många är det som studerar socialism nu i dag?

I nummer 22 1954 av Folket i Bild läser jag, under debattavdelningsvinjetten fönstret, en artikel av författaren och folkbildaren Birger Norman. Av den framgår att man i de olika studieförbunden bland annat studerar de ideologier och rörelser, som står studieförbunden i fråga närmast.

Om ABF skriver Norman:

Arbetarnas Bildningsförbund slutligen hade haft 16 318 cirklar. Bland dessa hade 373 studerat kooperation, 247 socialism och kommunism, 125 kulturfrågor, 73 internationella frågor, 48 människan och nutiden (möjligen = arbetarrörelsens kulturprogram från 1952, ”Människan och nutiden”; Birger Norman var själv sekreterare i gruppen som utarbetade programmet E K), 39 aktuella frågor, 35 arbetarrörelsens historia och 20 politiska spörsmål.

Jag blir lite nyfiken. Hur många cirklar är det i dag som studerar socialismen? Hur många studerar arbetarrörelsens historia?

Det jag citerar ovan betyder inte, att heller Norman var nöjd med sakernas tillstånd. Han såg tidigt vartåt det barkade. Här är en dikt – den finns inte med i artikeln – som illustrerar den saken:

Summary

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

* * *

Den som vill läsa mer om Birger Norman kan klicka på Kulturspegeln ovan och sen gå ner till Prosa & lyrik. För den bekväme finns det en direktlänk här.

Gravskrift

Under det senaste året har jag tvingats begrava ett par av mina nära och dessutom delta i begravningen av flera gamla vänner.

I Folket i Bild nummer 22 1954 hittar jag en dikt som en smula hjälper mig att försonas med detta:

Må -

Må de gamla få ro.
Må de trötta få frid.
Må det växa grönt gräs
omkring gravarnas kors.

Må det blåsa god vind.
Må det falla vit snö.
Må det glömskas.

Helmer Grundström