Små nära ting

25 februari 2008 23:04 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Folket i Bilds julaftonsnummer 1945 (nummer 53, den 23 december) har på sidan 2 en dikt av Arne Paasche Aasen:

Nysnö

Nysnö faller… Dype dyner
dekker vang og mo og fjell.
Og av andens hvite veld
stiger milde skjönne syner
inn mot mörkret i deg selv.

Stjerner flimrer. Natten tier
og ditt hjerte tier med
og er bristetungt av fred.
Men på sinnets dunkle stier
kneler sorgen stille ned.

Hvitt der oppe – hvitt der nede
skyer, snödriv – evighet,
det er alt du ser och vet.
Hva er sorg og hva er glede
i så dyp en ensomhet?

Hva er livet? spor du stille
op mot hvelvets hvite vei.
Hvem er du og hvem er jeg?
Alt du vet er snöens milde
favn av fred som löfter deg…

(vang = äng; kneler = knäböjer – annars går det här nog att förstå för svenska läsare. Stavningen, med ö i stället för ø, är Folket i Bilds.)

Vid juletid det första fredsåret, 1945, alltså en norrman. Vem var Arne Paasche Aasen? Och varför publicerades han i just Folket i Bild?

Innan vi går närmare in på Arne Paasche Aasen: I Norge hade Folket i Bild en systertidning i Magasinet for alle, liksom Folket i Bild startad av kommunister (1927, i början under namnet Arbeidermagasinet) men senare, fram till tidningens död 1970, ett radikalt magasin någonstans i närheten av av socialdemokratin, i det norska fallet Arbeiderpartiet.

Redaktör 1927-1970 var författaren Nils Johan Rud. Han var god vän med FiBs redaktör Ivar Öhman, som ofta och gärna publicerade noveller av Rud i Folket i Bild. Böcker av Rud och av andra medarbetare i Magasinet for alle (Arthur Omre, Alf Prøysen, Aksel Sandemose och andra) översattes till svenska och publicerades i serien FiBs folkböcker.

Det här var en mycket viktig kanal för kulturutbytet mellan Norge och Sverige, och Ivar Öhman ändade mycket riktigt sin yrkeskarriär (efter det att Folket i Bild hade sålts till Bonniers) med att vara kulturattaché på svenska ambassaden i Oslo.

Det fanns gamla och djupa förbindelser mellan svenska och norska radikaler, och sympatierna för de norska meningsfränderna ökade ännu mer under krigsåren, då Norge var ockuperat av tyskarna.

Arne Paasche Aasen (1901-1978) var en av de norska författare, som upprepade gånger publicerades i Folket i Bild under 1940-talet.

Paasche Aasen stod både politiskt och som diktare Arbeiderpartiet mycket nära. Han medarbetade (liksom Prøysen) i Arbeiderpartiets huvudorgan Arbeiderbladet (i dag Dagsavisen) och fick på sin 70-årsdag 1971 ett hedersstipendium från Arbeiderpartiet, norska LO och Tiden Norsk Forlag. Paasche Aasen blev redan 1915 personlig vän med Einar Gerhardsen och var sedan hans politiska bundsförvant, sosialdemokrat som det skrivs i Norge. Legendaren Martin Tranmæl blev hans gudfar.

Paasche Aasen drogs för mycket till agitationsdikten för att bli en riktigt stor lyriker. Det är väl skälet till att svenska läsare inte känner till honom som författare.

Men han är ändå känd här i Sverige, för åtminstone två saker.

För det första är texten till en av den svenska arbetarrörelsens mest kända och älskade sånger, ”Vi bygger landet”, så nära Arne Paasche Aasens norska förlaga med samma namn, att den i långa stycken är en nästan ordagrann övesättning:

Vi bygger landet

Norsk text: Arne Paasche Aasen, 1934
Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)

Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Historien om nr 17”, där den användes till sången “Wir sind die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen, 1934).

Vi er fabrikkens kvinner og menn.
vi er de mange fra gard og fra grend.
Vi brøyter jorda med hakke og med plog,
vi svinger øksa og hogger i skog.

Vi er de tusener som bygger landet.
Det ble oss kjært i dagens strid.
Vi bar det fremad i savn og armod.
Nå bygger vi den nye tid.

Vi står i bølgenes skumhvile brus,
vi berger rikdom fra havet i hus.
Heimen i dalen og hytta på fjell
ryddet vi plass til, og reiste vi selv.

Vi er de tusener…

Vi er de kvinner som elsket det frem
gjennom vår gjerning i tusener hjem.
Vi river ned hver en stigende mur,
vi reiser brorskapets frie kultur.

Vi er de tusener…

Lytt da til hjulenes virvlende gang!
Lytt da til samholdets jublende sang!
Hør Norge! – Hør de forløsende ord:
Arbeid og velstand for alle på jord!

Vi er de tusener…

Karl Fredrikssons svenska bearbetning av Paasche Aasens norska text hittar du här.

Men i Sverige blev ett annat verk av Arne Paasche Aasen minst lika känt. Han skrev nämligen något som i Kurt Foss’ och Reidar Bøes tonsättning skulle komma att bli en mycket stor schlager, både i Norge och här i Sverige:

De nære ting

Text: Arne Paasche Aasen
Musik: Kurt Foss och Reidar Bøe

Ditt sinn monne flyve så vide omkring.
Det er som du glemmer de nære ting.
Det er som du aldri en time har fred,
du lengter bestandig et annet sted

Du syns dine dager er usle og grå.
Hva er det du søker? Hva venter du på?
Når aldri du unner deg rast eller ro,
kan ingenting vokse og intet gro.

Gå inn i din stue, hvor liten den er,
så rommer den noe ditt hjerte har kjær.
På ropet i skogen skal ingen få svar.
Finn vegen tilbake til det du har.

Den lykken du søker bak blånende fjell,
kan hende du alltid har eiet den selv.
Du skal ikke jage i hvileløs ring,
men lære deg elske de nære ting.

Den här sången, på 1950-talet en mycket stor schlager i Sverige, har översatts till svenska av den gamle kommunisten, senare socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969).

Små nära ting

Svensk text: Ture Nerman
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kurt Foss och Reidar Bøe

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Jag tror mig minnas, att det var Anna-Lena Löfgren som gjorde den inspelning, som först gjorde den så stor på svenska. Men hon fick många efterföljare genom årtiondena: Delta Rythm Boys, Trio me’ Bumba, Hotenanny Singers, Roland Cedermark, Vikingarna…

Den som vill ha Ture Nerman i helfigur (den här låten liksom hans översättning av Joe Hills ”Svarta präster”, ”Den vackraste visan”, ”Första maj”, revyvisor han skrev åt Ernst Rolf) rekommenderar jag att försöka få tag på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Trots att jag själv har skrivit mapptexten törs jag hävda, att den vore värd en återutgivning på CD.

En mödosam väg tillbaka

25 februari 2008 16:27 | Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har tidigare berättat om mitt långvariga ischiaselände. Tar man med pacemakeroperationen och den efterföljande lunginflammationen (med påföljande konvalescens), var hela andra halvåret 2007 ett utdraget elände. I månader tvingades jag till fysisk passivitet.

Efter nyår har åtminstone gångförmågan kommit tillbaka. Ischiasen yttrar sig fortfarande som en lätt domning i fötterna, men jag kan äntligen gå igen!

Men med orken är det si och så efter all denna fysiska passivitet.

En orimligt stor del av våra banala vardagssysslor har under den här perioden legat på Birgitta, så nu tyckte jag, att jag äntligen borde kompensera lite – lovade alltså städa lägenheten i söndags.

Det är ett större jobb än det kanske låter. Vi bor i två sammanslagna lägenheter: sju rum, ett kök och ett pentry, en hall/korridor samt en minivariant av samma sort och så två badrum och en separat toalett. Så ut med alla mattor på balkongerna, plocka undan och dammtorka, dammsug och torka golven; jag är en sån där gammaldags typ som knäskurar alltihop.

Birgitta kunde under tiden gå till Fyrishov och simma.

Det här städjobbet har jag ju gjort i årtionden, ibland ensam, oftast ihop med Birgitta, men jag ska villigt erkänna, att det var mödosamt att komma i gång den här gången. Det handlade inte om psykiskt motstånd; städa måste man, om bostaden ska vara uthärdlig att vistas i. Men om orken. Jag upptäckte ganska snart, att kroppen inte orkade med så mycket, innan jag började känna mig trött.

I förmiddags, när jag gick till Konsum och handlade – det är min tur att laga mat i dag – bar jag med mig en back med tomflaskor – och kände åter igen, att flåset inte var vad det borde vara.

Så jag beslöt mig på gående fot att återuppta de promenader jag har ålagts av min diabetesdoktor men som jag av kända skäl nu har försummat i månader.

Så på eftermiddagen gick vi ut på långpromenad; Birgitta följde också med. Vi gick genom villakvarteren på andra sidan Svartbäcksgatan, såg snödroppar och vintergäck blomma i trädgårdarna och andades in vårluften.

Så småningom kom vi – avsiktligt från min sida – till Timmermansgatan, där min bror Matti, som dog i höstas, bodde. Kollade hans uteplats, varifrån vår dotter Kerstin och andra arvtagare har burit i väg rosor och andra perenner för en ny hemvist i deras trädgårdar. Det skulle Matti har gillat! Såg också att nya människor har flyttat in i den där lägenheten, dit jag väl aldrig mer kommer.

Det blev en rejäl promenad. Mot slutet kände jag åter, hur usel min kondis har blivit.

Men jag är en seg jävel. Nu när jag äntligen kan gå någorlunda normalt, tänker jag gå dagliga promenader, så att andhämtningen blir mer regelbunden igen.

Och till påsk flyttar vi ut till huset i Öregrund. Där, i trädgården, finns det en massa sysslor att utföra, som kommer att bidra till att jag får orken tillbaka.