Ungerntragedin i backspegeln
1 november 2007 13:22 | Citat, Politik | 14 kommentarerJag köper då och då via Tradera in nummer av Folket i Bild, den tidning jag var ombud för och som starkt bidrog till att inlemma mig i den demokratiska arbetarrörelsen. I dag anlände per post nummer 46 1956.
Numret utkom just under det att revolten i Ungern fick sin tragiska upplösning. Under vinjetten I skottgluggen på sidan 2 skriver tidningens chefredaktör Ivar Öhman under rubriken Tragedin i Ungern:
”De blodiga dagarna i Ungern har varit rågade av tragik. Inga bortförklaringar om att revolten skulle vara inspirerad från väster, kan undanskymma det uppenbara: man står inför en spontant uppflammande våg av djupt och berättigat missnöje med den ryska och kommunistiska maktpolitiken i Öst-Europa.
Det uppror som nu synes dränkt i blod och krossat av ryska trupper, det var en revolt inifrån, från det ungerska folkets sida. Vid de senaste fria valen i Ungern hade kommunistpartiet 17 proc av rösterna. De senaste händelserna visar att de Moskvatrognas styrka i Ungern inte tillvuxit efter tio års maktinnehav. Det är en minoritet som byggt sin makt på våld.”
Detta skrevs alltså i en tidning som stod på socialdemokratins vänsterkant.
Det är intressant (och nedslående) att jämföra detta med vad det svenska kommunistpartiets, SKPs, språkrör Ny Dag på ledarplats skrev i ämnet den 27 oktober 1956:
”De senaste händelserna i Polen (arbetaroroligheterna i Poznan i samband med avstaliniseringen 1956, vilka brutalt slogs ned E K) och Ungern har på intet sätt rubbat det faktum att den stora folkmajoriteten i dessa länder stöder den folkdemokratiska och socialistiska regimen. Annat skulle också vara otänkbart med hänsyn till de väldiga framsteg som trots svårigheterna gjorts under folkmakten.”
Och i samma nummer av Ny Dag skriver den sedermera som demokrat hyllade C H Hermansson så här:
”Vi känner djup medkänsla med det ungerska folket och hoppas på en lösning av den akuta konflikten som kan göra det möjligt för alla skapande krafter i landet att delta i byggandet av ett nytt och bättre liv för det ungerska folket.
Men vår avsky riktar vi mot den samvetslösa och av blodsdoften berusade hejaklack, som nu genom de borgerliga tidningarna uttrycker sin entusiasm över våldsdåden och blodsutgjutelsen. Det är alltså så ni vill ha det, herrar Tingsten och Erlander, det är sådan verksamhet med mord och brand och inbördeskrig ni skulle organisera och uppmuntra om folket tar makten från storfinansen i vårt land.”
I sin personuppräkning kunde C H Hermansson alltså också ha nämnt den gamle vänstermannen Ivar Öhamn.
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag minns mycket väl ungerrevolten. Vi satt i skolans samlingsrum och lyssnade på Kurt Andersson som stod vid den österrikisk-ungerska gränsen och grät över ett förlorat uppror och över alla de flyktingar som vällde över gränsen. På den tiden kunde vi ta hand om flyktingar i Västeuropa.
En av dem som satt i rummet sa: Man borde gå ut som frivillig. Han lever dock numera pensionärsliv i Värmland.
Emellertid har min bild av ungernrevolten med åren komplicerats en aning. Klara Weiss som sent omsider utgav sina dagboksanteckningar säger i Svensk Bokhandel 2004: ”Revolutionen 1956 visade sig inte bara vara ungrarnas frihetskamp mot sovjetmakten, gamla nazister och antisemiter som gömt sig krälade fram som daggmaskar ur jorden efter regnet. Vi beslöt oss för att lämna Ungern. Min syster som 1945 kommit från Bergen-Belsen med Bernadottebussarna hjälpte oss 14 vuxna och 4 barn att komma till Sverige.”
I Israel träffade jag 1962 Andras Kerek som berättade om hur han och hans familj med personalens hjälp smugglades ut bakvägen ur en flyktingförläggning för ungrare i Blekinge för att inte de andra ungrarnas skulle lyncha dem. Samma berättelse har jag sedan hört från andra judiska flyktingar från Ungern. Hur som helst kan man konstatera att ett främmande herravälde inte löser några problem utan bara skapar nya. Men Klara Weiss anser enligt uppgift på fullt allvar att Stalin kom som befriare till Ungern. Och hon är inte och har aldrig varit någon kommunist.
Comment by Hans O — 2007 11 02 11:29 #
Till Hans O Sjöström: Säkert kröpt det fram även gamla nazister och antisemiter under ungernrevolten. Men det hindrar ju inte att det i grunden handlade om en bred, folklig revolt mot den kommunistiska regimen och Sovjetunionen som med militärmakt höll den under armarna.
Samma revolttendenser fanns ju också på andra håll inom det dåvarande östblocket, bland annat i Polen.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 02 12:23 #
Det hindrar inte att min syn på både Ungern, Polen och Tjeckien har blivit mer komplicerad. Dessa tre länder har ju tillsammans kastat sig i armarna på det andra imperiet och gör en smutsig drängtjänst åt det med sina hemliga läger med så kallade terrorister som där kan torteras i hemlighet fjärran från amerikanska regler och medier och Genèvekonventionen. De medverkar också i inrättandet av USA:s så kallade missilförsvar enligt den officiella retoriken riktat mot Al Qaida.
Polen har dessutom infört mängder av reaktionära lagar på order av katolska kyrkan så nu får till exempel polska kvinnor resa till Sverige för att få abort.
Ett besvärande inslag i den ungerska revolten var anitsemitsmen och pilkorsarnas härjningar välsignade av kardinal Mindszenty. Mátyás Rákosi, vars bild brändes på gatorna i Budapest, hade avsatts redan under sommaren därför att ryssarna inte längre stödde honom. Ändå var det han som blev måltavla för den folkliga vreden. Han var jude. Det var inbördeskrig i Ungern vid den här tiden och det var inte bara modiga demokratiska patrioter som föll för ryska kulor. Det var också andra kulor som avlossades av helt andra skäl och det fanns andra offer än ryssvänner och partipampar för dessa andra kulor.
Comment by Hans O — 2007 11 02 16:43 #
Till Hans O Sjöström: Inte heller jag har något till övers för de inslag i de här ländernas politik, som du nämner. Men slutsatsen kan ju inte vara, att det hade varit bättre, om kommunistdiktaturerna hade bestått. Alla tre länderna har demokratiska val, och det är i sådana obehagliga politiska tendenser både kan och ska motas.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 02 17:09 #
Hans O: Saken är mycket komplicerad. Ingen behöver tveka att det var Stalin och Röda Armén som räddade de kvarvarande judarna i öst, det första utrotningslägret som befriades var Majdanek, sommaren 1944, men ansedda västliga tidningar vägrade att publicera bilder från befrielsen. Man misstänkte att bilderna av likhögarna och utmärglade överlevande var smart sovjetpropaganda. Samtidigt var Stalin – i likhet med åtskilliga i Sovjet – antisemit. Kampanjen mot de s k kosmopoliterna är ett exempel på det, det trots att judarna i dåvarande Sovjetunionen officiellt var erkända som en nationell minoritet. Stalin fruktade också att judiska läkare skulle ta hans liv. Det finns ingen anledning att betvivla att Clara Weiss upplevde sovjetarmén som befriare… lika litet som att överlevande baltiska judar också kände sig ”befriade” vid Röda Arméns ankomst.
Sovjetunionen var ju Hitlers huvudfiende. Under den kommunistiska eran i Polen besökte jag Auschwitz-Birkenau. En sak förvånade mig, när jag fick olika officiella texter översatta från polska – det talades inte om ”judar” utan hela tiden om ”antifascister”… Alltså en term som antyder att offren genomgående skulle ha stått på Sovjetunionens och kommunisternas sida. Så var det naturligtvis inte. Vad gäller t ex den judiska gruppen så rymde den alla möjliga politiska uppfattningar (precis som den gör det i dag). Det fanns också nazistiska grupperingar inom sionismen (Göran Rosenberg har fördjupat sig i det här). En historisk lärdom som vi kanske bör minnas, med tanke på den yrvakna upptäckten i dag hos vissa debattörer att judar i Israel kan hamna på ”fel sida” och begå skändligheter. En av dem som hälsade Röda arméns intåg i Polen och såg på Stalin med begeistring var bokförläggaren Bromberg, han som sedan gjorde karriär i det kommunistiska Polen, men när den polske inrikesministern Morcnar efter Suez-krisen lanserade en antisemitisk kampanj för att få bort judiska CK-medlemmar och olika toppfunktionärer – för att ersätta dem med egna män – blev Bromberg och hans familj måltavla för den antijudiska propagandan. Sedan – som flykting i Sverige – sa sig Bromberg vara chockerad över att det i det fria Sverige (under Vietnam-rörelsens era) fanns svenska vänstermänniskor som kritiserade den andra supermakten och ville ha en politisk öppning åt vänster… Måhända en förklarlig politisk reflex hos en person som fostrats i ett kommunistiskt system? Kurt Anderssons rapporter från Budapest hörde jag också i min radio, vi samlade ihop pengar på vår skola till Ungern-hjälpen… När Kurt Andersson några decennier senare tillfrågades om han ville medverka i ett minnesprogram svarade han nej. Han menade att han haft fel i det mesta i sin rapportering. Som så mycket annat i historien var nog också Ungern-revolten en komplicerad historia, där det säkert finns nya saker att upptäcka. Vi kan inte nöja oss med Folket i Bilds sanning från 1956, lika lite som någon annan dåtida sanning.
För alla som tycker att det är viktigt att granska historien på nytt rekommenderar jag en läsning av Ola Tunanders artikel på sid 4 i Expressen (2/11). Det handlar om ”Sanningen om vem som fanns i Hårsfjärden”. Ola Tunander har jag haft mycket stimulerande meningsutbyten med under årens lopp. Han är alltid öppen för ett meningsutbyte. Men jag undrar, varför kräver ingen politisk journalist att Carl Bildt deltar i ett offentligt meningsutbyte om Hårsfjärden-affären? CB ansåg sig ju sig också sitta inne med sanningen, när det begav sig. Och det vore intressant att också få en replik från Lennart Bodström, dåtidens utrikesminister (s) som Palme avsatte som utrikesminister efter ubåtskränkningarna.
Comment by anders thunberg — 2007 11 02 18:49 #
När de gamla sovjetsympatisörerna idag försöker försvara sina tidigare politiska virrgångar så heter det tydligen ”Detta är mycket komplicerat”. Så sa de flesta nazisistsymapatisörerna också efter Hitlers fall.
Comment by Lars Rudström — 2007 11 03 1:04 #
Till Lars Rudström: Jag (s) har alltid varit mot Sovjet-systemet. Håll dig till en saklig diskussion, om du vill ha svar på inlägg.
Comment by anders thunberg — 2007 11 03 3:13 #
Till anders Thunberg: Ja, jag läser att du skriver så. Men det innebär inte att de ”gamla” vänsterorienterade sossarna (förutom du då) försöker ”omorientera sig” efter 1989. Over and out!
Comment by Lars Rudström — 2007 11 03 21:28 #
Jag och andra studenter gick hösten 1956 i fackeltåg i Lund som protest mot Sovjettruppernas ingripande mot revolten i Budapest. Det blev en splittring i Clartégruppen som jag nyss blivit medlem av. Hälften lämnade. En äldre medlem invände i diskussionerna att de som ville lämna inte förstod ”våldets roll i historien”. Det gjorde inte heller jag, men stannade kvar. En annan av clarteisterna som hade ungersk-judiska föräldrar antog erbjudandet av att bli tolk vid en av de ungerska flyktingförläggningarna. När han kom tillbaka var han chockad över de antisemitiska stämningarna han mött.
Läget var komlicerat också på ett annat sätt. Frankrike, Storbritannien och Israel angrep samtidigt Egypten, utan USAs kännedom. President Eisenhower blev urförbannad och tvingade dem genom FN att stoppa anfallskriget. Jan Myrdal har mer än en gång skrivit om att Washington genom hans mor Alva Myrdal framförde till Moskva att de borde återställa ordningen i Ungern.
Comment by Sixten Andréasson — 2007 11 03 22:05 #
Till Hans O. : Är det verkligen riktigt att det fanns hemliga läger även i Ungern? Och ”missilförsvaret” (som väl just nu skrinlagts åtminstone tillfälligtvis?) skulle sätta upp sina sköldar i Tjeckien och Polen men, återigen, Ungern har jag aldrig hört i det sammanhanget.
Comment by Bengt O. — 2007 11 03 22:42 #
Till Sixten Andrèasson: 1956 gick jag inte i något ”studenternas fackeltåg” men väl tillsammans med mina arbetarkamrater inom SPIAF:s lokalavdelning i Dalsland. Vi hade ingen som helst splittring varken inför, under eller efter vår demonstration eller dess syfte. Av 450 medlemmar i facket ställde 370 upp, 50% fler än under 1:a majtågen, (jag har fortfarande kvar medlemmarnas upprop eftersom jag var sekreterare i facket), men vi var ca 600 som gick i protesttåget eftersom de flestas fruar också ställde upp. Varför var studenterna så splittrade? Jag kan tänka mig svaret: ni studenter var inte till fullo äkta socialdemokrater! Vi industriarbetare var! Hälften av er var äkta, rena kommunister!
Dock inte du tydligen. Men nu kommer kommer det otäcka kommunistiska ansiktet fram igen bland många äldre socialdemokratiska bloggare! Inga namn, inga namn.
Comment by Lars Rudström — 2007 11 03 23:51 #
Något svar på sitt inlägg i Expressen om Hårsfjärden och ubåtsjakten där har Ola Tunander till dags datum (11.11.07) inte fått. Däremot har överstelöjtnant Sven Olof Kviman tagit till orda (Expressen 5.11.07) i frågan. Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982. Han kommer i artikeln in på den bandinspelning av påstått sovjetiskt ubåtsljud som regeringen Bildt som ”bevis” lät spela upp för ryssarna i förhandlingar med dem, och som ryssarna avvisade som varande sovjetiskt ubåtsljud.
Överstelöjtnant Kviman föreslår nu att regeringen Reinfeldt (med Carl Bildt som utrikesminister) ”släpper sekvensen och låter än en gång våra bästa experter lyssna och analysera.” ”Detta skulle vara ett steg i klarläggandet av nationalitetsfrågan, som diskuterats på senare år,” skriver Kviman. Men från regeringen Reinfeldt har det varit dödstyst i frågan. Öppet alltså för fortsatta spekulationer.
Comment by Anders Thunberg — 2007 11 12 19:36 #
Och just apropå det sistnämnda. Är det inte dags för socialdemokratin att nu, 25 år senare, göra upp med Carl Bildt, Emil Svensson, Bror Stefenson m.fl. om vad som egentligen hände i Hårsfjärden 1982? Händelsen som blev inledningen till 1980-talets ”ubåtspsykos”, och som i sin förlängning kom att underminera statsminister Palmes position, inklusive insinuationer från ledande militärers sida om, i det närmaste, landsförräderi (anklagelser som till sist troligen också kom att medverka till hans abrupta död).
Comment by Stefan K-berg — 2007 11 23 15:37 #
Till Stefan K-berg: Om det sista kan vi naturligtvis inte veta något säkert.
Det du föreslår vore naturligtvis intressant att göra – men det är ju inte säkert att de av dig nämnda herrarna är intresserade av att medverka.
Comment by Enn Kokk — 2007 11 23 15:43 #