Gräsänklingveckor

21 februari 2008 22:50 | Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har varit ensam hemma i snart två veckor. Hustrun har inte förlupit mig – hon har så där varannan dag ringt mig från Indien, där hon är i egenskap av ordförande i svenska UNICEF, och i morgon kväll kommer hon hem.

I förra veckan var jag, på grund av att webbhotellet hade drabbats av en hackerattack, utestängd från min blogg, vilket kändes mycket ovant; jag hade svåra abstinensbesvär. Efter det att jag, med Bo Strömbergs hjälp, hade hittat ett nytt hem för bloggen, har jag skrivit som besatt, ofta flera långa texter om dagen.

Nu ska man inte tolka det här som att bloggen upptar all min tid. De två senaste tisdagarna har jag till exempel till stor del ägnat åt barnbarnen, Viggo och Klara: hämtat dem på dagis, serverat mellanmål, lekt med dem, lagat middag. Från i tisdags kan jag rapportera, att Klara har ritat en huvudfoting och förklarat, att det är morfar. Det är roligt att se, att barnen allt mer själva inbegriper mig i sin nära krets, och åtminstone Viggo förstår också släktförhållandet: morfar är mammas pappa.

I onsdags i förra veckan hade vi guppsammanträde med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. Jag har nu fått de efter AU reviderade handlingarna inför nämndsammanträdet i nästa vecka, och jag noterar, att vår ordförande, nämndens vice ordförande Peter Gustavsson, har fått gehör för flera av våra synpunkter. Bland annat har vi fått gehör för vår skeptiska inställning till planerna på ett jippobetonat nytt kommersiellt centrum i Östra Fullerö utanför Uppsala.

I torsdags kväll stod en annan viktig miljöfråga i centrum. Svartbäckens socialdemokratiska förening, som hade årsmöte, diskuterade framtiden för Ärna, när det militära flyget avvecklas; inledare var oppositionskommunalrådet (s) Lena Hartwig. Ärna ligger norr om min stadsdel Svartbäcken, omedelbart inpå Bärby hage, där Viggo och Klara och deras föräldrar, Kerstin och Bo, bor. Privata kommersiella intressenter vill på den gamla militära flygplatsens område starta en ny civil flygplats med bland annat lågprisflyg. Att Uppsala, som ligger närmare Arlanda än vad Stockholm gör, skulle behöva en sådan flygplats är obegripligt, särskilt som vi numera kan åka tåg ända in under flygplatsen på Arlanda. Och att det i en tid, då vi måste minska flygets miljöpåverkan, skulle vara vettigt att bygga en ny (och dessutom sannolikt olönsam) flygplats var det faktiskt ingen av årsmötersdeltagarna som tyckte.

Sen blev jag, enligt något slags lokal tradition, vald till ordförande för årsmötesförhandlingarna – och klarade dem i år också. Från verksamhetsberättelsen noterar jag, att vår (s)-förening – i motsats till partiet i stort – har haft medlemsökning, en liten men dock!

På lördag kväll var jag i vårt Musikens hus (Uppsala Konsert & Kongress) på en konsert till minne av Violeta Parra, ”Jag vill tacka livet”. Om Parra har jag tidigare skrivit, också om Jan Hammarlund som skulle ha varit där – men till min stora besvikelse var han inte där; han hade blivit sjuk. Jan fick jag nu bara se i den videofilm, som planenligt inledde programmet.

Men kvällen var för den skull långt ifrån bortkastad.

Före pausen fick vi stifta bekantskap med Provocative dissonance, en jazz fusion-trio från Uppsala. Den här trion gav tre av Violeta Parras låtar en helt ny ljudbild: ”El gavilán” (”Rovfågeln”), ”Casamiento de negros” (”De svartas bröllop”) och ”Volver a los 17” (”Att åter bli 17 år”).

Efter pausen kom Crossing Project Band med rötter i Gottsunda här i Uppsala. Också här fick vi höra intressanta bearbetningar av Violeta Parras originalmaterial. Sångsolister var Verónica Castillo och Hernán Ravanal – den senare exekverade dessutom gitarr och charango. De sjöng på spanska, men vi fick också höra Erik MacQueen sjunga på engelska, Berket Ockubay till eget ackompanjemang på karar, en eritreansk harpa, sjunga på tegrinja och Gabriel Budak, till eget ackompanjemang på saz, ett orientaliskt stränginstrument, sjunga på kurdiska. Och sist men inte minst hörde vi En tredje profet, Christoffer Dreimanis och Stefan Lucas, göra Violeta Parra som rap!

Till det kom ett band på åtta man plus tre gästmusiker, svenskar, latinamerikaner och andra. Variationen i fråga om instrument och rytmer var fantastisk. Utan att vilja skåpa ut någon vill jag särskilt nämna Diego Regodón på kontrabas och Johan MacQueen på banjo. Men där förekom alltså allt ifrån blåsare till en mängd rytminstrument.

Fram på natten kom sonen, Matti, hem; han bor i Årsta, Stockholm, men hade varit i Uppsala och spelat, på annat håll. Vi åt frukost tillsammans, men sen måste jag ge mig i väg till nya värv i Stockholm.

Klockan 14.00-15.30 skulle jag vara konferencier på en konsert i ABF-huset med Stockholms arbetarsångkörer, ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Men dess förinnan skulle körerna repetera.

Konserten började med att alla körerna tillsammans under ledning av Cecilia Bolin sjöng Mikael Wiehes ”En sång till modet” (solist Lena Ahlestedt) och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen” med svensk text av Jacob Branting.

Sen sjöng Huddinge pensionärskör och Telluskören under ledning av Tord Malmberg Mats Paulsons ”Ett träd”, Dan Anderssons och Thorstein Bergmans ”Gässen flytta”, Ted och Kenneth Gärdestads ”Klöversnoa” och Allan Edwalls ”Kärleksvisa”.

Och så blev det allsång: Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”.

Sånårakören under ledning av Cecilia Bolin sjöng sen två nummer av Vladimir Vysotskij, ”På Bolsjoj Kartenyj” och ”Sången om jorden” samt bland annat en Röda Bönor-sång, ”Vi ska gå ut tillsammans”.

Handelskören under ledning av Silvia Luca startade dramatiskt med ”Högre lön”, en IWW-sång, och sjöng sen Alf Henriksons ”En visa om överheten” med musik av Johann Sebastian Bach samt Asko Viléns ”Allas rätt till liv”.

Mer allsång: Thorstein Bergmans ”Alla tillsammans”.

Sen kom Stockholmsdistriktets manskör under ledning av Bengt Bergius med bland annat Tage Danielsson och Astrid Lindgren.

En intressant bekantskap var Robert Robertssons kör Extra salt, som sjunger tonsättningar av dikter (av Göran Greider, Stig Dagerman med flera), för tonsättningarna står Robertson och Lena Ekman, den senare känd av oss som kan proggeran.

Och så avslutades konserten med alla körerna på scenen igen, med en känd sång från proggeran, ”Vi äro tusenden” från salig Tältprojektet.

Mellan de olika avsnitten berättade jag om Cornelis, Allan Edwall, Mikael Wiehe, Mats Paulson, Thorstein Bergman, Alf Henrikson, Tage Danielsson, Ulf Dageby och alla dom andra. För mina insatser belönades jag med en blombukett.

Så har ytterligare ett par veckor gått av mitt liv – livet är inte det värsta man har ens vid 70.

Och i morgon kväll kommer Birgitta hem till mig igen.