Folket i Bild orosåret 1939

Genom Tradera har jag köpt tre nummer av Folket i Bild från orosåret 1939. Själv kom jag till Sverige först 1944, men även om jag hade befunnit mig här 1939, skulle jag knappast ha kunnat ta del av de här tidningarna då: Jag var bara två år gammal.

Det var kriget som förde mig och mina föräldrar och syskon hit; vi var flyktingar från Estland. Eftersom jag själv blev FiB-ombud några år efter andra världskrigets slut, har jag en särskild anledning att, när jag bläddrar igenom de här tidningarna, söka den bild av Sverige och världen ”min” tidning gav av det år, då det stora kriget bröt ut.

Två av de inköpta tidningarna, nummer 23 och 24, kom ut under sommaren före krigsutbrottet, 4 respektive 11 juni. De har båda idylliska sommarbilder på omslaget. I nummer 23 känns krigsutbrottet långt borta; i vart fall finns ingen föraning om att kriget skulle kunna drabba vårt södra grannland, Danmark. Danmark är tidningens semestertips: i artikeln sjunger den danska sommaren med en stark stämma.

Men i nummer 24 tränger sig tidens oro in i idyllen. En intressant artikel har rubriken ”Amerika ’tysk koloni’”. Den berättar om det tyska undermineringsarbetet på andra sidan Atlanten, till exempel i Argentina och Guatemala. Och i USA! Där sägs 800 olika organisationer plus mängder av tidskrifter sprida antisemitisk, antidemokratisk och nazistisk eller fascistisk propaganda. En tysk rasforskare citeras: ”Tyskt blod är det värdefullaste Amerika har”.

Det sista av de inköpta numren är nummer 50 (10 december); vid det laget har kriget för länge sedan brutit ut. Nu är omslagsbilden ”Moppe”, en finsk kocka, bosatt uppe vid Ishavet och trots sin ungdom och sitt kön en veteran från frihetskriget, alltså frigörelsen från Ryssland. Moppe bor och arbetar på Fiskarhalvön uppe i Ishavet, av vilken en smal kustremsa i väster tillhör Finland; resten av halvön tillhör Sovjetunionen. Det här är den nordligaste finska utposten i Petsamoområdet, det som Finland sedan tvingades avträda vid krigsslutet.

Som om tidningens reporter, Alma Braathen, anade vad som skulle komma där emellan: Hon berättar om en finsk gränsvakt, som på lediga stunder har snidat de finska landskapsvapnen. Avskiljt från dessa hänger på väggen ytterligare ett landskapsvapen, ryska Karelens björn.

På omslaget annonseras ytterligare en artikel: ”Dödsdomarna i Berlin. Läs i veckans nummer om epilogen till den stora spioneriaffären.” Artikaln berättar om polskt spioneri i Tyskland några år tillbaka och om hur två tyska adelsdamer blev halshuggna för detta.

Under vinjetten Eko från världspressen presenteras satiriska skämtteckningar, som speglar världsläget. På en teckning ur L’Oeuvre i Paris förhör en stor uniformerad typ med nazistisk armbindel en liten med dito:
– Ge en definitiion av planeten Tellus.
– Planeten Tellus består av axeln Berlin-Moskva med tillhörande livsrum.

Ett av de tillhörande livsrummen var för övrigt mitt gamla hemland Estland.

Under vinjetten Stad och land, tidningens avdelning för organisationsnotiser, hittar man nu plötsligt bilden av en affisch med tre kronor och texten
Allvarstid kräver
Samhällsanda
Vaksamhet
Tystnad

Där finns också en förklarande bildtext: ”Ovan återgivna affisch har de senaste veckorna mött ögat överallt i landet. Den har utgivits som ett led i statens upplysningsverksamhet och syftar till att mana alla och envar till försiktighet inför spionfaran. Affischen har utgått i miljonupplaga och Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Ungsvenskarna har samarbetat med spridningen därav. Det är ett gott initiativ och en i allra högsta grad nyttig aktion. Nu är blott att hoppas att propagandan resulterar i ökad försiktighet och ansvarskänsla.”

Beredskap råder.

* * *

Nummer 50 1939 ger också glimtar av den bygd jag skulle komma till några år senare.

Lubbe Nordström har på sin resa längs norrlandskusten hunnit upp till Sundsvall, Kubikenborg och Alnön.

Och bildserien Arbetets värld skildrar denna gång Svartviks sågverk.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 2 2008:

”Hästar kan överleva avlivning.”

Borås Tidning

”Fick livstid omvandlat till 33 år i Örebro.”

Nerikes Allehanda

”Att män och kvinnor också är olika i en del avseenden är känt och diskuterat sedan början av 1900-talet och verifierat genom forskning.”

Svenska Dagbladet

”Anrik korvfabrik stoppar förlusterna”

Rubrik i Dagens Industri

”Fluorbaserat munsköljmedel är ett bra komplement till tandborstningen och gör bäst verkan om man inte sköljer munnen.”

Dagens Nyheter

”Bussförare bestulen på hållplats”

Rubrik i Hallands Nyheter

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.