Gräsänklingveckor

21 februari 2008 22:50 | Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har varit ensam hemma i snart två veckor. Hustrun har inte förlupit mig – hon har så där varannan dag ringt mig från Indien, där hon är i egenskap av ordförande i svenska UNICEF, och i morgon kväll kommer hon hem.

I förra veckan var jag, på grund av att webbhotellet hade drabbats av en hackerattack, utestängd från min blogg, vilket kändes mycket ovant; jag hade svåra abstinensbesvär. Efter det att jag, med Bo Strömbergs hjälp, hade hittat ett nytt hem för bloggen, har jag skrivit som besatt, ofta flera långa texter om dagen.

Nu ska man inte tolka det här som att bloggen upptar all min tid. De två senaste tisdagarna har jag till exempel till stor del ägnat åt barnbarnen, Viggo och Klara: hämtat dem på dagis, serverat mellanmål, lekt med dem, lagat middag. Från i tisdags kan jag rapportera, att Klara har ritat en huvudfoting och förklarat, att det är morfar. Det är roligt att se, att barnen allt mer själva inbegriper mig i sin nära krets, och åtminstone Viggo förstår också släktförhållandet: morfar är mammas pappa.

I onsdags i förra veckan hade vi guppsammanträde med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. Jag har nu fått de efter AU reviderade handlingarna inför nämndsammanträdet i nästa vecka, och jag noterar, att vår ordförande, nämndens vice ordförande Peter Gustavsson, har fått gehör för flera av våra synpunkter. Bland annat har vi fått gehör för vår skeptiska inställning till planerna på ett jippobetonat nytt kommersiellt centrum i Östra Fullerö utanför Uppsala.

I torsdags kväll stod en annan viktig miljöfråga i centrum. Svartbäckens socialdemokratiska förening, som hade årsmöte, diskuterade framtiden för Ärna, när det militära flyget avvecklas; inledare var oppositionskommunalrådet (s) Lena Hartwig. Ärna ligger norr om min stadsdel Svartbäcken, omedelbart inpå Bärby hage, där Viggo och Klara och deras föräldrar, Kerstin och Bo, bor. Privata kommersiella intressenter vill på den gamla militära flygplatsens område starta en ny civil flygplats med bland annat lågprisflyg. Att Uppsala, som ligger närmare Arlanda än vad Stockholm gör, skulle behöva en sådan flygplats är obegripligt, särskilt som vi numera kan åka tåg ända in under flygplatsen på Arlanda. Och att det i en tid, då vi måste minska flygets miljöpåverkan, skulle vara vettigt att bygga en ny (och dessutom sannolikt olönsam) flygplats var det faktiskt ingen av årsmötersdeltagarna som tyckte.

Sen blev jag, enligt något slags lokal tradition, vald till ordförande för årsmötesförhandlingarna – och klarade dem i år också. Från verksamhetsberättelsen noterar jag, att vår (s)-förening – i motsats till partiet i stort – har haft medlemsökning, en liten men dock!

På lördag kväll var jag i vårt Musikens hus (Uppsala Konsert & Kongress) på en konsert till minne av Violeta Parra, ”Jag vill tacka livet”. Om Parra har jag tidigare skrivit, också om Jan Hammarlund som skulle ha varit där – men till min stora besvikelse var han inte där; han hade blivit sjuk. Jan fick jag nu bara se i den videofilm, som planenligt inledde programmet.

Men kvällen var för den skull långt ifrån bortkastad.

Före pausen fick vi stifta bekantskap med Provocative dissonance, en jazz fusion-trio från Uppsala. Den här trion gav tre av Violeta Parras låtar en helt ny ljudbild: ”El gavilán” (”Rovfågeln”), ”Casamiento de negros” (”De svartas bröllop”) och ”Volver a los 17” (”Att åter bli 17 år”).

Efter pausen kom Crossing Project Band med rötter i Gottsunda här i Uppsala. Också här fick vi höra intressanta bearbetningar av Violeta Parras originalmaterial. Sångsolister var Verónica Castillo och Hernán Ravanal – den senare exekverade dessutom gitarr och charango. De sjöng på spanska, men vi fick också höra Erik MacQueen sjunga på engelska, Berket Ockubay till eget ackompanjemang på karar, en eritreansk harpa, sjunga på tegrinja och Gabriel Budak, till eget ackompanjemang på saz, ett orientaliskt stränginstrument, sjunga på kurdiska. Och sist men inte minst hörde vi En tredje profet, Christoffer Dreimanis och Stefan Lucas, göra Violeta Parra som rap!

Till det kom ett band på åtta man plus tre gästmusiker, svenskar, latinamerikaner och andra. Variationen i fråga om instrument och rytmer var fantastisk. Utan att vilja skåpa ut någon vill jag särskilt nämna Diego Regodón på kontrabas och Johan MacQueen på banjo. Men där förekom alltså allt ifrån blåsare till en mängd rytminstrument.

Fram på natten kom sonen, Matti, hem; han bor i Årsta, Stockholm, men hade varit i Uppsala och spelat, på annat håll. Vi åt frukost tillsammans, men sen måste jag ge mig i väg till nya värv i Stockholm.

Klockan 14.00-15.30 skulle jag vara konferencier på en konsert i ABF-huset med Stockholms arbetarsångkörer, ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Men dess förinnan skulle körerna repetera.

Konserten började med att alla körerna tillsammans under ledning av Cecilia Bolin sjöng Mikael WiehesEn sång till modet” (solist Lena Ahlestedt) och José Antonio Sanchez FerlosiosDen svarta tuppen” med svensk text av Jacob Branting.

Sen sjöng Huddinge pensionärskör och Telluskören under ledning av Tord Malmberg Mats PaulsonsEtt träd”, Dan Anderssons och Thorstein BergmansGässen flytta”, Ted och Kenneth GärdestadsKlöversnoa” och Allan EdwallsKärleksvisa”.

Och så blev det allsång: Cornelis VreeswijksSomliga går i trasiga skor”.

Sånårakören under ledning av Cecilia Bolin sjöng sen två nummer av Vladimir Vysotskij, ”På Bolsjoj Kartenyj” och ”Sången om jorden” samt bland annat en Röda Bönor-sång, ”Vi ska gå ut tillsammans”.

Handelskören under ledning av Silvia Luca startade dramatiskt med ”Högre lön”, en IWW-sång, och sjöng sen Alf HenriksonsEn visa om överheten” med musik av Johann Sebastian Bach samt Asko VilénsAllas rätt till liv”.

Mer allsång: Thorstein BergmansAlla tillsammans”.

Sen kom Stockholmsdistriktets manskör under ledning av Bengt Bergius med bland annat Tage Danielsson och Astrid Lindgren.

En intressant bekantskap var Robert Robertssons kör Extra salt, som sjunger tonsättningar av dikter (av Göran Greider, Stig Dagerman med flera), för tonsättningarna står Robertson och Lena Ekman, den senare känd av oss som kan proggeran.

Och så avslutades konserten med alla körerna på scenen igen, med en känd sång från proggeran, ”Vi äro tusenden” från salig Tältprojektet.

Mellan de olika avsnitten berättade jag om Cornelis, Allan Edwall, Mikael Wiehe, Mats Paulson, Thorstein Bergman, Alf Henrikson, Tage Danielsson, Ulf Dageby och alla dom andra. För mina insatser belönades jag med en blombukett.

Så har ytterligare ett par veckor gått av mitt liv – livet är inte det värsta man har ens vid 70.

Och i morgon kväll kommer Birgitta hem till mig igen.

Klarspråk om ”valfrihet”

21 februari 2008 17:52 | Politik | 7 kommentarer

I en debattartikel i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 2008 talar Peter Persson, ordförande i Jönköpings arbetarekommun och ledamot i socialdemokraternas programkommission, samt Margareta Persson, riksdagsledamot (s) från Jönköping, klarspråk om hur socialdemokratin har fallit till föga för högerns definition av frihetsbegreppet och, som en följd därav, gett upp den gemensamma och sammanhållna skolan. Partiet manövrerade fel i tron att föräldratrycket för fler friskolor var så omfattande. De båda författarna fortsätter:

”Vi tror det var en felsyn. Det var egentligen resursbrister som tvingade fram en ‘röstamedfötterna-reaktion’. I stället för förmodade föräldrakooperativ och lokala initiativ fick vi en friskolekoncernvåg som sköljt över vårt land.

Den har omvandlat skolan från gemensam angelägenhet och nytta till ‘jag väljer det bästa’ och någon annan ska ha det sämsta samtidigt som hundratals miljoner av skattepengar blir vinstmedel.”

De båda Persson konstaterar, att det är en mycket stor majoritet socialdemokrater som plågade har åsett denna utveckling och funderat över hur den ska kunna vändas: från i dag världens kanske mest liberala skolsystem tillbaka till en gemensam skola, där barn med olika bakgrund av både demokratiska och sociala skäl får mötas. Skolan borde inte minst vara ett medel för ekonomiskt rättvis fördelning: ”För många har omvandlingen blivit ett ofrivilligt val till längre skolväg och mer segregerad skola.”

Persson & Persson fortsätter:

”Om vi drabbades av aningslöshet eller trycktes tillbaka på skolans område så vill vi varna för motsvarande utveckling vad gäller vård och omsorg.

De som påstår att ägandet inom detta område inte spelar så stor roll borde betänka den politiska högerns aktivism för att privatisera. För dem är ägandet avgörande. Privata vårdföretag kan inte ge de gamla mer resurser och välfärd. Socialdemokraternas diskussion borde handla om konflikt med borgerligheten i resursfrågan.

Vi tror att borgerlighetens systemskifte inom vård och omsorg handlar om trestegspolitik. Först ska man förföriskt tala om vårdgarantier och fritt val där det fria valet ensidigt är inriktat på val av företag och inte verksamhetens inriktning och omfattning.

I nästa skeende kommer så kallad valfrihetscheck eller fritt val att kunna kompletteras med egeninsats för att förbättra kvaliteten, Därmed skapas omedelbart skilda förutsättningar beroende på ekonomi. I fortsättningen kommer diskussionen om begränsningar i välfärdskuponger och eget val handla om varför man ska betala skatt när standarden blivit så mycket lägre och då spränga de sista resterna av välfärdsstaten.

Vi är inte där än – långt därifrån – men socialdemokratin måste djupare ideologiskt ta sig an en problematisering av hur borgerligheten driver oss till reträtter inom välfärdspolitikens område.”

I detta och i inläggets genomskådande slutkläm instämmer jag helhjärtat:

Vi tror att det mest moderna ibland faktiskt är att ta strid för det vi har vunnit och inte följa med mot den förmenta modernitet som borgerligheten utpekar men som egentligen bara är en återgång till det som en gång var.”

Allt i gamla FiB var inte guld

21 februari 2008 14:46 | Media, Politik | 2 kommentarer

Jag återvänder gärna, både privat och här på bloggen, till den gamla fina veckotidningen Folket i Bild. Här på bloggen har jag många gånger gett exempel på tidningens förnämliga innehåll.

Men när jag nu på Tradera lyckas få tag på nummer, ofta långt äldre än från det sena 1940-talet och 1950-talet då jag var ombud för tidningen, hittar jag också skönhetsfläckar.

Ett riktigt grovt övertramp har jag hittat i nummer 22 1935. Där finns, allra först i tidningen och med puff på omslaget, artikeln ”Tattarna – ett socialt problem”. Där skildras tattarna som en rasblandning med ett hälfteninslag av zigenare. Artikeln toppas av tidningsklipp med rubriker, där tattare förekommer i samband med slagsmål, knivskärningar, rån och dråp. Artikeltexten – av Gunnar Varg – är full av fördomar: tattarna påstås ha svårt med intellektuella slutledningar men ha ”en väl utvecklad instinkt”, de sägs vara lättretliga och ha framträdande sexualitet. Ännu värre är det illustrerande bildgalleriet ”Fem porträtt – fem olika typer ur den svenska tattarstammens led”. Här är bildtexterna:
”En intelligent tattaryngling med judiska drag.”
”Medelålders tattarkvinna vid spåbordet iklädd zigenardräkt.”
”Tattare i trettioårsåldern. Observera ärret över näsan efter knivhugg.”
”Utpräglat asocial tattartyp.”
”En sorglig typ, sinnesslö med låg intelligens och kriminella anlag.”

Man kan grubbla en del över hur det kom sig, att en radikal, samhällskritisk tidning publicerade sådan smörja. Jag har tidigare själv funderat över om inslag av det här slaget på 1930-talet kan ha haft att göra med det faktum, att Folket i Bild föddes ur Karl Kilboms Socialistiska partiet, det som senare under Nils Flygs ledning (Kilbom och många med honom hade då lämnat och återvänt till socialdemokratin) utvecklades i nazistiskt riktning. Men sanningen är nog, att den här sortens grumliga, ibland rent rasistiska föreställningar på den tiden fanns i alla samhällsklasser och i snart sagt alla partier.

För att det mer handlade om aningslöshet än om en medveten politisk hållning talar det faktum, att samma tidning tidigare under samma år, i nummer 11 1935, under debattvinjetten på sidan 2 ”Blick på världen” publicerade en skrapt kritisk artikel om vad som hände i Tyskland, ”Synpunkter i ‘judefrågan’”, skriven av Arnold Zweig. Jag citerar en nyckelmening:

”Antisemitismen förnedrar. Den förnedrar kanske också judarna; men alldeles avgjort förnedrar den de icke-judar som förfaller till den.”

Det här stämmer också med den hållning jag själv förknippade tidningen med under den period efter andra världskriget, då jag var dess ombud.

Å andra sidan fanns det under den första efterkrigstiden hos tidningen också en naivt gullande ton gent emot Spvjetunionen. Kanske är den begriplig mot bakgrund av att Sovjetunionen var ett av de länder, som mest verksamt bidrog till att krossa Nazityskland. Men naiv är lika fullt den stort uppslagna intervjun med den danske författaren och forskningsresanden Peter Freuchen i nummer 48 1944, ”Det glada Sovjet”. Framför allt skildringen av en resa i Sibirien är märklig, idel glada järnvägs- och industribyggare och kolchosbönder – inget Gulag i sikte där inte. Det senare får kanske sin förklaring i en kommentar som Freuchen fäller om en annan av sina sovjetresor: ”Ja, vi fick se allt vi ville se, men naturligtvis i sällskap med en tolk.”

Under mina aktiva FiB-år hade den här naiva sovjetpositivismen dock förbytts i en mer realistisk bild av grannen i öster.

Och jag har tidigare här på bloggen citerat, vad chefredaktören för Folket i Bild, Ivar Öhman, skrev om Sovjetunionens insatser i Ungern 1956. Om det sistnämnda, läs mer här.

Om A-K Roth, klematis med mera

21 februari 2008 11:00 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Flera av mina läsare minns säkert den närmast oändliga debatt om Israel/Palestina-frågan de (och även jag) har haft med A-K Roth; några betvivlade till slut, att hon fanns på riktigt, och trodde, att hon kunde tänkas vara signatur för en israelisk propagandaagent.

Det är inte min avsikt – Jahvé och Allah bevare mig! – att återuppväcka den, redan allt för långa, debatten.

Men efter viss mejlkorrespondens med A-K Roth, bosatt i Indianapolis (det kunde jag se redan med hjälp av bloggens sitemeter, så här avslöjar jag bara egen kunskap) i USA, har jag fått veta en hel del om henne. Och jag har kunnat konstatera, att hon finns. Jag känner till, vilket namn A-K står för. Jag har hennes adress och telefonnummer. Jag vet hennes flicknamn och har fått del av hennes personliga bakgrund uppe i Ångermanland. Jag känner till hennes födelseår och året när hon tog studenten. Jag vet vad hennes man heter. Och jag vet vad hon och hennes man har jobbat med i USA; båda är nu pensionärer.

Jag har här på bloggen kritiserat henne bland annat för att hon har uppträtt halvanonymt och tycker fortfarande, att det knappast hade varit till men för henne, om hon från början hade varit lika outspoken också här på bloggen. Men jag kan ju inte tvinga på henne min uppfattning i den frågan (och inte i någon annan fråga heller). Och självfallet respekterar jag hennes önskan på den här punkten, så jag tänker följaktligen inte till läsarna vidarebefordra de detaljerade uppgifter om sig själv, som hon har sänt till mig – vill bara att läsarna ska veta, att jag har fått såna uppgifter.

Genom A-K har jag också fått kontakt med hennes bror, en pensionerad lärare från en ansedd svensk högskola. Han har, på A-Ks begäran, sänt en nästan 900-sidig bok till mig, och jag ska genast säga, att den inte handlar om konflikten Israel-Palestina.

Boken heter ”Släktet Klematis” och är skriven av A-Ks brors svärfar, Magnus Johnson. (Den är egentligen utgången men utgavs 1996 av Magnus Johnsons Plantskola AB; boken lär också finnas i engelsk utgåva.)

A-K säger sig ha valt den här boken som gåva därför att hon här på bloggen har läst om mitt och min hustrus trädgårdsintresse. Men valet av denna bok med anknytning till hennes familj ska också, säger hon själv, ses som tack för att jag, trots hennes envist upprepade argument, lät debatten på min blogg vara fri.

För egen del har jag varken ändrat uppfattning i den frågan eller i sakfrågan, där alltså jag och A-K Roth i många avseenden fortfarande är oense.

För boken – ett gediget vetenskapligt kartläggningsarbete – tackar jag dock. Den innehåller bedövande mycket information: om 323 arter och cirka 180 varianter samt 1.400 kulturformer av släktet Klematis. Naturligtvis hade det varit roligt att få se allt detta i bild, men 170 färgfoton av arter och sorter plus 24 akvareller och 100 svart-vita illustrationer är inte fy skam det heller. Jag ska jämföra närmare, när de klematisbuskar som klättrar längs väggarna till vårt sommarhus i Öregrund blommar i sommar.

Till min glädje ser jag, att Magnus Johnson (nu för övrigt död) också har gjort studiebesök i Estland och Lettland och hämtat hem och vidareodlat Klematis därifrån (ofta både härdiga och vackra sorter). Vi har sådana hos oss i Öregrund, men vi har – om jag inte minns fel – köpt våra från Cedergens i Råå nere i Skåne.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^