Konsum och de egna varumärkena

5 februari 2008 13:38 | Mat & dryck, Politik | 3 kommentarer

Jag är en gammaldags socialist, som tycker att också frågan om vem som äger produktionsmedlen är viktig. Jag vill ha ett produktionsliv, där det åtminstone finns alternativ till privata företag: statliga, stiftelseägda, kommunala, producentkooperativa, konsumentkooperativa, arbetarägda.

På viktiga välfärdsområden – inom det som benämns den gemensamma sektorn – ser jag till och med gärna att kommuner och landsting ges ett monopol eller näst-intill-monopol inte bara när det gäller målformuleringar och finansiering utan också när det gäller drift.

Det sist nämnda har vi diskuterat tidigare här på bloggen, och det är inte det jag på nytt vill ta upp till diskussion. Jag nämner det mer som en personlig postitionsbestämning.

Så sent som på 1970-talet fanns mycket mer av den mångfald i ägandeformer jag talar om i stycket dess förinnan.

Vi kan ta utbudet av varor i livsmedelshandeln som exempel.

I Konsums hyllor fanns givetvis alla de kända privata varumärkena. Men där fanns också en mångfald egna märken: Cirkel, Skandia, Eve, Luma, Juvel, Goman och allt vad de hette. Därutöver hade bonderörelsen en stor egen tillverkning av bröd, charkprodukter, mjöl, mjölk med mera. Och så fanns inom det dåvarande Statsföretag, sedermera Procordia, en mycket stor (och alltså statlig) tillverkning av några av de märkesvaror, som hörde till de största då och fortfarande gör det. Men den statliga livsmedelsindustrin har sålts ut, till det norska konglomeratet Orkla, som numera alltså äger Ekströms, Önos med flera välkända märkesvaror. Och snart kommer den sittande alliansregeringen att sälja ut den sista men mycket stora resten av det här statliga imperiet, Vin & Sprit.

Konsum har gjort rent hus med sina gamla fina varumärken. Björnekulla finns kvar men är i privat ägo. Blå Mocca tillverkas av Gevalia, i sin tur ägt av amerikanska General Foods. Men Cirkelkaffe, vart tog du vägen?

Konsumentkooperationens recept har varit: Ingen egen tillverkning. Samordnade, storskaliga nordiska beställningar – inte nödvändigtvis från nordiska tillverkare utan från fabriker var som helst som erbjuder ett bra pris (och naturligtvis hyggliga produkter). På dessa gemensamt inköpta produkter etiketter, som mindre är ett varumärke än en kategorisering i form av kvalitet och pris: Coop är den nordiska kooperationens eget ”varumärke” – med det menas alltså inte, att man tillverar varan i egen regi. Änglamark benämns varor med hög miljöprofil. Lågprisprodukter benämns Coop Xtra.

Enkelt att komma i håg.

Men ack så trist, åtminstone om man jämför med Konsums bästa riktiga varumärken (eget namn, kvalitet, karaktär) förr i världen.

Missförstå mig inte. Jag köper ofta själv de här ”varumärkena”, särskilt då Änglamark-produkterna. I andra fall väljer jag dem kanske efter att ha testat dem.

Nu är det ju inte bara sådant som smak och pris som avgör vad jag köper. Jag vill gärna också veta vem som har tillverkat vad jag köper: Behandlar fabriken till exempel sina anställda väl, och har de anständiga avtal? (En mycket berättigad fråga, eftersom prisaspekten är så viktig i Coop Nordens val av tillverkare.) På Coop-produkterna kan man läsa, att produkten är tillverkad i Belgien eller Italien eller var det nu är – men det räcker inte för mig. Missförstå mig nu inte; det finns också tillverkare här i Sverige, vars produkter jag inte skulle vilja ta i ens med tång. Men när jag står där på Konsum och ska välja, väljer jag ofta Felix och Abba i stället för Coop, eftersom jag vet att de tillverkas av norska Orkla, oftast i fabriker här i Sverige, men inte har någon aning om varifrån Coops produkter egentligen kommer.

Kring kooperationens egna så kallade varumärken finns också andra problem, ofta uppenbarligen logistiska. Jag har märkt av dem särskilt när det gäller tillgången på kemisk-tekniska produkter, märkta med de tre nämnda etiketterna. Under jakten på att en ny tillverkare ska komma i gång med leveranserna, gapar alltför ofta hyllorna för Coop duschtvål, Coop Xtra raklödder, och vad det kan vara, tomma. (Det är otroligt oprofessionellt. Och jag blir inte mindre avogt stämd av att förpackningarna är så lika varann och har så liten text, att man inte kan skilja den ena varan från den andra.)

För min del begriper jag inte den här policyn. De nordiska konsumentkooperationerna är, särskilt om man får med den största finska, den som ägs av bondekooperationen, i samarbetet, sammanlagt så stora, att de kunde konkurrera både med pris och kvalitet, om de gemensamt åter började tillverka varor på utvalda områden: kaffe, bröd, djupfrysta produkter, sylt och saft med mera.

Och jag skulle då gärna se, att man kombinerade detta med ett långsiktigt byggande av starka varumärken, som vi kunder lärde oss att känna igen, älska och återvända till. Helt omöjligt borde det inte vara att då också hitta namn, som klingar bra både i finnars och skandinavers öron.

En konsumentkooperation som gjorde det skulle jag inte bara, som nu, handla hos; jag skulle älska den,

Pressgrodor

5 februari 2008 10:43 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 4 2008:

”Det är bra om kronan blir någorlunda jämn.

Redskapen som Tobias rekommenderar att använda är en bra sekretär, såg och eventuellt trappstege beroende på hur stort trädet är.”

Karlskoga Tidning

”En lastbåt med 1000 ton gödning kom in i Ronehamn i går morse och genast började traktorer och långtradare att strömma till för att lasta. Lennart var en av dem.”

Gotlands Tidningar

”Fortfarande bunden våldtog och misshandlade mannen henne under dödshot.”

Expressen

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^