Två dikter av Karin Lannby

20 februari 2008 18:10 | Prosa & lyrik | 65 kommentarer

I höstas skrev jag en text med anknytning till Anders Thunbergs spännande artikel i Dagens Nyheter (15 november 2007) om Karin Lannby. Du kan hitta min text här – i den finns också en länk till Thunbergs artikel. Min text, eller egentligen Thunbergs artikel, föranledde många kommentarer här på bloggen.

I Folket i Bild nummer 28 1935, nyss inköpt på Tradera, hittar jag två dikter av Karin Lannby:

Dröm om sommaren

Mina fötter längtar efter att gå barfota
i hetstrålande sand
bärande en kropp med fria porer
och ett huvud utan tankar
blott med ögon storöppna
mot den grymt klarblå himlen.

Bildgalleri

I mitt hjärtas vinklar
sitta många deliciösa miniatyrer.
Men då jag väntar avtäckandet
av mittsalens monumentalstaty
i skoningslös marmorskönhet
går jag ej i de dammiga sidogångarna.

65 kommentarer

  1. ”Bildgalleri” skapar en vacker ögonblicksbild av att mitt hjärta också har deliciösa miniatyrer. Hittills har jag mest tänkt mig hjärtat, i meningen minnets förråd, som en vinkällare, men varför inte en sal ”i skoningslös marmorskönhet”?

    Comment by Ann Christin — 2008 02 20 19:33 #

  2. Och hur många industriarbetare år 1935 kunde ta till sig och förstå ordet ”deliciösa miniatyrer”? OK, nu säger snart Enn Kokk ”fler än vad du inser”. Men det går jag inte på.

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 20 20:01 #

  3. Till Lars Rudström: Det intressanta med Folket i Bild var att den hade folkbildande, inte folkfördummande ambitioner. Jag har inte tillgång till upplagesiffran 1935, men två år senare, 1937, var den uppe i en medelnettoupplaga i veckan om 100.000 exemplar. 1952, när jag själv var ombud, var veckoupplagan uppe i hela 260.000 exemplar.

    Och det intressanta var, att den här upplagan till största delen såldes genom ombud på fabriker eller – som i mitt fall – ambulerande per cykel eller spark mellan stugorna. Bland mina tidningsköpare och -läsare fanns murare, bondmoror och fabriksarbetare och så någon enstaka folkskollärare.

    Hur många av dessa som skulle ha kunnat tillgodogöra sig just den fras du citerar vet varken du eller jag. Men om man arbetar med kulturspridning gent emot många människor, tror jag att resultatet skulle variera, beroende på om kulturspridaren själv har min eller din inställning.

    Underskatta inte människor, Lars!

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 20 20:20 #

  4. Hade jag läst dikten när jag var 13 hade den absolut talat till mig, fastän naturligtvis inte som idag. Jag läste nämligen Snöns rike av Kawabata då, 1969. En flicka i en liten by i Norrlands inland, där ingen utom prästen och skolläraren hade mer än sju års folkskola, och absolut ingen pratade om litteratur. Men texter talar direkt till själen och kräver inga vägvisare. Nej, man ska inte underskatta människor.

    Comment by Ann Christin — 2008 02 20 20:30 #

  5. Hej Enn och alla läsare av bloggen!
    Jag besökte i går Hammarby Norra (s) förening
    för att lyssna till Tore Forsberg, chef för SÄPOs
    kontraspionage, ryssroteln (30 år på SÄPO). Forsberg berättade bl a om Lenins besök i Stockholm, 1917 på PUB, Stalins utrensningar
    och Hitlers blodiga maktutövning. Samt hur SÄPO agerade mot ryssarna under det kalla kriget. Forsberg har skrivit en intressant bok med en långa titlen ”Spioner och spioner som spionerar på spioner” 2 eller 3 upplagan.
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2008 02 20 20:49 #

  6. Aj-Aj-Aj! Där kom det: ”Underskatta inte människor,Lars”! Vem har påstått att FiB hade fördummande ambitioner? Inte jag! I så fall har mina hjärnvindlingarna nu helt förtvinat.
    Nej sannerligen Enn! Jag underskattar inte människor! Det är genom dem, som jag funnit livets glädje!
    Framför allt underskattar jag inte den svenske bruksindustriarbetaren. Det lokala ABF ( där jag var kassör åren 1954-58 med genomsnittet 27 kr i kassan), var mycket aktivt (nu får jag mig väl en ny ”känga” från Enn). Vi anordnade kvällskurser i både engelska, matematik och konstruktionsritning före filmvisningen varje onsdag på Folket Hus.
    Jag var den ”lokale” FiB-”prelaten” som, liksom du, sålde FiB-tidningen i fabriken och i hemmen i bygden.
    Men man var tvungen att att prata rätt språk! ”Deliciös”! Nä du Enn, försök med det ordet i Uppsala, men inte ute i den landsbygd jag känner. Idag kanske, men 1935?
    No offense Enn! Jag läser din blogg med stor respekt.
    Men som intellektuell uppsaliensare och parti-sekreterareideolog har väl du andra erfarenheter än jag.
    Med respekt: Lars Rudström

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 20 21:01 #

  7. Till Lars Rudström: Men då så: Dina egna ABF-erfarenheter pekar ju på att industriarbetarna långt ifrån var obildbara. Och då vet du ju själv, vad gamla FiB innehöll på 1950-talet: allt från naturreportage till svår poesi. Jag har ett tiotal års erfarenhet av att sälja tidningen till människor av den typ du beskriver, så jag har en ganska gedigen egen erfarenhet att gå tillbaka till.

    I mitten av 1950-talet startades FiBs lyrikklubb, från begynnelsen en stor succé. Dess bokutgivning startade med tre lyrikantologier med delvis ganska avancerad poesi, sammanställda av FiB-redaktören Ivar Öhman, och de hade en förstaupplaga om 25.000 exemplar – de såldes sen efter nytryck i mycket större upplagor.

    Inte heller i dag läser och förstår alla människor poesi. Men poesiläsare kunde det även då finnas också där man minst anade det.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 20 21:53 #

  8. Till Enn Kokk: Jadå, du har så rätt i allt du skriver här om FiB. Lyrikklubben blev en stor succé, helt rätt. Ivar Öhman råkade jag träffa i Trollhättan 1958 vid en sen middag då SSU hade regionsmöte och Ingvar Carlsson höll ett, för oss fåvitska industriarbetare från Dalsland och Västergötland, inspirerande tal om framtiden. Those were the days!
    Nu ska jag ikväll fortsätta att läsa Nikanor Teratologens nyöversättning av ”So sprach Zarathustra” av Nietzsche. Kanske jag därifrån kan få några nya infallsvinklar. Och det var ju längesedan!

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 20 22:12 #

  9. Till Lars Rudström: ”Also Sprach Zarathustra” heter den väl i original?

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 20 22:17 #

  10. Ja, därom lär de lärde tvista. Det beror lite på de olika titlarnas ursprung. Rickard Strauss använde just ”Also…” som du anger, och även flera av de tyska utgåvorna. Men i ett litet bihang till systern Elisabeth Förster-Nietzsches förvanskade kompilat finns just detta ”So”.
    Men vad spelar detta för roll, akademiskt som vanligt!
    Texten är det viktigaste för mig och i denna nyöversättning förenas äntligen de båda nietzscheanska tankarna om ”Die ewige Wiederkehr” och ”Der Fruelingstrieb” så retoriskt fulländat och vackert.
    Nog om detta!

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 20 22:50 #

  11. Till Rustan, Lars och Enn… jag har svårt att
    komma med någon ståndpunkt i ert meningsutbyte om Karin Lannbys dikter. Jag är glad över Enns upptäckt i Fib 1935. Karin var då 19, när hon publicerade sig i tidningen. Särskilt uppskattar jag den kaxiga Karin Lannby som tar till ordna i dikten ”Bildgalleri”:

    I mitt hjärtas vinklar
    sitta många deliciösa miniatyrer.
    Men då jag väntar avtäckandet
    av mittsalens monumentalstaty
    i skoningslös marmorskönhet
    går jag ej i de dammiga sidogångarna

    Uppenbarligen hade Karin stora tankar om vad
    hon skulle kunna åstadkomma, samtidigt som hon var högst medveten att de ”deliciösa miniatyrerna” i ”hjärtats vinklar” också fanns där. Raderna erbjuder, som jag ser det, en uppmärksam läsare en spännande ingång i hennes kommande karriär.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 21 3:09 #

  12. Till Lars Rudström: Jag citerade bara ur minnet.”

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 21 10:31 #

  13. Det var intressant att ta del av två nyupptäckta dikter av den brådmogna Karin Lannby, och Ann Christins första kommentar tyckte jag mycket om, de ”deliciösa miniatyrerna” placerade – inte i en minnets vinkällare (!) – utan som ersättning i dammiga sidogångar i väntan på en marmorstaty i ”skoningslös marmorskönhet”. Jag vill både ta fasta på läsningen av dikterna och meningsutbytet mellan Lars och Enn om den dåtida bildningsnivån ute i landet. Jag är jämnårig med Enn och Anders Thunberg, vi känner varann från gymnasiet i Sundsvall, och då vet ni säkert också att för läshungrande ungar i folkskolan var bibliotekets vuxenavdelning ett stängt paradis bakom en glasdörr – man kunde titta på dyrbarheterna på håll men var hänvisad till barnavdelningen. Jag tror detta bidrog till min enorma läshunger den dag då vuxenlitteraturens portar öppnades för mig. Det mesta jag läste var säkert alldeles för svårt – men det var spännande! Kring ”deliciösa miniatyrer” hade jag säkert spunnit min egen fria fantasiväv av inglasade konditoribakelser från Palms konditori på Storgatan. Så tror jag kanske FIB också funkade på vetgiriga arbetare med för kort skolgång. Då talades det om bildningshunger, nu om medialt överflöd, man måste värja sig, skolan svarar för ofokuserad massinformation morgon, middag, kväll. Vart tar då nyfikenheten vägen?
    Tillbaks till själva dikterna: Formuleringar som ”skoningslös marmorskönhet” och, i första dikten, ”grymt klarblå himlen” leder mina tankar åt Erik Lindegren, som debuterade samma år, 1935, men sju år senare fick sitt genombrott med Mannen utan väg. Där samspelar en ungdomligt desillusionerad livssyn och äventyrliga metaforer i en extatisk kosmisk undergångsvision, samtidigt som Europa står i brand och unga människor offras på slagfältet. Den första dikten av Lannby tycker jag bäst om – där bildar kroppen, den tanketomma, en slags åskledare eller membran, där fötterna står i sanden/jorden och ögonen är riktade mot himlen/kosmos. Den andra dikten, sedd i efterhandsperspektiv, tycker jag mer är omoget hungrande, kanske som en surrogatbakelse i ett konditorifönster. Och en industriarbetare kanske ville ha riktiga mackor som inte frasade sönder när man tog dem i handen, speciellt under 30-talet?

    Comment by Bo Svensson — 2008 02 21 12:14 #

  14. Till Bo Svensson: Hej! Kul att få dina genomtänkta kommentarer till Lannbys dikter. Och kul att, så här direkt, få höra av dig efter alla dessa år; jag vet ju, genom Anders Thunberg, att du och han sedan länge har en fortlöpande kontakt.

    Själv minns jag dig främst från tiden, då du bodde i Juniskär, närmare bestämt ute på Skatudden. Jag minns också när du i en lånad bil åkte förbi vårt hus, vinkade och voltade: Eftersom bilen hamnade i diket och låg med hjulen i vädret, trodde jag att du hade omkommit. Men när jag störtade ut på landsvägen, klev du oskadd ut ur bilen. Ännu mer mirakulöst var det, att vi sen, när vi med förenade krafter hade vänt upp bilen på landsvägen igen, fann, att den var oskadd; den hade bara fått några gräsfläckar uppe på taket.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 21 12:29 #

  15. Det var kvalitet både på poesin och bilarna på den tiden! Intressant att läsa vad Bo S skrev ovan.

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 21 13:39 #

  16. Ja Karin L var aldrig någon proletär (trots sitt medlemskap i SKP) Ute i de stora fina villorna i Bromma var det ont om proletärer – och hennes mor var MGM:s direktör i Sverige. Och något stort ville hon bli. ”I skoningslös marmorskönhet” !

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 21 14:02 #

  17. Till Enn Kokk: Javisst minns jag: bilen, en fjäderlätt Lloyd Alexander, engelskt bilmärke från 50-talet i superlågprisklassen, med nära nog mopedmotor, som gjorde att uppförsbackar endast kunde tas med största möda. Min allra första egna biltur, bilen lånad av min snälla och filosofiskt sinnade morbror Yngve, hans första egna bil, köpt för pengar han tjänat som tidningsutbärare tidiga morgnar, sedan han slutat som charkuteriarbetare. Jag minns min häpnad över att oväntat befinna mig oppochner i diket med skiftnycklar och skruvmejslar haglande runt öronen – och den enorma lättnaden när det visade sig att den lätta bilen var helt oskadad, frånsett en gräsfläck på tygtaket. Tack för hjälpen med att vända den på rätt köl igen. Jag lämnade skamset tillbaks den till Yngve och låtsades som ingenting. Han kommenterade inte heller gräsfläcken. Jag tror inte att han ens märkte den. Att jag själv skulle ha kunnat bli skadad tänkte jag inte ett ögonblick på.
    Jag tycker också det är kul med detta ”återseende” med dig, Enn, efter alla dessa år. Mitt främsta minne av dig är de tidiga morgonresorna med bussen från Juniskär till gymnasiet i Sundsvall – du satt med näsan lutad över syndikalistiska dagstidningen Arbetaren, där du höll dig informerad om det mesta ner till notisnivå. En kvalitetstidning fylld med kulturmaterial, vilket ledde till att min mamma av alla människor fick upp ögonen för den och började prenumerera. Jag började också läsa den. Ytterligare en kulturgäring av dig Enn, du spred inte bara FIB i obygdens dagar!

    Comment by Bo Svensson — 2008 02 22 20:22 #

  18. Yill Bo Svensson: Those were the days!

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 22 21:15 #

  19. Till Anders Thunberg, Lars Rudström och alla andra källforskare: Hur väl kände Karin Lannby till Erik Lindegren och Rut Hillarp? Efter min förra kommentar om Karin Lannbys nyupptäckta dikter i FiB 1935 funderade jag vidare över vilket litterärt klimat hon kan ha växt upp i. Karin var född 1916, Erik Lindegren sex år tidigare. Det tycks finnas ett extatiskt, rentav eskatologiskt drag hos båda. Lindegrens debut 1935, samma år som Lannbys dikter i FiB, heter Postum ungdom – vilken talande generationtitel! I en av Lindegrens debutdikter står: ”Extas! Triumf! O du oändlighet,/ där minnets öde famnar framtids drömmar. / Du ögonblickets mun, som brinner het. / Du hjärtats slag, där kosmos saligt strömmar.” Hos debutanten Lindegren finns redan den där alltomfamnande viljan att med alla sinnen omfamna ALLT! Dikten speglar med ”ögonblickets mun” och ”hjärtats slag” ett seismografiskt förhållningssätt till tillvaron. Liksom i Lannbys exempel blir ordet ”se” ett nyckelord. Solen utstrålar ett förintande ljus och Narkissos blir den som både ser in i solen och sig själv, som (själv)utvald siare(= seende), narcissist och Ikaros. Hos Lannby borrar sig fötterna ner i ”hetstrålande sand” under ”en kropp med fria porer / och ett huvud utan tankar / blott med ögon storöppna / mot den grymt klarblå himlen” – ett extatiskt icke-analytiskt, rent sinnligt åskådliggjort förhållande till ALLT – 30-talets motsvarighet till 90-talets punk? Ett förhållningssätt som då också kanske till en del delas med Rut Hillarp, född 1914, två år äldre än Karin. Var inte båda uppväxta i närheten av varandra i samma förort? Gick de i samma gymnasium? I Hillarps tidiga dikter finns erotiskt högspända gestalter ur antik mytologi i surrealitiskt utformade dikter – men jag har inte några av dem tillgängliga just nu för jämförande citat. Om jag minns rätt talas det i den unga Hillarps fall om nära vänskap med Lindegren.
    Vad fanns det för litterärt kontaktnät för Karin Lannby vid sidan om Arnold Ljungdal? Är det hos Karin Lannby fråga om begåvad stilimitation eller går influenserna djupare än så, till själva idéklimatet? Varför gjorde hon sig själv till en så vässat högspänd offermyt? I sista hand till en surralistiskt färgad psykologisk dubbelnatur, i väntan på att avtäckas i sitt rätta ljus, som ”monumentalstaty / i skoningslös marmorskönhet”? En estetikens = viljans bländande triumf över tillvarons fattiga gråzoner, ”i de dammiga sidogångarna”? En sådan litterärt förmedlad självbild kan kanske kasta ytterligare ljus över ”gåtan Lannby” och hennes senare dåd?

    Comment by Bo Svensson — 2008 02 22 22:00 #

  20. Bo S skriver i sitt senaste inlägg här ovan saker som jag inte kan kommentera i min fåvitskhet rörande Karin Lannby. Men det har gett mig en stark anledning till att läsa mer om, och av, henne. Och det ska jag verkligen göra!
    Tack både Enn Kokk och Bo S för detta. Ibland behöver man ju nya infallsvinklar, i alla fall jag.
    Personligen är jag tankemässigt sedan något år alltför låst i mitt eget nyvaknade teodicéproblem, som egentligen har jagat mig sedan 12-årsåldern när min bäste vän dog i krupp och jag hörde prästens floskler.
    Därav mitt nyvaknade intresse för Nietzsche tack vare den nämnda nyöversättningen. Kanske förgäves även detta?

    Comment by Lars Rudström — 2008 02 22 22:42 #

  21. Juniskär har uppenbarligen fostrat en del klokt folk. Det är alltid lika intressant att läsa både Enns egna inlägg, såväl som kommentarerna. Jag är inte bekant med Karin Lannby sedan tidigare, däremot Erik Lindegren, som jag också uppskattar mycket.

    Det Bo S skriver (”I sista hand till en surralistiskt färgad psykologisk dubbelnatur, i väntan på att avtäckas i sitt rätta ljus, som “monumentalstaty / i skoningslös marmorskönhet”? En estetikens = viljans bländande triumf över tillvarons fattiga gråzoner, “i de dammiga sidogångarna”? En sådan litterärt förmedlad självbild kan kanske kasta ytterligare ljus över “gåtan Lannby” och hennes senare dåd?”) får mig att undra varför just den dikten talade så starkt till mig.

    Det som Enn tidigare har skrivit om Karin Lannby, och referenserna till Anders T gör att nu måste jag verkligen boka in henne i min sommarlektyr. På så sätt är bloggen verkligen folkbildning…tänk oam jag hade haft denna kanal i min norrländska barndom/ungdom, när allt jag läste stannade hos mig, för det fanns ingen att diskutera med.

    Comment by Ann Christin — 2008 02 23 12:14 #

  22. Till Ann Christin Sandlund och Bo Svensson: I sina bästa stunder blir den här bloggen en arena för intelligenta samtal.

    Här är ordet fritt – men jag välkomnar mera inlägg som era än pajkastning och tjat.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 23 12:36 #

  23. Till Bo: Rut Hillarp och Karin Lannby fanns båda på Stockholms högskola. De bör ha gått på samma föreläsningar..Martin Lamms t ex.
    Hillarp tog en fil mag 1939, som sedan utvidgades till en fil lic. Karin däremot hade alldeles för många järn i elden för att hinna med en akademisk examensgång. Hon debuterade tidigt, redan 1937, 20-år gammal (Cante Jundo, på Norstedt med förlagsredaktören Gierow som anbefallare till utgivning), medan den två år äldre Rut Hillarp begick sin debut först 1946. Jag har varken sett Lindegrens eller Hillarps namn i Karins umgängeskrets. Karin Lannby återfann man främst i Clarté-kretsen och sedan i kretsen kring Studentteatern, miljöer som varken den unge Lindegren eller Rut Hillarp hade – vad jag förstått – någon ankytning till. Men den ”unga” litterära miljön i Stockholm var ju inte särskilt stor…”Posthum ungdom”, 1935 – citerar du ur. Fick den samlingen någon uppmärksamhet? Det kända ”genombrottet” för Lindegren kom ju med ”Mannen utan väg”, 1942, som lär ha tryckts i endast 200 ex. Lindegren verkar tidigt ha funnits i kretsen kring Lundkvist (där Karin inte fanns, och nog betraktade som åtskilligt ”snobbig”) liksom i Gyldene Freden-anknutna konstnärskretsar i Stockholm. Grupperingar som den politiskt engagerade och ständigt ”aktiva” Karin nog höll ett visst avstånd till. Karin var f öv inte nöjd över sin tidiga debutsamling, på sin höjd 3-4 dikter ville hon senare stå för… och jag har svårt att tro att den samlingen kan ha gjort något intryck på ett ”ego” som Lindegren vars formspråk var så mycket mer avvancerat och vars modernistiska litterära bagage så mycket tyngre. Karin hade ”canto jundo” (Frederico Garcia Lorca) den flamenco-präglade andulisiska folkmusiken som en viktig inspirationskälla. Lärde sig redan som 17-åring många av melodislingorna och inspirerades av de afrikansk-präglade rytmerna…

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 23 13:13 #

  24. Till Ann Christin: När jag läste din senaste kommentar blev jag nyfiken på var i Norrland du växte upp. I Sundsvall under 50-talet kunde man både uppleva småstaden och stora världen – en stor industrihamn med handelsfartyg destinerade till stora delar av världen, en mycket avancerad filmstudio på minsta biografen Saga, där man på lördagseftermiddan kunde se bl.a. Peter Weiss surrealistiska kortfilmer (Fängelse, Gamla stan, Hägringen etc.), en liten men spännande konstscen (Anders Thunberg och jag tillbringade många eftermiddagar hemma hos konstnären Sven Höglund, som var diskussionslysten och influerad av det nyaste amerikanska måleriet – Jackson Pollock m.fl. – där hörde jag talas om Jack Kerouac första gången), hemma hos Janne Sjöblom, där tonårsmusiker jammade hela nätterna (en av dem blev mästerbasist i Gullins senare grupper: Björn Alke), influerade av bl.a. Lasse Gullin, Stan Getz, Miles Davis, Sonny Rollins & John Coltrane etc. Utan alla sådana influenser hade jag nog stannat kvar som kontorist på Mellersta Norrlands Kraftverk eller internutbildat mig efter studenten på Televerket eller på Posten. Sundsvall var den lilla kuststaden i förbindelse med stora världen, provinsiell och kosmopolitisk på samma gång. Men jag vet att andra norrlandsstäder som Umeå och Skellefteå också hade mycket att komma med. Så berätta: – Hur var det där du växte upp, Ann Christin?

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 02 15:15 #

  25. Till Bo Svensson: Till det kan jag tillägga att också jag – genom Anders Thunbergs förmedling – lärde känna Sven Höglund. Anders drev för övrigt en egen filmstudio (formellt i Elevrådets regi) i huset där han bodde. Björn Alke var min klasskamrat i gymnasiet. I samma klass gick också Eje Karlsson (senare Kaufeldt), som blev flöjtist hos stockholmsfilharmonikerna, och Jan Biberg, som på Bonniers brukade formge Slas’ böcker.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 02 18:30 #

  26. Till Anders Thunberg: Tack för den intressanta kommentaren. Det är nog som du säger, fast nog är det underligt att Karins metaforer verkar så tidstypiskt 30-tal/40-tal. Jenny Björklund har skrivit en avhandling om bl.a. Hillarp, Hoppets lyrik. Tre diktare och en ny bild av fyrtiotalismen (2004) heter den, men där finns ingen hänvisning till Lannby. Annelie Brännström Öhmans avhandling Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtotalsmodernism (1998) har jag inte kunnat kolla än. Du nämner i ditt manus att Karin Boye några år tidigare gick i samma skola som Lannby, men antagligen kände de väl inte varandra? Vad jag är ute efter är kanske ett tidsklimat snarare än direkta influenser. När jag läste Per Wästbergs dagböcker från hans skoltid slogs jag av vilket litterärt drivhusklimat som präglade Stockholms gymnasier under hans uppväxttid, Forsell, Dagerman, Tranströmer etc. De gav bl.a. ut skoltidningar. Fanns det litterära skoltidningar i Karins skola?
    Letar jag efter tidsklimat i stället för direkta influenser hittar jag några intressanta beskrivningar hos Björklund. Hon tar i förbigående upp ”30-talets utopiska och vitalistiska modernism” – är inte FiB-dikterna tidstypiska, med sin primitivism och sitt avancerade metaforspråk (fötterna i sanden, blicken mot himlen)? Redan Lindegrens debut Postum ungdom (1935) har uppfattats som en reaktion mot primitivismen, skriver Björklund. Men där finns också utopiska och romantiska drag, som kvarstår till in på 50-talet. Detsamma gäller Gösta Oswald. Ebba Witt Brattström har skrivit att ”de starka mödrarna” från 30-talet under 40-talet ersätts av ”vanmäktiga kvinnor som ofta intar en sexuellt färgad offerposition i förhållande till mannen, som blir både älskare och fader.” Ebba ser detta som en seger för könsfascism i Hitlers anda, där kvinnans funktion i samhället blir den reproduktiva, att föda nya medborgare. Ambivalensen tror jag kan anas hos Rut Hillarp, vars 40-talsdiktsamlingar enligt Brännström Öhman utvisdar en tematisk utveckling från ”ett kartläggande av ‘hängivenhetens villkor’ till ett fastställande av ‘hängivelsens villkorslöshet’. De båda ”kamraterna” Karin och Elisabeth ingår ju en både erotisk och politiskt-intellektuell pakt med Arnold Ljungdahl, både hängivelsens villkor och villkorslöshet provas ut i brev och samvaro. Arnold liknas ju av dem vid deras ”officer” och själva är de hans ”soldater”, att offras om så blir nödvändigt.
    Mitt försök till slutsats av allt detta blir att kanske det snarare är det intellektuella idéklimatet än direkta influenser som präglar Karins dikter. Sedan är det naturligtvis spännande att undra över om hon dessutom fått impulser från Garcia Lorca och hans Grupp 27 i Spanien, den skara betydelsefulla surrealistpoeter som stod för det moderna genombrottet i spansk poesi vid 30-talets början. Några av dem kämpade mot Franco, Lorca avrättades.

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 02 19:14 #

  27. Till Enn och Anders: Är det inte ganska otroligt egentligen, vilket ungdomsliv som kunde levas i Sundsvall under 50-talet. Finns det sådana motsvarigheter i dagens Sverige? Det som extra mycket intresserar mig i ditt inlägg, Enn, är att du nämner att du har varit klasskamrat med Björn Alke, som jag uppfattade som en klurigt ironisk-humoristisk begåvning i Lasse O´Månssons anda (radioprogrammet Blå tummen) och en bisarrt originell personlighet med starkt musikintresse, också klassiskt, och svagt intresse för skolan. Jag minns hans skrotfärdiga förkrigs-Mercedes, som han försökte få att starta med bl.a vev och hans baskermössa av Dizzy Gillespie-typ. Hur var han i skolan? Björn avled ju vid 62 års ålder – har du något minne att berätta från hans skoltid? Eller skall vi tre, dvs. också Anders, samlas i Stockholm någon gång till en nostalgikväll i Alkes och det begåvade 50-talets tecken? Jag minns att jag var hemma hos Anders, men inte till någon Filmstudio utan på tu man hand, men jag har förstått att Anders hade många järn i elden redan då. Själv var jag nog mer i periferin än ni båda när det gällde skolliv.

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 02 19:36 #

  28. Till Bo S. Jag ska i en kommande bok reda ut lite av vad du antyder om Karin Lannbys relationer till olika personer och hennes ”pakt” med väninnan Elisabeth, vars person jag närmare ska berätta om. Men vill bara säga att man nog inte ska dra för långtgående slutsatsar av hållningar som 15-16 åriga gymnasister kan ge uttryck för i sina livsdrömmar och dagböcker. Beträffande Ebbe Witt-Brattströms intressanta tes om de ”starka mödrarna” från 30-talet – vilka enligt ditt referat – senare? utifrån tidsandan skulle ersättas av ”vanmäktiga” kvinnor i ”offerposition” gentemot männen, så tror jag det nog finns skäl att också granska vilken sociala positioner de olika kategorierna kvinnor befann sig i. Vad vi också fick se på 30-talet var hur kvinnor alltmer framträdde i olika konstnärliga och akademiska positioner; inte så sällan lämnade dessa kvinnor över sina barns dagliga fostran till sina föräldrar. Detta uppfattades av dem själva och deras omgivning såsom varande ett sätt att stärka deras positioner som moderna emaniciperade kvinnor på olika fält. Att sedan en offentlig barnomsorg inte var utbyggd som gjorde det möjligt att förena ett arbete utanför hemmet med ett dagligt ansvar för barn det är en annan sak.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 02 20:27 #

  29. Till Bo Svensson: Björn Alke var mycket begåvad men alltså inte alltid intresserad av det skolan bjöd. Han och Eje delade intresse för klassisk musik, och det hände att de här båda övade ihop i aulan på Högre Allmänna Läroverket, företrädesvis då under frukostrasterna. Eftersom jag stod på god fot med båda, hände det, att jag fick vara med och lyssna.

    Det fanns en skillnad mellan de här båda killarna: Eje kom från en kommunalpolitiskt mycket aktiv socialdemokratisk (tidigare kommunistisk) familj, och vi hade alltså också politiken gemensam, medan Björn hade en mer famlande attityd till politiken. Men också Björn och jag kom utmärkt väl överens.

    Anders har bra koll på vad hans och Elevrådets (under mitt ordförandeskap) filmstudio visade, och han får gärna här på bloggen berätta, hur filmrepertoaren såg ut.

    Jo, kanske borde vi någon gång träffas för att utbyta sundsvallsminnen.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 02 20:37 #

  30. Till Enn Kokk: Björn Alke hade en famlande attityd till politiken, skriver du. Det inser jag lätt. En träffande formulering, eftersom jag fick intrycket att han såsom varande utan politisk kompass ”famlade” sig fram genom livet, inbegripet kvinnorna, eller snarare flickorna, där han dolde en inre blyghet bakom en tonårscynisk attityd. Du tar upp Ejes familj som bakgrund för era gemensamma politiska intressen, men nämner inget om Björns familjebakgrund. Björn växte väl upp ensam med en till åren kommen mamma? Jag upplevde att det fanns en existentiell ensamhet omkring honom. Björn och jag kanske hade vår kontaktyta just i ett tonårsfamlande, med musiken som bindemedel? Och det var väl hans musikerhumor som fångade detta i verbala paradoxer och ordvitsar. En sådan bisarr eller ”famlande” humor odlades också i den amerikanska tidskriften Mad och i Lasse O´Månssons radioprogram Blå tummen, båda föregångare till bl.a. Hasse&Tage & till Gösta Ekmans Papphammar. Var du road också av sådant, Enn?

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 03 1:45 #

  31. Till Anders Thunberg: Jag tror att både du och Ebba Witt Brattström har rätt, fast på olika sätt. Ebba syftar på kvinnliga författare, du på kvinnor inom politik och offentlighet. Kan det vara så att det skiljer sig så radikalt inom dessa båda fält under fyrtiotalet?

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 03 1:50 #

  32. Till Bo Svensson: Själv hade jag ju mycket mer bestämda uppfattningar – självförvärvade – om politik, religion och annnat liknande. Jag minns en religionsdiskussion jag hade med Björn, där han till min häpnad avslutade med att säga, att han skulle diskutera det där med sin mamma.

    Bisarra element fanns ju också hos Povel Ramel, som jag för egen del lyssnade mycket på. Och med en smula stigande ålder blev jag allt mer inriktad på det slags humor som du syftar på. Men under gymnasietiden var jag nog för egen del mer allvarsam.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 03 10:30 #

  33. Till Bo och Enn: Jag var på väg att gå in som delägare i en mindre segelbåt (modell hemmabygge) med Björn Alke. Vi bestämde att vi gemensamt skulle provsegla den på sundsvallsfjärden. Jag minns att vi kom ända ner till Juniskär, där du Enn bodde. Men vi gick aldrig i land. Jag hade lite svårt att bestämma mig om jag skulle satsa en del av mina surt förvärvade pengar på segelbåten. Pengar som jag tjänat genom helgarbete på Sundsvalls Tidnings sportredaktion. Men ett par veckor senare fick jag veta att köpet inte var aktuellt. Björn hade ensam varit ute i skärgården, beslutat sig för att tälta på en mindre ö. När han vaknade på morgonen fanns inte segelbåten. Ja översta masttoppen syntes över vattenytan.
    Den hade, olämpligt förankrad som den var mot en klippa, fått ett hål i skrovet och sjunkit. På något sätt tycker jag att historien var typisk för Björns livshållning. En slags vårdslöshet fanns där gentemot de egna tillgångarna och begåvningen. Sen hade jag regelbundet besök av Björn på landet i hans egenskap av sommarvikarierande ölutkörare. Hans familjebakgrund? Ja hans mor var kyrkligt engagerad. Deltog i syföreningsmöten i Gustav Adolfs församling. Hon drev en liten affär (var det möjligen leksaksaffär?) längst nere på Storgatan, inte så långt från Gambrinushallen, ölstället som Lars Ahlin förevigat.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 03 12:09 #

  34. Enn, Bo m fl: Sundsvall låter spännande på 1950-talet. Min barndoms by, Nordantjäl, en mil från Ramsele, var en helt annan slags äventyr. Mycket bra att växa upp i som barn, men en ganska plågsam miljö som 16-åring på tidigt 1970-tal.

    Det var en renodlat socialdemokratisk/kommunistisk miljö, med starka religiösa inslag hos kvinnorna. Farfar var kommunist, invald i kommunstyrelsen och med någon slags jobb inom vägförvaltningen. Farmor var pingstvän och en stark personlighet. Hon fyller snart 98 år.

    Skolbiblioteket var min guldgruva, jag lånade 4-5 böcker till varje helg. Såningsmannen och Nya Norrland läste mormor, som jag växte upp hos. Västernorrlands Allehanda var fiendens röst, minns jag.

    Jag minns andra kulturupplevelser, t ex Fantasia av Disney, som jag såg hos tant Tyra som elvaåring. Jag kollade nyss vilken musik som spelades i filmen, eftersom jag minns att den filmen öppnade öron, ögon och hjärta för den klassiska musiken. Hämtat från Disneys hemsida:

    ”a symphonic concert with Leopold Stokowski and the Philadelphia Orchestra, embellished by Disney animation. The film includes eight sequences: ”Toccata and Fugue in D Minor” (Bach), ”The Nutcracker Suite” (Tchaikowsky), ”The Sorcerer’s Apprentice” (Dukas), ”Rite of Spring” (Stravinski), ”Pastoral” (Beethoven), ”Dance of the Hours” (Ponchielli), ”Night on Bald Mountain” (Mussorgsky), and ”Ave Maria” (Schubert).”

    Jag minns att jag satt som trollbunden. Även TV-teatern på 1960-talet minns jag som underbar och fängslande. Jag har sett pjäser på senare år, och de håller än.

    Musiken var förstås lika viktig för mig som för alla tonåringar; men jag hade andra intressen än mina kamrater. Visst, jag lyssnade på dansband också, och vi dansade ju dessutom pardans, det roligaste som finns, men jag var en trogen lyssnare av Smokerings och älskade Monica Zetterlunds jazzmusik. ”Jazz på svenska” som Enn nämner, lyssnar jag fortfarande på. Sedan all pop och rock som kom under det där magiska 1960-talet; ibland tycker jag att det kan jämföras med Atens guldålder, så mycket talang inom alla områden under ett decennium.

    Mina alltför unga föräldrar flyttade till Märsta 1958, då min far skulle hjälpa till att bygga Arlanda. Många av männen var bergsprängare. Jag tillbringade varje sommar en månad där, så jag fick den biten också. Som 16-åring flyttade jag till Stockholm och sedan blev det London och framför allt Italien under många år. Det blev också pedagogik, psykologi, litteraturvetenskap och historia, men jag har lovat mig själv att jag slipper doktorera. Jag är bäst i stark verklighetsförankring.

    Förutom Marx, Bibeln och Psalmboken finns det en bok som har format mig, nämligen Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Det var inte lätt att vara feminist i Nordantjäl 1972.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 03 18:33 #

  35. Till Ann Christin: Simone de Beauvoir ägnar ett helt kapitel i ”Det andra könet” åt Henry de Montherland. Karin Lannby lärde känna denne i Paris någon gång före kriget. Hon beskriver honom 1944 – som ”en vän”. Hon översatte även texter av honom. Men jag har aldrig lyckats lista ut vad den emanciperade KL hade för gemensamt med denne pedofil? på yttersta högerkanten och som vårdade det mest heroiska av mansideal… har du någon ledtråd som man kan nysta i?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 03 20:18 #

  36. Till Ann Christin Sandlund: Den här ångermanländska miljön, med ömsom kommunister, ömsom pingstvänner, får mig att minnas en nu död klarabohem, som jag en smula lärde känna, Erik Nyhlén. Jag publicerade honom i Aktuellt i politikens serie ”Klarabohemer”, har tre av hans novellsamlingar (varav en med dedikation) och har också fört samtal med honom om diverse ting; han var, både personligen och som berättare, en rolig jävel.

    Det jag här kort tänker återberätta var möjligen en muntlig skröna – i vart fall kan jag nu, när jag bläddrar igenom hans böcker, inte hitta igen den i någon av dem:

    Huvudrollsinnehavaren i den här historien var inte antingen kommunist eller pingsvän utan både och, vilket möjligen underlättades av att han också gillade flaskan. Kulmen i den här historien var att han gav sig ut på torget i Kramfors för att frälsa massorna och då, eftersom han också hade använt flaskan, på ett intressant sätt lyckades blanda ihop revolutionen och yttersta domen.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 03 20:57 #

  37. Till Bo Svensson och Anders Thunberg: Den jazz jag lyssnade på under 1950-talet var främst tidens dansanta storbandsjazz – Thore Ehrling, Harry Arnold och Radiobandet – som spelades i radio. Grammofon fanns inte i mitt hem, och jag skulle ändå på den tiden knappast ha haft råd att köpa skivor. Dessutom bodde jag – liksom Bosse under en kortare tid – 18 kilometer utanför stan, vilket bidrog till att mycket av det ni båda drogs in i helt undgick mig. Åkte jag nån gång in till Sundsvall för musik, tog jag mig till Folkparken, där det också spelades swingbetonad storbandsjazz som gick att dansa till.

    Mitt jazzintresse och mina kunskaper om jazz breddades snabbt, när jag hade kommit till Uppsala för att plugga. På Jumkilsgatan (där Anders också senare bodde) delade jag lägenhet med Cort Fredén, som pluggade geologi och politiskt stod långt till höger om mig – vilket inte hindrade att vi blev goda vänner. Han hade hemma i Filipstad under gymnasietiden varit med i en jazzklubb och hade en stor och intressant samling skivor. Bland annnat blindtestade han skivor på mig och tvingade mig gissa på vad det var han spelade. Och det var lärorikt och utvecklande. Det var till exempel han som först spelade Gerry Mulligan för mig.

    Ornette Coleman tror jag faktiskt att det var du, Anders, som förde in i mitt musikliv: Vi hade länge, vill jag minnas, en LP med honom till låns.

    Andra favoriter på 1960-talet var Miles Davis och Thelonius Monk.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 03 21:29 #

  38. Till Enn. Erik Nyhlén var väl själv en salig blandning av eld och vatten, om man säjer så. Under en period i ungdomen verkade han som evangelist i baptistsamfundet. Han gav på 60-talet också ut en bok om den svenska frikyrkorörelsen. Var han för resten inte född i samma by som Gustafsson med Muntascherna (Hadar Hessel, DN-journalisten)? Jo. Byn hette Å, belägen inom Kramfors kommun. Finns inte längre, tror jag. HH var ju för övrigt morbror till Birger Norman, som därför ofta vistades i Å som barn.

    Comment by HO — 2008 03 03 22:23 #

  39. Vilka spännande kulturella och intellektuella miljöer har inte våra småstäder erbjudit oss? Säger någon här. Fast: Per Gudmundsson, en f.d. kollega inom public service, och numera ledarskribent på Svenska Dagbladet såg jag för en tid sedan i en krönika slunga ut begreppet ”småstadstöntigt”.I nedsättande syfte alltså. Jag skrev till honom och frågade vad han menade med ordet, men fick aldrig något svar. Det må väl vara hänt att han inte tyckte det vara värt att svara. Det är ju så många som mejlar till redaktioner. Men det var synd, för jag skulle gärna vilja övertyga per gudmunssonarna att tönt- perspektivet på våra småstäder är väldigt fördomsfullt och orättvist.Jag är själv glad över att jag fick möjlighet att växa upp i en småstad som Sundsvall. Skulle nån blicka tillbaka på 1900-talets svenska historia tror jag
    vederbörande skulle finnas att en opropotionerligt stor del av det spännande och det nyskapande har kommit just från små städer, inte från Stockholm och andra centra. Det gäller det mesta, t ex nytänkande forskare, musiker, sportutövare, innovatörer inom företagsamhet etc.
    Småstäderna har stått för mycket av kraften och möjligheterna. Och gör det framgent. Man må vara ganska massmedialt blind om man inte ser det. Det finns dock ytterligare en viktig sak som talar för småstadsmiljöns försprång. Småstaden är inte lika segregerad som stora centra. När jag arbetade inom public service (i Stockholm) och vi på olika redaktionssammanträden kom fram till att vi behövde komplettera den myndighets- och organisationsbetonade bevakning, som det var så lätt att hamna i, med verklighetsbetonade reportage om hur olika ting fungerade ute i samhället, så visade det sig ofta att få av oss storstadsjournalister hade sådana kontakter att vi med kort varsel kunde finna lämpliga miljöer att belysa och personer att intervjua. Vi blev ofta tvungna att lägga ut den här typen av jobb på SR:s olika redaktioner ute i landet. I Stockholm levde journalister liksom andra yrkeskategorier i segregerade världar. Ja kanske skulle man kunna säga ”ghetton” I de ”små” städerna ute i landet var förhållandena ofta annorlunda: där hade man tentaklerna ute i bredare kretsar av samhället. Den växande segregationen torde väl de flesta vara överens om är ett av våra västerländska samhällens stora problem, vid sidan av klimat – och resursfrågorna. Vill vi bekämpa segregationen ska vi alltså satsa på de små städerna och inte förtala dem som ”tönt-miljöer”. Sedan är det annan sak att man inte behöver stanna för hela livret i samma småstad. Det är stimulerande att flytta på sig och träffa nya människor och möta nya ideer. Men här står hela världen öppen för den som har fått en bra ungdomlig start ”i det lilla”.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 03 23:18 #

  40. Till Ann Christin, Enn och Anders Th.: Jag är nybörjare på det här med bloggande – det nästan första jag gjorde var att kasta ut denna lilla metkrok … och se vad det nappar, stora fiskar, småfisk, och kanske lite sjögräs.
    Din uppväxt i det inre av Norrland, Ann Christin, får mig att tänka på Sara Lidman, och ditt pendlande till Arlanda och din livsresa mot de yttre arkipelagerna ger mig generationskänsla. Det är nu man kan börja resa! Lite extra varm om hjärtat blev jag av att läsa din beskrivning av hur den klassiska musiken fick makt över dig i barndomen genom Disneys Fantasia.
    Och tack Enn och Anders för ytterligare hett stoff om den olycksalige enslingen Björn Alke med hans kapsejsade segelbåt och mamma med liten affär på Storgatan nära Gambrinushallen (livsöden som ur en novell av sagde Lars Ahlin eller kanske Stig Dagerman)- en del av detta visste jag inte. Men en gång såg jag hans prydligt klädda lilla mamma och hon såg lika ensam ut. (I Gambrinushallen hann jag själv förresten avnjuta min första pilsner bland de legendariska pilsnergubbarna innan kommunens alkoholpolitik tvingade fram en stängning av alla folkliga ölcaféer – en kulturskandal!)
    Som bonus följer Enns och OH:s kommentarer om den rolige Klarabohemen Erik Nylén från den by i Ångermanland som har det underliga namnet Å. Som i en suck! Vilken rikedom av uppslag till historier. Det slår mig: håller vi inte på att grunda ett norrländskt wikipedia på det här viset?
    Och Enn, jag visste väl att humorn i ditt liv inte upphörde efter FiB-läsningen i dina tidiga tonår, tack för de generösa inblickarna i detta och i jazzmusiken i Folkets Park. Själv läste jag som elvaåring den reaktionära humortidningen En rolig halvtimme och Albert Engströms lika obskyra historier och teckningar om gubbar och gummor, och på vevgrammofon kunde jag höra Frank Sinatra med Tommy Dorseys orester omväxlande med Povel Ramel och förskräckliga schlagers. En riktig sagosoppa, javisst. Några år senare var jag också, som femtonåring, i Folkets Park och lyssnade på Tore Ehrlings och Arne Domnérus orkestrar. Putte Wickman var också där ibland. Och Git Gay kom förbi i glittrande stass och gav den blyge femtonåringen ett bländande leende.

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 03 23:52 #

  41. Till HO: Erik Nyhlén – hör inte palmeutredaren och rikskriminalens nyhlén till samma ångermanländska släkt?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 04 1:19 #

  42. Till Bo Svensson: Det allra roligaste med bloggandet hör, när man lyckas få till stånd samtal, där andras erfarenheter och synpunkter adderas till ens egna.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 04 10:18 #

  43. Till Anders Thunberg m fl. Det där släktskapet känner jag inte till, men det tål kanske att reda ut. Möjligen vet Erik Yvell, denne litteraturens trägne örtagårdsarbetare, något om det. Han har skrivit utförligt och även gjort scenprogram om Erik Nyhlén. Som för resten har en son (eller var det dotter?) i Dalom.
    Apropå Å och Gustafsson med Muntascherna: Jarl Torbackes biografi om honom, utgiven i fjol, är värd att läsa.
    Och apropå norrländsk Wikipedia: jag utgår från att vi alla här håller oss med den flerbandiga och förnämliga Norrländsk Uppslagsbok, unik i sitt slag.

    Comment by HO — 2008 03 04 10:56 #

  44. till HO: Tack för tipset! Norrländsk Uppslagsbok är så pass unik att jag aldrig har träffat på den här i Skåne, där jag bor. Men så har de flesta skåningar heller aldrig varit norr om Stockholm.

    Comment by Bo Svensson — 2008 03 04 11:24 #

  45. Till Bo Svensson. Må dä, fast NU tillkom ju som ett slags avläggare till Nationalencyklopedin, som hade sitt fäste i Skåne. Dock tror jag att man fortfarande kan skaffa NU via Umeå universitet. Möjligen också via Bra Böcker i Höganäs. Ett fantastiskt fint verk är det.

    Comment by HO — 2008 03 04 11:35 #

  46. Till HO, Bo S m fl. Jo, NU går nog att få tag på via Umeå universitet. Sist jag hörde efter fanns det i alla fall ett restlager placerat någonstans i Bjurholm. Försäljningsmässigt blev NU ingen succé, men det var definitivt en kulturgärning att det blev till.
    För övrigt är det spännande att notera att det här på denna blogg, förutom vi minst två från Junselevallen, nu även dykt en från närbelägna Nordantjäl. Och jag tror henne – det var nog inte roligt att vara feminist där, på 60-, 70-talet…

    Comment by Mats Rosin — 2008 03 04 14:01 #

  47. Till kusin Rosin m fl. Jag ser på nätet att NU nu säljs för 1 500 kr, i Ume. Tala om bokrea. Ordinarie pris 4 800 kr.

    http://www.nuf.nu/bok_norrlandsk.html

    Comment by HO — 2008 03 04 16:30 #

  48. Till Enn och alla andra: min lista över lustfylld läsning i sommar blir allt längre…Erik Nyhlén är en ny bekantskap. Det vore underbart om den historia du berättar, Enn, gick att hitta på pränt. Revolutionen och den yttersta domen, det är essensen av min uppfostran. Det skulle också kunna vara skrivet av Lars Molin.

    Till Anders T: det jag vet om Karin Lannby är det jag har läst här, alltså kan jag bara gissa,men hennes vilja att överskrida alla möjliga gränser och den faktiska frihet som fanns mellan krigen, kombinerade med hennes klasstillhörighet; jag tycker inte alls att det är märkligt att hon drogs till de Montherland.

    För många kvinnor var den sortens homosexella man en slags ikon; vacker, intellektuell, ur en högre samhällsklass, fri från samhällets konventioner…dessutom onåbar och osårbar. Inte ens patriarkatet rådde på dessa män.

    Bo Cavefors har ofta (t ex i Svarta fanor) skrivit om denna speciella, självmedvetna och starka manliga homosexualitet, där han ser en historisk tråd från antikens Grekland och framåt. I den finns bara starka män, ingen spelar den ”kvinnliga” underordnade rollen. I den ingår också en närmast religiös dyrkan av det manliga organet. En fotograf som gett sin bild av dessa män är Robert Mapplethorpe.

    Det finns ju också i människans psyke en dualism, en komplicerad längtan efter att hänge sig, underkasta sig, samtidigt som hon värjer sig på alla sätt mot detta. Jag har funderat mycket över detta, då särskilt ur en kvinnlig synvinkel, inte minst kopplat till Simone, men även till andra, som t ex Alva Myrdal. Kvinnlig underordning är ju, som Simone skriver, något man fostras in i. Ändå väljer hon själv en man som hon står i skuggan av. Hon kommer ju faktiskt tvåa efter honom i essätävlingen (eller vad det nu var). Kanske kommer historien att uppvärdera henne i förhållande till Sartre, vem vet. Men en dikt av Gustav Fröding beskriver detta allra bäst, fast det för hans del kanske mer handlar om psykisk sjukdom. Den heter ”En ghasel” och beskriver gallret som är smitt i honom, det fängelse som han bär inom sig.

    För att sy ihop mitt resonemang, så är den typen av homosexuell man (en myt som odlas fortfarande och som inbegriper ”man-boy”-begreppet, alltså vuxna mäns och underåriga pojkars relationer, som inte alls ses som pedofili) kanske det som den unga, intellektuelle, frihetstörstande kvinnan av god familj ser som det hon skulle vilja uppnå själv? Alltså ha allt det han harvara det han är, men fortfarande vara kvinna?

    Att de Montherland befann sig på yttersta högerkanten (han kritiserades ju för sin ljumma hållning under Franrikes ockupation) och hade omisskännliga sympatier för mycket tyskt kanske inte var ett så stort problem för Karin Lannby? Du skriver också att de träffades i Paris. Kan de inte ha träffast redan i Spanien? Jag vet att han bodde där under 1930-talet. De bör i alla fall ha haft mycket gemensamt i sina spanska erfarenheter.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 04 20:13 #

  49. Till Ann Christin Sandlund: Jag har två novellsamlingar, sammanställda av Erik Nyhlén själv och utgivna på Rabén & Sjögren ”Rosas Kafé”, 1969, och ”Det vilsegångna tåget”, 1971.

    Efter Erik Nyléns död 1977 (han var född 1915) gav CEWE-POOL i Bjästa 1980 ut ytterligare en samling, ”Hemifrån”.

    Erik gick med i demonstrationståget i Ådalen 1931, men han var också under en period evangelist; i min ägo har jag också hans bok ”Svensk frikyrka” (Prisma, 1964).

    Möjligen är det här allt av hans hand som finns publicerat i bokform – han kom i gång sent, kring 1950, med skrivandet. Men han var rolig och hade en mycket kreativ fantasi – fast åtskilligt var nog också självupplevt. Som många såna här människor var han även en fantastisk muntlig berättare.

    Lars Molin, som du nämner, har jag också haft äran att lära känna en smula. På den tiden då vi köpte sommarställe i Öregrund (1969) var han vägmästare i Östhammars kommun, dit Öregrund hör, och satt också för (s) i kulturnämnden. Hans ”Badjävlar” är förresten till stora delar inspelad i Öregrund.

    Men vi träffades också i andra sammanhang, bland annat vid någon socialdemokratisk kulturarbetarträff.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 04 20:52 #

  50. Till Ann Christin Sandlund: Det är intressant det du skriver. Om homosexuella män. Och om modiga, oåtkomliga män. Och (tänker jag i de Montherlands fall) de skadade krigsveteranernas desillusionerade världsupplevelse: det var bara den manliga extatiska gemenskapen som längre betydde något. Alla andra ideal hade blivit krossade. Du skriver att de Montherland kritiserades för sin ljumma hållning till tyskarna under ockupationstiden, ja han hade ju några efter kriget ett direkt officiellt publiceringsförbud. Man kan föreställa sig att ankomsten av den tyska ockupationsarmén måste ha inneburit ett oerhörd vitalisering av klimatet för manliga homosexuella i städer som Paris. Könet överskuggade mycket. +++

    Om KL vågar jag säga: hon var och förblev ”antifascist”. Avhoppet från kommunistpartiet förändrade inte det. Men samtidigt med den närhet hon fick till den fascistiska lägret (franco-anhängare och nazistiska tyskar) – bland annat genom sitt agentarbete – kunde hon naturligtvis aldrig ”demonisera” den andra sidan. Hon kom ju nära också sina ideologiska motståndare och upptäckte att de var människor också de. Och i mångt mycket kanske inte var så mycket annorlunda än hon själv. +++

    Jag har också sett att Montherland levt i Spanien, Men fanns han där 1937-38, under inbördeskriget? +++

    På 50-talet kom Karin att knyta kontakt med författaren Georges Arnaud. Jag vet inte så mycket mer om honom än att hans roman ”le Salaire de la peur” kom att utgöra underlag för en av de bästa filmer jag sett, ”Fruktans lön” med Henri-Georges Clouzot som regissör (jag såg den första gången på 50-talet i Sundsvall, på Saga-filmstudion, och den gjorde ett oerhört intryck på mig. Har den nu lyckligtvis på DVD). Jag vill minnas filmen också fick de stora priset i Cannes ? Själv sattes Arnoud i fängelse (2 år) under algeriet-kriget sedan han vägrat att lämna ut uppgifter till franska polisen om dissedenten och filosofen Francis Jeansson, som han lyckats intervjua, när denne var efterspanad för samarbete med NLF. Artoud gick bort 1987 och jag har tagit del av ett par dödsrunor / Le Monde 070387 och l´Humanité 060387 / men har inte läst någon av hans texter. Har någon som läser detta gjort det? På något sätt verkar såväl de Montherland och Georges Arnaud ha spelat en roll för henne? Trots varandras olikheter. Eller kanske likheter?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 04 22:03 #

  51. Ett ångermanländskt Å ligger strax före Sidensjö (dvs i Ö-viks kommun) när man kommer söderifrån och har såvitt jag vet ortsnamnet skyltat. Lantmäteriets ortnamnsdatabas visar att Å i Kramfors ligger mellan Frånö och Strömnäs, längs vägen som man gick i maj 1931, man startade ju i Frånö har jag för mig.

    Comment by Bo Strömberg — 2008 03 04 23:45 #

  52. Till Enn och Strömberg. Erik Nyhlén medverkar också med en längre självbiografisk text i boken I egen sak, även den utgiven av salig Ceweförlaget. Det kramforska Å finns möjligen på kartan, men finns byn fortfarande i verkligheten? I varje fall är jag ganska säker på att den gård där Hadar Hessel (Gustafsson med Muntascherna) växte upp, Birger Normans morföräldrahem, strök med när riksväg 90 fick en ny sträckning.

    Läs gärna Gustafsson också. Det finns inte bara kåseriböcker (jag har två) av hans lätta hand utan också några tidiga deckare.

    Comment by HO — 2008 03 05 12:43 #

  53. Eniros karttjänst kan man se att det finns bebyggelse vid ortsnamnet Å. Vilket område byn har eller har haft går inte att utläsa där, men söker man i Lantmäteriets historiska kartor hittar man byn redan på 1700-talet. På den ekonomiska kartan från 1962 ligger ortsnamnet längre västerut och där finns gränserna markerade och de sammanfaller nästan med järnvägen i nordöst, viker av mot sydväst vid infarten till Frånö vilket ger det nordligaste hörnet. Det östligaste hörnet är vid nästa avfart på den norra sidan av vägen och byns marker ligger i en stråk mot sydväst från den gränsen på båda sidor om Åbäcken. Jag vågar inte publicera kartorna, men de går att se utan kostnad på nätet, men man måste tyvärr installera ett gratisprogram för att göra det.

    Comment by Bo Strömberg — 2008 03 05 15:49 #

  54. Jag tror att det norrländska uppslagsverket kommer inköpas till Fornby folkhögskola ganska snart, åtminstone blev min rektor förtjust, så östgöte han är. Den norrländska prägel som den här bloggen har är väldigt tilltalande, eftersom jag har nått den nostalgiska fasen i livet. Junselevallen, bara namnet teleporterar mig 40 år tillbaka i tiden

    Georges Arnaud har jag tyvärr inte läst, även om han står i min bokhylla. På franska dock, ett av mina ambitiösa läsprojekt som aldrig har lyft. Det finns ett antal!

    Jag visste inte att ”le Salaire de la peure” hade blivit filmatiserad. Den ska jag skaffa. Nu måste jag också återuppväcka min bekantskap, som är rätt flyktig, med de Montherland. Jag vet faktiskt inte när han var i Spanien, jag har för mig att han även reste runt i Nordafrika en del. Jag blir alltmer nyfiken på denna Karin L. När kommer boken?

    För övrigt är jag sällan avundsjuk, men jag hade bra gärna velat träffa Lars Molin. Han har enligt mina källor bott i Ramsele, faktiskt spelat i hockeylaget och jag undrar om hans far möjligen var med och byggde Storfinnforsen?

    Tre kärlekar är en underbar TV-serie, men lite störs jag av att skådespelare har så svårt att släppa sina dialekter. Både Samuel Fröler och Jessica Zandén låter omisskännligt västkustska. För övrigt är det njutbart hela vägen. Men har bilar och bussar haft X på nummerplåtarna i Ångermanland vid något tillfälle?

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 05 20:33 #

  55. Till Ann Christin. I Ramsele var det Y för hela slanten (även på Hugo Källkvists gröna bussar från Nordantjäl), liksom i Junsele och hela Västernorrland. X var det södra grannlänet. Och visst bodde Lars Molin i Ramsele, gick i realskolan där men ägnade en stor del av sin tid åt att mumsa potatisbakelser på Kindbergs konditori. Sas det. Hans pappa var kraftverksbyggare, bergsprängare, så det är nog högst troligt att han (pappa Molin) arbetade i Storfinnforsen. Du har förstås läst LM:s roman Bomsalva, som handlar om ”Drakforsens” kraftverksbygge? Storfinnforsens kraftverk ska för övrigt rustas upp och byggas ut nu, liksom Ramsele kraftverk, det vet du kanske? Det talas om en ny kraftverksepok i trakten. 600 arbetstillfällen ska det visst bli.
    Vad LM:s hockeylag anbelangar så var det nog beläget i Edsele: han var med och skapade ett hockeylag där.
    Du vet förstås också att LM var nära släkt med Pelle Molin. Brorsonson, tror jag.
    Ja det är mycket med alla dessa ångermanlänningar, ”detta folk av kåda och linnea”. Som PM skrev.

    Comment by HO — 2008 03 05 22:11 #

  56. Till Ann Christin Sandlund: Om du har svårigheter att få fram DVD-versionen av ”Fruktans lön” kan jag låna ut mitt ex. Jag kan i så fall skicka den via adressen till Folkhögskolan. Få höra om du är lika imponerad som jag, hela den första timmen går till att klarlägga de hjältemodiga männens karaktärer och inbördes relationer. Ingen regissör i dag skulle ha modet att lägga upp en film så. Filmkonsten har förändrats.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 05 22:11 #

  57. X stod det på plåtarna för bilar från Gästrikland och Hälsingland. Y på bilar från Västernorrland. Menar du, Ann Kristin, att någon vågar påstå något annat?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 05 22:15 #

  58. Jag saknar de gamla länsbokstäverna i trafiken! Vintern 1964 då jag jobbade på Scania-Vabis i Södertälje var det som en hälsning hemifrån varje gång jag såg en Y-märkt bil passera utanför ungkarlsbaracken där jag bodde…
    F ö var Lars Molin ingen oäven höjdhoppare heller. Det är mest som sådan jag minns honom, från de årliga trekamper som utkämpades varje höst mellan realskolorna i Backe, Ramsele och Junsele när det begav sig.

    Comment by Mats Rosin — 2008 03 06 7:32 #

  59. Tack för intressant information om Ångermanland i allmänhet och Lars Molin i synnerhet. Min man Janne, byggjobbare, från Sundbyberg ursprungligen, är till hälften ångermanlänning (hälften dalmas)och vi har gemensamt startat ett litet projekt Norrland ur olika synvinklar.

    Jag undrade över länsbokstäverna därför att i ”Tre kärlekar” är det fel bokstav på fordonen, men inte X som jag trodde, utan W, påminner mig maken om. Det störde mig, eftersom jag mindes det som att vi hade Y innan den trista reformen!

    Hur som, jag vill be er kloka herrar och damer som vistas här, och Enn själv förstås, att ge förslag på omistliga filmer från 1940-1970, efter det har jag egna favoriter. Jag ska nämligen ha en filmkurs i vår.

    Två filmer är redan bokade ”Fruktans lön” (som jag hittade på flera sajter, men tack för ditt väldigt generösa erbjudande, Anders T, det värmde) men även ”Flickorna” av Maj Zetterling. Den kom 1968, har någon sett den? Den kom på DVD nyligen. Hon är en underskattad regissör, lika stor bitvis som Bergman i mina ögon. Av Bergman ska vi se ”sommaren med Monika” en ljuvlig, svårmodig bagatell. Jag skulle uppskatta för mig obekanta filmer, de vanliga har jag koll på.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 08 13:16 #

  60. Här kommer några förslag på filmer från perioden 1940-1970: Vittorio de Sicas ”Cykeltjuven” (1948), Ingmar Bergmans ”Smultronstället” (1957), Alfred Hitchcocks ”I sista minuten” (1959), Francois Truffauts ”De 400 slagen” (1959) eller ”Jules och Jim” (1961), Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” (1963), Jan Troells ”Här har du ditt liv” (1966).

    Det finns naturligtvis fler intressanta filmer och regissörer – de här hittade jag snabbt i min egen videohylla.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 08 13:46 #

  61. Till Ann Christin: Hampe Faustmanns ”Främmande hamn” från 1948. Och Bo Widerbergs ”Barnvagnen” från 1963.

    Comment by Mats Rosin — 2008 03 08 15:31 #

  62. Till Ann Christin S: Orson Wells’ ”Citiziens Cane” brukar återfinnas på de flesta 10-topp – Hearst försökte köpa negativen för att förstöra filmen. Men själv skulle jag föreslå, om man vill få med ett perspektiv från konflikterna i det stora landet, (aktuellt tema inför höstens presidentrval!!!) en Frank Capra-film från Roosewelt-epoken, t ex ”Meet John Doe”, 1941 som också har sin udd riktad mot Hearst och mediamagnaters totalitära anspråk (samtidigt en kritik av den samtida fascismen). När jag ändå är inne på USA-temat ligger det nära till hands att tänka på ”Sheriffen”, som den unge Per Ahlmark våldsamt hyllade i en BLM-essä. Men själv skulle jag rekommendera den betydligt lågmäldare Ford-western ”The Man Who Shot Liberty Valance”, var problematik går att applicera på många decenniers amerikansk utrikespolitik och unilaterala interventioner fram till Irak-kriget. När det kommer till kritan är det bara den starka supermakten (John Wayne) som kan klara av saken, medan det folkrättsstyrda FN framstår som totalt impotent. Alltså en spegling av den amerikanska självbilden. Varje filmstudio måste ha med minst en Kurosawa-film ( t ex De sju samurajderna ) som ingår i DVD-box på tre av samma regissör. Den har fungerat som ”undervisningsfilm” i dramaturgi vid regiutbildningen på Dramatiska institutet. Gillo Pontecorvos ”Slaget om Alger” är en mästerlig skildring om kolonialväldets avveckling och undviker inte från att också ta upp de ”svårare” sidorna av denna. Något som för tankarna fram till dagens diskussion om terrorismen. Förutom Truffauts ”De 400 slagen” föreslår jag Godards ”Det sista andetaget” för att täcka in den nya franska vågen. Antonionis ”Skriet” inledde en ny berättarstil och speglade i likhet med ”Natten” konsumtionssamhällets och efterkrigstidens baksmälla. En film av polacken Wajda föreslår jag också, varför inte den tidiga ”Aska och diamanter” som är en fin inkörspost både i Polens historia och romantikens kvardröjande stämningar i detta av de yttre händelserna olyckliga land. Vill man spä på med Mellaneuropas moderna historia så varför inte ta med någon av Fassbinders filmer, t ex ”Effi Briest.” Ja så här kan man fortsätta in i arkiven med spännande filmkonst och då har jag inte tagit upp verk av tidigare storheter som Fritz Lang, Victor Sjöström m fl,

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 08 18:24 #

  63. PS till Ann Christin S: Naturligtvis bör också en Fellini-film finnas med på din filmstudio. Varför inte ”Roma” eller ”La Strada”?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 09 11:52 #

  64. Tack Enn, Anders m fl, för filmförslagen. Eftersom vi samtidigt arbetar med valet i USA, är den amerikanska självbilden synnerligen intressant. Likaså ska vi ta oss an kolonialismen i någon mån, ett gigantiskt ämne, men någonstans måste man ju börja.

    Europa efter krigen är oerhört intressant, och där har de flesta sett en rad nyare filmer redan. Därför vore det intressant att fokusera på äldre filmer. Nu har jag ett njutbart påsklov i filmens tecken framför mig!

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 09 12:41 #

  65. Kvinnor och män är vetgirigt

    Livet och jämvikten är poetiskt

    Strid och hugg i hemvisten

    Friden och lugnet i gudsriket

    Comment by Författare Johnny Nilsson — 2011 06 08 8:41 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^