Erik Fichtelius

I dag var jag på thaikrogen Sukothai igen och hade lunchsammanträde med styrelsen för Ordfront Uppsala.

Jag och ordföranden, Kjell Eriksson, kommer före dom andra och sitter som vanligt och pratar om diverse aktualiteter, givetvis bland annat Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson.

Kjell tycker att Erik har objektiviserat sig själv, lite grann, genom att mörka sitt eget politiska förflutna: Erik var, liksom Kjell själv, under bådas skoltid aktiv i SSU Socius. Kjell gick, som många andra, via FNL-grupperna till det maoistiska KFML.

Och var hamnade Fichtelius då? Jag bidrar med följande: När jag arbetade med att söka skribenter till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), försökte jag förgäves få Erik Fichtelius att skriva ett bidrag. I den här boken speglas de röda årtiondena, 1960- och 1970-talen, genom bidrag från medlemmar i den ursprungligen (och även numera) socialdemokratiska men under 1970-talet revolutionära föreningen Laboremus. En av medlemmarna under de rödaste åren var Erik Fichtelius.

Men han ville alltså inte medverka, hur jag än försökte övertala honom.

Fichtelius möter Persson II

Erik Fichtelius’ andra program om och med Göran Persson handlade till stor del om utrikesfrågor.

Delar av det här, till exempel avsnittet om besöket i Nordkorea, var intressant, men jag har naturligtvis inte mycket mer att tillägga än vilken politiskt orienterad TV-tittare som helst – jag var inte med där det hände.

Om Perssons israelbesök – det första av en svensk statsminister sedan tidigt 1960-tal – och det som hände i anslutning till detta kan jag förstås ändå ha en principiell mening. Persson medgav ju här själv (vilket vi andra också begrep), att det skedde en omläggning av svensk mellanösternpolitik i mer israelvänlig riktning. Persson företrädde här en hållning, som hade varit den gängse inom den tidiga efterkrigstidens socialdemokrati, men lyckades knappast, bortsett från att han menade, att Arafat hade hjälpt Sharon att vinna valet, ge några substantiella skäl för kursändringen.

Avsnittet om det svenska EU-ordförandeskapet innehöll heller inte något nytt; de lyckade svenska insatserna för öststatsutvidgningen är ju väl kända, diskussionen om kyotoprotokollet likaså, och man kan väl knappast säga, att det lilla Göran Persson hade att säga om göteborgskravallerna (uppbackat av de sedvanliga filmbilderna) fördjupade diskussionen om dem.

Dock kan EU-ordförandeskapet ha haft en viktig effekt, en effekt som Erik Fichtelius’ många filmbilder av Perssons möten med olika europeiska politiker illustrerade men som Fichtelius i sina egna samtal med Persson tyvärr inte tog upp. Den Göran Persson jag ursprungligen lärde känna var starkt präglad av, ja en produkt av den svenska, nationella och socialdemokratiska, modellen. Sen, tror jag, att han drabbades av det som min gamle vän, förre vice riksbankschefen Villy Bergström en gång på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala lanserade som ett slags EU-delaktighetens ständiga förbannelse: väl där, inne i apparaten, vill man inte bara påverka utan också vara till lags.

Det här, att få spela en roll, kan nog vara särskilt frestande för en arbetarpojke från enkla förhållanden, för en som Göran Persson. Men vi får väl återkomma till det här, om och när EMU kommer upp i ett av de kommande programmen.

Hur som helst, i det här TV-programmet gav han ett slående exempel på hur det kan vara att komma utifrån, från landet, från arbetarklassen: Han bekände, att han – när han rekryterade Tomas Bodström till att efterträda Laila Freivalds till posten som justitieminister – inte hade en aning om att Tomas var son till förre utrikesministern Lennart Bodström. Om den här sortens bortkommenhet skulle jag kunna berätta mer i fallet Göran Persson – men jag är inte ute efter att chikanera honom.

Och det har ju redan pratats tillräckligt mycket skit om Göran Persson, också på områden som, åtminstone inte primärt, hade med politiken att göra. Också på partiexpeditionen gick det rykten om de påstådda kvinnoaffärer han fick tillfälle att kommentera i Erik Fichtelius’ TV-program, affärer som han alltså här mycket bestämt dementerade.

I en annan fråga, som dök upp i slutet av Fichtelius’ program, hade dock några anställda på partiexpeditionen mer på fötterna: Det gick, till exmpel av var den ene respektive den andra befann sig under veckohelgerna, att sluta sig till att även Göran Perssons andra äktenskap höll på att ta slut.

Och på den punkten hade ju de som gissade rätt.

I’m a red cat till I die, I’m telling you!

I USA görs, nästan oavsett vad som i övrigt händer där, en mycket stor del av den allra bästa vänstermusiken. Lyssna på till exempel ”Red Cat Till I Die” på ”My Name Is Buddy – another record by Ry Cooder” (Nonesuch 7559-79961-2, 2007), så förstår ni genast, att jag inte bara menar textinnehållet utan också musiken.

Musiken på den här skivan är, vad man än spelar, omedelbart identifierbar men ändå mycket varierad. Ry Cooders samarbete med cubanska musiker har satt latinoavtryck på låtar som tex-mexvalsen ”Christmas in Southgate”, men Cooder och hans medmusiker spelar över ett brett register hämtat från amerikansk folkmusik: ”Footprints In the Snow” (kampsång à la folklig dansmusik), ”Hank Williams” (givetvis country) , ”Suitcase In My Hand” (som lånar drag inte bara från Woody Guthrie utan också från irländsk folkmusik), ”My Name Is Buddy” (som har bluesbeat), ”Cardboard Avenue” (brittisk ballad), ”Tom Toad” (bluesig rock) och ”Three Chords and the Truth” (rockmusik); ett par låtar – ”Green Dog” och ”One Cat, One Vote, One Beer” är till och med jazzbaserade.

Tvärs igenom den här CDn går en röd tråd, mer än i ett avseende. Förlagan är John Steinbecks ”Grapes of Wrath”, på svenska ”Vredens druvor”, i den musikaliska bearbetning Woody Guthrie gav den i sina Dust Bowl Ballads. Anknytningen till Guthrie märks både musikaliskt (redan i första låten, ”Suitcase In My Hand”) och i verbala anknytningar: vigilantes i ”The Dying Truck Driver” och ”this land was made for you and me” i ”My Name Is Buddy”.

Här är dock storyn förklädd till fabel: Lefty Mouse möter den röda katten Buddy, och med i historien finns också grodan och prästen Reverend Tom Toad (Steinbeck och Guthrie igen!).

Musikaliskt förstärks banden med Guthrie och hans musik av att Pete Seeger spelar banjo i en låt och ännu mer av att hans bror Mike Seeger spelar banjo, fiol, munspel och mungiga i en hel rad låtar.

En mycket rockig och hörvärd hyllning till ytterligare tre stora namn i den radikala amerikanska sångtraditionen, Joe Hill, Paul Robeson och Pete Seeger, finns i den underbara låten ”Three Chords and the Truth”.

Ytterligare en sån här hyllning bakåt i historien finns redan i CDns andra låt, ”Cat and Mouse”, där Cooder citerar gruvarbetarhustrun Florence Reeces’ ”Which Side Are You On?”, mycket känd i Pete Seeges insjungningar:

”There’s a better world coming, Buddy
Which side are you on?
Don’t let the big men take it, Buddy
Which side are you on?
It’s your country too, Buddy
Which side are you on?
It’s time to take a stand, Buddy
Which side are you on?”

I nästa låt finns ett om möjligt ännu tydligare samband bakåt till Peter Seeger och The Almanac Singers.

Vi tar Ry Cooders nya kampsång först:

Strike!

Text och musik: Ry Cooder, 2007

I got off the train one evening
in a little mining town
I started walking up the main street
when the sun was going down

When I heard some voices singing,
so I went to see what for
Might just be a birthday party.
might be room för just one more

It was miners and their families,
they had left the mine that day
Walked out for safe conditions,
on strike for decent pay

And they sang about their struggle,
and their spirit never failed
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Union miners stand together,
need no operator’s tale
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Den som är förtrogen med amerikansk arbetarmusik inser genast, vilken förlaga – textmässigt liksom musikaliskt – Ry Cooder har haft:

Miner’s Lifeguard

Text: gruvarbetarsång, i sin första version upptecknad cirka 1909
Musik: Trad (”Life Is Like A Mountain Railway”)

Miner’s life is like a sailor’s
’Board a ship to cross the waves.
Every day his life’s in danger
Still he ventures being brave.

Watch the rocks, they’re falling daily
Careless miners always fail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners stand together
Heed no operator’s tale.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

You’ve been doffed and docked my boys
You’ve been loading two for one.
What have you to show for working
Since the mining has begun?

Overalls, and cans for rockers
In your shanties sleep on rails.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

In conclusion, bear in memory
Keep the passwords in the mind.
God provides for every nation
When in union they combine.

Stand like men, and linked together
Victory for you’ll prevail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

En bra insjungning av ”Miner’s Lifeguard” finns på LPn ”The Original Talking Union with The Almanac Singers and Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Den går också att beställa som CD via Smithsonian Folkways hemsida.

Trots den tydliga blinkningen till John Steinbecks och även Woody Guthries Tom Joad har Ry Cooder åstadkommit en både utmärkt och aktuell kampsång med

Sundown Town (The Reverend Tom Toad)

Text och musik: Ry Cooder och Joachim Cooder, 2007

Mine eyes have seen the beauty of a land bright and fair
My soul looked out and wondered, can we make the journey there
But I’ve lost my sight and I have to be led
I mean to work for justice till I’m dead

Sundown town, sundown town
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down
There won’t be no more friends around
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down

I used to preach and I used to pray
Was the prayinest man that you ever did see
But they ran my people off one day
Now there ain’t nobody round that looks like me

Sundown town…

We used to sing and we used to shout
Was the shoutinest church that you ever did see
But I didn’t going to preach and I didn’t going to sing
And I don’t feel at home in this town no more

Sundown town…

If you black, you better get back
If you brown, don’t hang around
If you red, you might be dead
If you ain’t white, son, you just ain’t right

Sundown town…

Och banne mig, är inte sista strofen en blinkning åt Josh White och Big Bill Broonzy, två gamla radikaler ur kretsen kring Seeger och Guthrie!

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I´m singin´ about,
People, you know it´s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they´ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you´d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you´s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin´ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody´s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin´ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Den här utmärkta låten kan du lyssna på på Josh White’s CD ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40081, 1998).

Jag och Jan Hammarlund spelade den vid vårt gemensamma program i ABF-huset i Stockholm, ”Ett annat USA är möjligt”.

Men tillbaka tiil Ry Cooder, som det här ju egentligen handlar om. Han slutar också sin CD i bästa amerikanska stil med en hoppfull hymn, ”There’s a Bright Side Somewhere”, ett slags korsning av baptistpsalm och Pete Seeger:

There’s a Bright Side Somewhere

Text och musik: Ry Cooder, 2007

There’s a bright side somewhere,
there’s a bright side somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

There’s more love somewhere,
there’s more peace somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

People got a good job somewhere,
göt a lot of good friends somewhere
Got a little suitcase, got a little family.
over on the bright side somewhere

Första fichteliusprogrammet om Persson

Först en personlig positionsbestämning.

Naturligtvis har jag inte, i samma utsträckning som till exempel en del av medarbetarna i statsrådsberedningen, ständigt nötts mot Göran Persson i det ena så väl som det andra avseendet. Men jag har under en relativt lång period kontinuerligt mött honom: På VU- och partistyrelsesamamnträdena, där jag fungerade som sekreterare. På SAMAK-möten runt om i Norden; SAMAK är den nordiska arbetarröreksens samarbetsorgan, och jag var partiets nordiske (och baltiske) sekreterare. Både om den nordiska och baltiska politiken och om en del av de östersjöfrågor, som blev ett av Göran Perssons skötebarn (omvittnat också i Erik Fichtelius’ TV-program) kunde jag i form av regelbundna skriftliga och ibland muntliga rapporter vid VU-sammanträdena lämna, tror jag, värdefulla och av Göran Persson uppskattade rapporter. Som ett bihang till min hustru talmannen fanns jag vidare ofta i centrum för sådant som också statsministern måste delta i: kungamiddagar, nobelprisutdelningar, Jeltsins sverigebesök och annat liknande, och det blev då och då så, att vi använde väntetid till att småprata med varann, ibland till och med om annat än banala saker.

Jag fick relativt tidigt personlig kontakt med Göran Persson: när han hade börjat umgås med sin föregående hustru, erbjöd han sig, så ofta att jag la märke till det, att i egenekap av VU-ledamot åka på SAMAK-arrangemang i Danmark och på danska Socialdemokratiets evenemang. På väg till Stockholm från Arlanda efter en sådan resa öppnade han sig också om sitt privatliv på ett sätt som speglade ett förtroende, ett förtroende som jag inte tänker bryta.

Under och kring VU-sammanträdena visade han mig ett förtroende, som verkligen inte kom alla till del; jag har sett honom desavouera andra i samma situation.

Det senare innebär, att jag förstås har sett de sidor hos honom, som han, inte utan skäl, har kritiserats för.

Min bild av honom är sammansatt, men jag är beredd att tillskriva honom en god portion analytisk förmåga. Det omdömet grundar jag på till exempel de analyser av det politiska läget han brukade inleda VU- och partistyrelsesammanträdena med.

I dagens TV-program av Erik Fichtelius fanns ett parti, som redan i förväg har väckt uppståndelse, det där han kontrasterar just sin egen analysförmåga och långsiktighet mot Mona Sahlins styrka, som enligt honom inte är tänkande utan att föra ut ett budskap. Själv blev jag inte förvånad över just det här. Jag har ett långt senare vittnesbörd, från tiden när Mona åter började nämnas som partiledare, från en person som jag betraktar som trovärdig, om att Göran med viss skepsis såg på möjligheten att efterträdas av Mona.

Bland det jag fäste mig vid i TV-programmet – och som jag tror att jag har en viss insikt i – är Perssons vittnesbörd om hur det är där uppe på toppen: aldrig ensam och alltid ensam. Man omges alltid av horder av folk, men när det kommer till ett skarpt läge, måste man ofta fatta beslutet ensam.

På det här med att själv tvingas ta beslut finns också en annan förklaring: beslutsförsamlingar läcker. Det hände – det vet jag – att det läckte från VU-sammanträdena.

Persson gjorde därför mästerstycken av att behålla informationen i en mycket liten krets, en krets som ibland tycks ha bestått bara av hans eget huvud. Han snuvade till exempel regelbundet journalisterna på förhandsnyheter om sina statsrådsutnämningar.

Men han drev naturligtvis ibland det här för långt. Inte heller för Erik Fichtelius lyckades han förklara, varför socialministern, Margot Wallström, hölls helt okunnig om den maxtaxa som lanserades i ett valmanifest – som sen togs av det VU och den partistyrelse, som också Wallström tillhörde.

Allmänt sett tycker jag, att Erik Fichtelius första program om och med Göran Persson kändes lite tunt i intervjudelarna. Det var mycket bakgrundsbilder och klipp ur TV-filmer om de händelseförlopp som skulle kommenteras – och relativt magra kommentarer. Jag har full förståelse till exempel för den säkert uppriktiga förtvivlan Persson kände över Erik Åsbrinks avhopp och dennes agerande i samband med detta. Men fick vi egentligen veta något mer om bakgrunden till att det slutade på det här viset?

Också mellan mig och Göran Persson skar det sig så småningom.

Till det hoppas jag kunna återkomma, när avsnittet om EMU kommer i något av de kommande programmen.

PS. Till Tysta Marie (och övriga intresserade): På ledarsidan i dagens Aftonbladet (21 mars 2007) skriver Olle Svenning om den planerade kuppen mot Göran Persson vid partikongressen i Sundsvall 1997. Du kan läsa Olle Svennings inlägg här.

En rolig fest och ett tillfälligt farväl

En del av kongressen önskade jag inte delta i, och inte heller Birgitta: kongressfesten.

Missförstå mig inte. Jag är varken mot fester eller umgänge med partivänner. Vi hade helt enkelt fått en inbjudan till en konkurrerande och väl så lockande fest. Styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, fyllde 60, och det är klart att ordföranden i dess nämnd (styrelse) med make var bjudna.

Christina passade på att återvända till platsen för en del av sin ungdoms synder, Norrlands nation i Uppsala, dit så där 150 gäster hade bjudits för att fira med henne. Bland dem fanns sådana som jag känner eller känner till, men eftersom vi hade fördelats på 19 mindre bord och jag faktiskt inte hann kolla alla vars närvaro jag hade velat kolla, tänker jag inte räkna upp namn på personer, som kanske i själva verket inte kom på grund av något förhinder. Men bland dem vi praktade med fanns till exempel Christinas och Miches dotter Hedda, Ingrid Dahlberg, Jan-Erik och Cecilia Wikström, Lenny Clarhäll, Michael Sohlman och Egon Jacobsson (som satt vid vårt bord).

Festdeltagarna representerade alla skeden i Christinas liv, från hemmet på Frösön och framåt.

Toastmaster – en aktiv, versläsande sådan – var Carl-Uno Sjöblom. Bland dem som talade fanns bland andra Bengt af Klintberg, mannen som tillsammans med Christina gjorde radioprogrammet ”Folkminnen”, också ”Fula visboken”, som jag skrev om här om dan.

Med den inriktning på musik Christina har, kan man ju förstå att det blev mycket musik också: folkmusik, gamla phontrattar, ett bejublat framträdande av paret Marie Selander och Tuomo Haapala (som vi sedan tidigare känner och morsade på). Och så lockade Miche upp makan/jubilaren på scenen för ett solosångnummer med anor från hennes studenttid just på den här nationen. Ännu mera jubel! Miches tal till hustrun, som föregick detta, var förresten en sån där ahaupplevelse man kan få, när man känner den ena parten i ett äktenskap men inte den andra närmare: talet hade det slags intelligens och känsla, att jag plötsligt förstod, varför den också mycket brighta (och dessutom vackra) Christina hade valt just den här karln.

Medan allt detta pågick, åt vi en middag med norrländsk anstrykning: lax och avocadotartar med hårt tunnbröd och så fjällröding med västerbottenmos och hjortronsås; den franska chokladtårtan med vispgrädde och honungskanderade valnötter var dock inte att tänka på för en diabetiker.

Till detta exekverades snapsvisor, en av Christinas specialiteter. Vår dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTO, skulle nog ha haft svårt för till exempel ”Dom som är nyktra”, och själv har jag alltid haft svårt för ”Mera brännvin”, som går på ”Internationalen”. Men där fanns pärlor också, till exempel denna:

Ansiktslyftningen

Melodi: ”Elektricitetsvisan”, andra versen, före refrängen

Min ansiktslyftning blev inte bra
Jag måste gå till nån annan
För näsan sitter där håret va’
och jag slår supen i pannan.

När taffeln bröts för att bereda plats för dansen, passade vi på att gå. Inte för att vi hade tråkigt, verkligen inte! Men Birgitta skulle upp tidigt på söndag morgon för att ta sig till kongressen i Stockholm.

Sen kom hon hem på söndagseftermiddagen, medförande kongresshandlingar och, vilket gladde mig, hälsningar till mig från Wanja Lundby-Wedin, Peter Persson och andra. Göran Perssons speciella hälsning har jag redan berättat om.

Jag lagade söndagsmiddag, och därefter såg vi bland annat Agenda.

Och i dag for Birgitta ifrån mig för tio dar i Malawi. Hon är där för svenska UNICEFs räkning.

Själv ska jag se det första av Erik Fichtelius’ program med Göran Persson.

Joe Hills ”Luffaren”

På ett sätt var jag ändå med vid partikongressen 2007: den sjöng nämligen Joe Hills ”Luffaren”.

Min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) hade en avgörande betydelse för att den tidens SSUare, de som nu fanns som ombud på kongressen, sjöng så många sånger av Joe Hill, egentligen Joel Hägglund från Gävle, och då inte minst ”Luffaren”.

Inledningen till det amerikanska originalet ”The Tramp” (If you all will shut your trap / I will tell you ’bout a chap) knyter an till en äldre, berättande vistradition. Här är de riktade till gatupubliken runt talaren. Luffaren Joe Hill berättar om är en arbetslös som söker jobb. Joe Hills text knyter närmast an till en sång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”, som också i många böcker anges som musikoriginal. Originalet är emellertid George Frederick Roots (1820-1895) bekanta frälsningssång ”Jesus Loves the Little Children”, på svenska känd som ”Jesus älskar alla barnen”. Sången stod först att läsa i IWWs tidning ”The Industrial Worker” 22 maj 1913 och kom sen med i 1913 års upplaga av ”Den lilla röda sångboken”.

The Tramp

Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik: George Frederick Root, ”Jesus Loves the Little Children”

If you all will shut your trap,
I will tell you ’bout a chap
That was broke and up against too for fair;
He was not the kind of shirk,
He was looking hard for work,
But he heard the same old story everywhera:

Chorus
Tramp, tramp, tramp and keep on tramping,
Nothing doing here for you.
If I catch you ’round again,
You will wear the ball and chain,
Keep on tramping that’s the best thing you can do.

He walked up and down the street,
Till the shoes fell from his feet,
In a house he spied a lady cooking stew;
And he said, ”How do you do,
May I chop some wood for you?”
What the lady told him made him feel so blue:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

’Cross the road a sign he read,
”Work for Jesus,” so it said,
And he said, ”Here is my chance, I’ll surely try.”
So he kneeled upon the floor
Till his knees got rather sore,
But at eating time he heard the preacher cry:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

Down the street he met a cop,
And the copper made him stop,
And he asked him, ”When did you blow into town?
Come with me up to the judge.”
But the judge he said, ”Oh fudge,
Bums that have no money needn’t come around.”

Chorus
Tramp, tamp, tramp…

Finally came that happy day,
When his life did pass away,
He was sure he’d go to heaven when he died.
When he reached the Pearly Gate,
Santa Peter, mean old skate,
Slammed the gate right in his face and loudly cried:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

In despair he went to Hell,
With the Devil for to dwell,
For the reason he’d no other place to go.
And he said, ”I’m full of sin,
So for Christ’s sake, let me in!”
But the Devil said, ”Oh beat it, you’re a ’bo.”

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, översatte en rad Joe Hill-sånger för en rapsodisk pjäs om Joe Hill, som sattes upp på Upsala Stadsteater. Pjäsen skrevs av dåvarande abbonemangschefen vid teatern Torsten Carlsson. Manuskriptet till pjäsen har aldrig publicerats, däremot Rune Lindströms Joe Hill-översättningar, vilket senare skedde i häftet ”Joe Hills sånger” (Abr. Lundquist Musikförlag, 1963). Jag använde Rune Lindströms översättningar i min Joe Hill-sångbok men lät också Jacob Branting översätta det som Lindström inte hade översatt.

Luffaren

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913
Musik: George Frederick Root, ”Jesus Loves the Little Children”

Håll nu klaffen och hör på
så ska ni en visa få
om en grabb som var förbannad och som svalt.
Han var ingen luffarsnobb
för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt.

Refräng
Tramp, tramp, tramp gå på och tampa.
Här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst
åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dej att trampa och gå på.

Han gick gatan av och an
så att sulorna försvann.
I ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa: ”Goddag, goddag!
Får man hugga ved ett slag?”
Vad hon svarade det gjorde honom blek:

Refräng
Tramp, tramp, tramp…

Neråt gatan stod en snut.
Snuten snöt’en resolut
och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan?
Med till domaren, din sparv!”
Domarn sade: ”Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Refräng
Tramp, tramp, tramp…
Men till slut han tackla av
och blev lagd uti sin grav
och han trodde att därovan bli förnöjd.
Men Sankt Peter för vår vän
slog sin pärleport igen.
Mitt i syna på’n och skrek i himlens höjd:

Refräng
Tramp, tramp, tramp…

Inspelningar på amerikanska
Joe Glazer: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, FW02039, 1954, finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways).
Joe Glazer och Bill Friedland: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts 3, 1953).
Cisco Houston: ”Songs of the Open Road” (Folkways FA 2480, 1960, finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways).
Mats Paulson: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968)
Various artists, i det här fallet Cisco Houston: ”Don’t Mourn, Organize. Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways Recordings SFW40026, 1990).

Inspelningar på svenska
Mora Träsk: ”Joe Hills sånger” (Mora Träsk Musik MTM 6, 1979).
Pierre Ström, Oscar Norrman och Anders Granell: ”Joe Hill lever” (Riksteatern / YTF MUD 501360, 1979).
Finn Zetterholm: ”Joe Hill på svenska” (med mapptext av Enn Kokk, Intersound ISOLP 100-S, 1970). CD-utgåva under namnet ”Finn Zetterholm sjunger Joe Hill” (Intersound ISOCD-100, 1994).
Fred Åkerstöm: ”Dagsedlar åt kapitalismen” (LP Metronome MLP 15291, 1967, CD Warner WEA 9031712252, 1990).
Fred Åkerström: ”Fem sidor” (box med 5 CD, Metronome 4509-96995-2, 1994, distribution Warner), ”Vol 4 Den politiske”.

Var kommer barnen in?

I sitt installationstal på den socialdemokratiska partikongressen nämnde Mona Sahlin sången ”Var kommer barnen in?” och att den gjordes av gruppen Hansson de Wolfe United. Musiken är av Lorne de Wolfe, som innan han bildade Hansson de Wolfe United hade varit med i Contact. Texten har han skrivit tillsammans med den andra halvan av Hansson de Wolfe United, Dick Hansson.

Sången dök först upp på ”Existens Maximum”, 1981. Sen kom den också på samlingsplattan ”Minnenas sorl 1979-1986”, 1990.

Var kommer barnen in?

Text: Lorne de Wolfe och Dick Hansson, 1981
Musik: Lorne de Wolfe, 1981

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut

Var kommer barnen in – dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen – jag ser mot solen
Och tankarna dom för mig hem till Leningrad igen

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dej min vän

Var kommer barnen in…

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – var kommer barnen in

Text, ackord och noter finns i den av LO på Tidens förlag utgivna ”Vem ska jag tro på? 60 låtar från Taube till Thåström” (redaktörer Jan Zachrisson, Håkan Lahger och Anders Åström, 1990).

Pressgrodor

Under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 3 2007 har jag hittat följande:

”Alla sociologiska och kriminologiska undersökningar under senare årtionden visar entydigt att ungdomsbrottsligheten avtar med stigande ålder.”

S.O.S.

”Mördade sin fru – fick tio i fängelse”

Rubrik i Metro

”En hästägare i Älmhults kommun har grävt ner ett föl som avlidit utan tillstånd från länsstyrelsen.”

Smålänningen

Kongress via TV

För första gången sen 1968 upplever jag en partikongress via TV, TV24 omväxlande med TV1.

Det har sina tekniska och andra komplikationer. När jag ska till att höra Anna (Kettner) i den allmänpolitiska debatten, bryts sändningen för nyheter. Men främst är det det där med den bristande närvarokänslan: att inte få vara där, prata med och hälsa på folk, lukta på atmosfären, själv kunna notera reaktionerna är ett minus. Ett tag under den allmänpolitiska debatten efter lunch känner jag något slags tomhet inombords. Men sen, under farvälprogrammet till Göran Persson, lett av John Chrispinsson, blir det som händer i Folkets Hus TV-mässigt, faktiskt så roligt att jag har lite svårt att slita mig, när jag, tillsammans med den nu hemkomna Birgitta, ska i väg till Christina Mattssons 60-årsfest på Norrlands nation. (John Chrispinsson ska förresten, berättar Christina när vi anländer, ansluta senare på kvällen.)

Jag kommer in i TV-sändningen lagom till Göran Perssons parentation. Även den – särskilt avskedshyllningen till Sten Andersson, ”den evige partisekreteraren” – hade jag gärna velat vara med om.

Görans avskedstal är strongt och välavvägt. Han återvänder till den växande människan i det installationstal han höll när han valdes och sätter sen in sig i socialdemokratins idétradition och politiska praxis – påminner om Hjalmar Brantings ”våra stämningars bästa längtan” (som vi en gång citerade i rapporten ”Jämlikhet”), om Tage Erlanders starka samhälle, om Olof Palmes arbetslivsreformer och annat liknande.

Han påminde om det han själv, fullt rättvist, kommer att kommas i håg för: det gröna folkhemmet och de hårdhänta ansträngningarna för att rädda den svenska välfärdsmodellen, det som sen vändes till ekonomisk balans och en ny tid för reformer.

Han slog – och använde bilden av humlan som trots sin tyngd flyger – fast att välfärd inte är något hinder för utveckling.

Och medgav också, att det kändes bittert, att de förväntade jobben kom först efter valet.

Mot slutet av sitt anförande manade han det parti, vars ledning han nu lämnar, till sammanhållning, vilket bara är möjligt genom kompromisser. Jag tolkade detta så, att alla, när det finns olika meningar, får lov att rucka på sina egna uppfattningar; kompromisser kräver som bekant eftergifter av samtliga inblandade.

***

Till hans efterträdare valde kongressen, enhälligt, Mona Sahlin.

Hon hyllades, som sig bör, med stående ovationer från kongressens sida. Och i minst ett avseende var, mycket riktigt, det här valet historiskt: socialdemokratin fick äntligen sin första kvinnliga ordförande!

För just detta hyllades hon också i korus av två nordiska gäster, Helle Thorning Schmidt, partiledare för danska Socialdemokratiet, och Ingibjörg Sólrún Gisladóttir, partiledare för isländska Samfylkingin. Jag tror inte, att kongressombuden i gemen förstod en djupare innebörd av just den här hyllningskören. Helle Thorning Schmidt hör utan tvivel till den danska socialdemokratins högerflygel. Ingibjörg Sólrún Gisladóttir leder ett socialdemokratiskt parti, som efter sammanslagning med större delen av vänstersocialisterna och den feministiska Kvinnolistan tog ett rejält kliv åt vänster. Alltså betyder valet av just en kvinnlig partiledare inte automatiskt något val av linje på höger-vänsterskalan.

Jag har tidigare radat upp ett antal frågetecken om Mona Sahlins politiska linje – och fått fan för det plus några personliga iakttagelser från nära håll. De som av detta, delvis ledda av en vilseledande rubriksättning i Aftonbladet, drog slutsatsen, att jag, som det hette, hatar Mona är ute och cyklar. Självklart måste man, när man ska välja partiledare, få lov att lyfta fram inte bara plus utan också minus hos dem som nämns som kandidater. Lika självklart är det att socialdemokratin, nu när Mona Sahlin har valts till partiledare, oavsett vad vi då tyckte måste lära oss att leva med den partiledare vi har – vi vill ju till exempel vinna nästa val!

Det betyder inte, att vi måste lägga vårt kritiska förnuft åt sidan. Också kritikerna, mer eller mindre kärleksfulla, för att citera Mona Sahlins installationsanförande, behövs för att locka tillräckligt många till partiet, för att vi ska kunna återta makten.

De möjligheter och de dilemmor Mona Sahlin står inför analyserades klokt (utan att jag skriver under på varje ord) av Stig-Björn Ljunggren i lördagens Upsala Nya Tidning. Artikeln, ”Sahlin ramas in av starkt kollektiv”, kan läsas här. Jag vill betona, att Stig-Björn och jag befinner oss på var sin kant inom socialdemokratin, så det är inte en meningsfrände i enkel mening jag ber er läsa.

Också jag har ju, vid sidan av mer kritiska synpunkter, framhävt Mona Sahlins förtjänster som god kommunikatör, och jag tycker, utan några som helst förebehåll, att hennes installationstal var ett agitatoriskt mästerstycke. Många av hennes retoriska figurer var fullkomligt lysande. Och hon utstrålade segervilja och övertygelse.

Monas kongressanförande hade karaktär av linjetal på fyra områden: miljö, jobb, välfärd och utrikespolitik och innehöll ideologiska markeringar i fråga om frihet, solidaritet och jämställdhet/feminism.

När det gäller de ideologiska markeringarna, hade jag ingen svårighet med dem – tvärt om – men saknade en jämlikhetsdiskussion utöver den som självfallet fanns till exempel i jämställdhetsavsnittet.

Den mest övertygande linjedelen i talet var det om miljön. Lägger jag till de många markeringarna i olika miljöfrågor under allmänpolitiska debatten, vågar jag tro, att socialdemokratin kan komma att bli det röd-gröna parti det var i 1990 års partiprogram. Läs det!

Avsnitten om jobb och välfärd innehöll intressanta belysningar av problem, också briljanta bilder, men hade mer av ansats än konkretion. Själv är jag också aningen skeptisk till Monas hyllningar av småföretagarna/entreprenörerna. En sak är att de kan skapa jobb. I fråga om inkomster och arbetsvillkor har många av dem också villkor snarlika löntagarnas. Inte så att jag heller har något emot att många av dem röstar socialdemokratiskt. Men man måste komma i håg att det finns ett klassperspektiv på vad som är socialdemokrati, ett parti företrädesvis för löneanställda. Ser vi inte upp, kan socialdemokratin, även dess självbild, snart nog bli den av ett parti, som bra mycket – alltför mycket – liknar de amerikanska Demokraterna. Jag dristar mig till att gissa, att Mona Sahlin, nu också vald till ordförande i partiets programkommission, helt enkelt inte är tillräckligt bekant med sitt partis marxistiska ådra.

I det fjärde och sista avsnittet i linjetalet, det om utrikespolitiken, fanns det både bra och mer tveksamma markeringar.

Till det jag gillade hörde Mona Sahlins markering av vikten av att kämpa mot fattigdom och mot HIV/Aids, av att Sveriges stöd till Irak bör ske under FNs paraply och av att vår hållning i Israel-Palestina-konflikten bör präglas av solidaritet med palestinierna och trygghet åt israelerna. Hit hör också, fast det är inrikespolitik, hennes starka plädering för stöd åt flyktingar. Mona bröt för övrigt här sitt anförande för att lämna plats åt Olof Palme, här i den lätt rap-artade version, ”Fördomar 2”, Latin Kings har gjort av ett radioanförande Palme gjorde om invandrarna 1965. Latin Kings musikbeledsagade version finns på CDn ”Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Vill ni höra Palme i original, finns det här radioanförandet på CDn ”Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Mitt frågetecken gäller förstås EU-frågan, där jag hör till den stora skaran av skeptiker – hur många gånger har vi nu fått höra det som Mona sa från talarstolen, ”det är dags att lämna ja och nej”? Vi får väl se, vad arbetsgruppen med Jan Eliasson och Margot Wallström i spetsen åstadkommer inför nästa EU-val. Det entusiasterna gärna ser som att flytta fram positionerna ser skeptiker som jag ofta som mer av den federalism vi i grunden är emot. Därmed också sagt att inte alla socialdemokrater på just den här punkten är beredda att, för att åter igen citera Mona, ”omfamna äventyret”.

Sist, den allmänpolitiska debatten tyckte jag kändes lite avslagen, kanske helt enkelt för att den inte var kopplad till antagande av några dokument; det gick inte att ställa några yrkanden att sedan votera om. Men visst lyssnade jag. På vad Peter Gustavsson hade att säga om den produktiva välfärden, till exempel. Och när någon så där riktigt fick till det, som när Jan Lahenkorva analyserade kapitalismen och marknadsekonomin utifrån bensinstationen i Kilafors.

Sen handlar det ju till syvende och sidst om var det rådslag, till vilket kongressanförandena remitteras, landar.

Då handlar det om linjeval.

Dan före kongressen

Fredagen, dan före kongressen, blev ganska fullpackad.

Förmiddagen tillbringade jag och Birgitta på Gustavianum, Auditorium Minus, här i Uppsala, där det var doktorsdisputation. Den som disputerade, formellt i konstvetenskap men med väl motiverade utblickar mot många andra akademiska discipliner, var Per Strömberg. Per är bror till Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin. Vi fick, tillsammans med dem på ena sidan och Bos och Pers föräldrar Olle och Kristina Strömberg på den andra, bra platser längst fram i den fullsatta salen.

Avhandlingen heter ”Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005” (Fronton förlag, 2007) och är, just genom sin tvärvetenskapliga ansats, något av ett pionjärarbete. Redan av den vänliga och bitvis rent av roliga diskussionen mellan respondenten och opponenten, professorn i etnologi vid Lunds universitet Orvar Löfgren förstod vi, att det skulle gå Per väl, och när vi också hade hört medlemmarnas i betygsnämnden vänliga och intresserade kommentarer, var vi helt övertygade; för vår egen del visste vi ju redan, att Per är en kunnig och påläst person. Roligt förresten att få vara med om en intellektuellt stimulerande diskussion utan några som helst inslag av pajkastning!

Därifrån åkte vi direkt till Stockholm och riksdagen för att vara med vid Göran Perssons avskedsmottagning. Vi hade fått egen inbjudan men hängde på uppsaladelegationen. Själva gav vi konstvännen Göran boken ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (Helga Henschens Vänner, 2006), där Birgitta medverkar med ett kapitel om den tid och den politiska miljö i vilka Helga verkade. Vi agerade dessutom budbärare åt Per: Göran fick med dedikation hans avhandling – Per betonade i dedikationen, såg jag, dagens stora betydelse för båda. Mötet med Göran blev kort och hjärtligt – för min del tackade jag honom för våra gemensamma år i VU, för våra samtal på den där speciella mattkanten på slottet där vi stod vid kungamiddagarna och annat liknande. (Det fanns här inget utrymme för mer privata samtal, men Birgitta – som i motsats till mig fick gå på kongressen dan därpå – berättade, att Göran där hade sagt till henne, att han hade tagit del av vad jag har skrivit här på bloggen och till och med hade varit på vippen att ringa mig och kommentera något, jag vet inte vad.)

Från mottagningen störtade vi i väg till uppsalatåget. Morfar och mormor hade nämligen lovat att passa Viggo och Klara på fredag kväll, så att inte bara Bo utan också Kerstin kunde gå på Pers disputationsmiddag i Orangeriet i Linnéträdgården.

Inga problem med det. Barnen är vana vid oss. Birgitta lägger sen Viggo och jag Klara. Klara vill att morfar läser fyra böcker för henne och somnar sen tryggt med morfar bredvid sig.

När barnen har somnat, ser jag och Birgitta slutet av ”Så ska det låta” och sen Maria Bloms sevärda långfilm ”Masdjävlar”. Sen går Birgitta hem – hon som ska upp tidigt och åka till kongressen måste ju hinna sova. Själv stannar jag kvar och ser också, för andra gången, Bruce Springsteens ”The Seeger Sessions” i TV. En nyfiken fråga: Vem har gjort de rimmade och helt sångbara svenska versionerna av sångtexterna, de som visades på textremsorna? Vet någon?