Kongress via TV

18 mars 2007 14:07 | Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

För första gången sen 1968 upplever jag en partikongress via TV, TV24 omväxlande med TV1.

Det har sina tekniska och andra komplikationer. När jag ska till att höra Anna (Kettner) i den allmänpolitiska debatten, bryts sändningen för nyheter. Men främst är det det där med den bristande närvarokänslan: att inte få vara där, prata med och hälsa på folk, lukta på atmosfären, själv kunna notera reaktionerna är ett minus. Ett tag under den allmänpolitiska debatten efter lunch känner jag något slags tomhet inombords. Men sen, under farvälprogrammet till Göran Persson, lett av John Chrispinsson, blir det som händer i Folkets Hus TV-mässigt, faktiskt så roligt att jag har lite svårt att slita mig, när jag, tillsammans med den nu hemkomna Birgitta, ska i väg till Christina Mattssons 60-årsfest på Norrlands nation. (John Chrispinsson ska förresten, berättar Christina när vi anländer, ansluta senare på kvällen.)

Jag kommer in i TV-sändningen lagom till Göran Perssons parentation. Även den – särskilt avskedshyllningen till Sten Andersson, ”den evige partisekreteraren” – hade jag gärna velat vara med om.

Görans avskedstal är strongt och välavvägt. Han återvänder till den växande människan i det installationstal han höll när han valdes och sätter sen in sig i socialdemokratins idétradition och politiska praxis – påminner om Hjalmar Brantings ”våra stämningars bästa längtan” (som vi en gång citerade i rapporten ”Jämlikhet”), om Tage Erlanders starka samhälle, om Olof Palmes arbetslivsreformer och annat liknande.

Han påminde om det han själv, fullt rättvist, kommer att kommas i håg för: det gröna folkhemmet och de hårdhänta ansträngningarna för att rädda den svenska välfärdsmodellen, det som sen vändes till ekonomisk balans och en ny tid för reformer.

Han slog – och använde bilden av humlan som trots sin tyngd flyger – fast att välfärd inte är något hinder för utveckling.

Och medgav också, att det kändes bittert, att de förväntade jobben kom först efter valet.

Mot slutet av sitt anförande manade han det parti, vars ledning han nu lämnar, till sammanhållning, vilket bara är möjligt genom kompromisser. Jag tolkade detta så, att alla, när det finns olika meningar, får lov att rucka på sina egna uppfattningar; kompromisser kräver som bekant eftergifter av samtliga inblandade.

***

Till hans efterträdare valde kongressen, enhälligt, Mona Sahlin.

Hon hyllades, som sig bör, med stående ovationer från kongressens sida. Och i minst ett avseende var, mycket riktigt, det här valet historiskt: socialdemokratin fick äntligen sin första kvinnliga ordförande!

För just detta hyllades hon också i korus av två nordiska gäster, Helle Thorning Schmidt, partiledare för danska Socialdemokratiet, och Ingibjörg Sólrún Gisladóttir, partiledare för isländska Samfylkingin. Jag tror inte, att kongressombuden i gemen förstod en djupare innebörd av just den här hyllningskören. Helle Thorning Schmidt hör utan tvivel till den danska socialdemokratins högerflygel. Ingibjörg Sólrún Gisladóttir leder ett socialdemokratiskt parti, som efter sammanslagning med större delen av vänstersocialisterna och den feministiska Kvinnolistan tog ett rejält kliv åt vänster. Alltså betyder valet av just en kvinnlig partiledare inte automatiskt något val av linje på höger-vänsterskalan.

Jag har tidigare radat upp ett antal frågetecken om Mona Sahlins politiska linje – och fått fan för det plus några personliga iakttagelser från nära håll. De som av detta, delvis ledda av en vilseledande rubriksättning i Aftonbladet, drog slutsatsen, att jag, som det hette, hatar Mona är ute och cyklar. Självklart måste man, när man ska välja partiledare, få lov att lyfta fram inte bara plus utan också minus hos dem som nämns som kandidater. Lika självklart är det att socialdemokratin, nu när Mona Sahlin har valts till partiledare, oavsett vad vi då tyckte måste lära oss att leva med den partiledare vi har – vi vill ju till exempel vinna nästa val!

Det betyder inte, att vi måste lägga vårt kritiska förnuft åt sidan. Också kritikerna, mer eller mindre kärleksfulla, för att citera Mona Sahlins installationsanförande, behövs för att locka tillräckligt många till partiet, för att vi ska kunna återta makten.

De möjligheter och de dilemmor Mona Sahlin står inför analyserades klokt (utan att jag skriver under på varje ord) av Stig-Björn Ljunggren i lördagens Upsala Nya Tidning. Artikeln, ”Sahlin ramas in av starkt kollektiv”, kan läsas här. Jag vill betona, att Stig-Björn och jag befinner oss på var sin kant inom socialdemokratin, så det är inte en meningsfrände i enkel mening jag ber er läsa.

Också jag har ju, vid sidan av mer kritiska synpunkter, framhävt Mona Sahlins förtjänster som god kommunikatör, och jag tycker, utan några som helst förebehåll, att hennes installationstal var ett agitatoriskt mästerstycke. Många av hennes retoriska figurer var fullkomligt lysande. Och hon utstrålade segervilja och övertygelse.

Monas kongressanförande hade karaktär av linjetal på fyra områden: miljö, jobb, välfärd och utrikespolitik och innehöll ideologiska markeringar i fråga om frihet, solidaritet och jämställdhet/feminism.

När det gäller de ideologiska markeringarna, hade jag ingen svårighet med dem – tvärt om – men saknade en jämlikhetsdiskussion utöver den som självfallet fanns till exempel i jämställdhetsavsnittet.

Den mest övertygande linjedelen i talet var det om miljön. Lägger jag till de många markeringarna i olika miljöfrågor under allmänpolitiska debatten, vågar jag tro, att socialdemokratin kan komma att bli det röd-gröna parti det var i 1990 års partiprogram. Läs det!

Avsnitten om jobb och välfärd innehöll intressanta belysningar av problem, också briljanta bilder, men hade mer av ansats än konkretion. Själv är jag också aningen skeptisk till Monas hyllningar av småföretagarna/entreprenörerna. En sak är att de kan skapa jobb. I fråga om inkomster och arbetsvillkor har många av dem också villkor snarlika löntagarnas. Inte så att jag heller har något emot att många av dem röstar socialdemokratiskt. Men man måste komma i håg att det finns ett klassperspektiv på vad som är socialdemokrati, ett parti företrädesvis för löneanställda. Ser vi inte upp, kan socialdemokratin, även dess självbild, snart nog bli den av ett parti, som bra mycket – alltför mycket – liknar de amerikanska Demokraterna. Jag dristar mig till att gissa, att Mona Sahlin, nu också vald till ordförande i partiets programkommission, helt enkelt inte är tillräckligt bekant med sitt partis marxistiska ådra.

I det fjärde och sista avsnittet i linjetalet, det om utrikespolitiken, fanns det både bra och mer tveksamma markeringar.

Till det jag gillade hörde Mona Sahlins markering av vikten av att kämpa mot fattigdom och mot HIV/Aids, av att Sveriges stöd till Irak bör ske under FNs paraply och av att vår hållning i Israel-Palestina-konflikten bör präglas av solidaritet med palestinierna och trygghet åt israelerna. Hit hör också, fast det är inrikespolitik, hennes starka plädering för stöd åt flyktingar. Mona bröt för övrigt här sitt anförande för att lämna plats åt Olof Palme, här i den lätt rap-artade version, ”Fördomar 2”, Latin Kings har gjort av ett radioanförande Palme gjorde om invandrarna 1965. Latin Kings musikbeledsagade version finns på CDn ”Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Vill ni höra Palme i original, finns det här radioanförandet på CDn ”Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Mitt frågetecken gäller förstås EU-frågan, där jag hör till den stora skaran av skeptiker – hur många gånger har vi nu fått höra det som Mona sa från talarstolen, ”det är dags att lämna ja och nej”? Vi får väl se, vad arbetsgruppen med Jan Eliasson och Margot Wallström i spetsen åstadkommer inför nästa EU-val. Det entusiasterna gärna ser som att flytta fram positionerna ser skeptiker som jag ofta som mer av den federalism vi i grunden är emot. Därmed också sagt att inte alla socialdemokrater på just den här punkten är beredda att, för att åter igen citera Mona, ”omfamna äventyret”.

Sist, den allmänpolitiska debatten tyckte jag kändes lite avslagen, kanske helt enkelt för att den inte var kopplad till antagande av några dokument; det gick inte att ställa några yrkanden att sedan votera om. Men visst lyssnade jag. På vad Peter Gustavsson hade att säga om den produktiva välfärden, till exempel. Och när någon så där riktigt fick till det, som när Jan Lahenkorva analyserade kapitalismen och marknadsekonomin utifrån bensinstationen i Kilafors.

Sen handlar det ju till syvende och sidst om var det rådslag, till vilket kongressanförandena remitteras, landar.

Då handlar det om linjeval.