Fichtelius möter Persson II

Erik Fichtelius’ andra program om och med Göran Persson handlade till stor del om utrikesfrågor.

Delar av det här, till exempel avsnittet om besöket i Nordkorea, var intressant, men jag har naturligtvis inte mycket mer att tillägga än vilken politiskt orienterad TV-tittare som helst – jag var inte med där det hände.

Om Perssons israelbesök – det första av en svensk statsminister sedan tidigt 1960-tal – och det som hände i anslutning till detta kan jag förstås ändå ha en principiell mening. Persson medgav ju här själv (vilket vi andra också begrep), att det skedde en omläggning av svensk mellanösternpolitik i mer israelvänlig riktning. Persson företrädde här en hållning, som hade varit den gängse inom den tidiga efterkrigstidens socialdemokrati, men lyckades knappast, bortsett från att han menade, att Arafat hade hjälpt Sharon att vinna valet, ge några substantiella skäl för kursändringen.

Avsnittet om det svenska EU-ordförandeskapet innehöll heller inte något nytt; de lyckade svenska insatserna för öststatsutvidgningen är ju väl kända, diskussionen om kyotoprotokollet likaså, och man kan väl knappast säga, att det lilla Göran Persson hade att säga om göteborgskravallerna (uppbackat av de sedvanliga filmbilderna) fördjupade diskussionen om dem.

Dock kan EU-ordförandeskapet ha haft en viktig effekt, en effekt som Erik Fichtelius’ många filmbilder av Perssons möten med olika europeiska politiker illustrerade men som Fichtelius i sina egna samtal med Persson tyvärr inte tog upp. Den Göran Persson jag ursprungligen lärde känna var starkt präglad av, ja en produkt av den svenska, nationella och socialdemokratiska, modellen. Sen, tror jag, att han drabbades av det som min gamle vän, förre vice riksbankschefen Villy Bergström en gång på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala lanserade som ett slags EU-delaktighetens ständiga förbannelse: väl där, inne i apparaten, vill man inte bara påverka utan också vara till lags.

Det här, att få spela en roll, kan nog vara särskilt frestande för en arbetarpojke från enkla förhållanden, för en som Göran Persson. Men vi får väl återkomma till det här, om och när EMU kommer upp i ett av de kommande programmen.

Hur som helst, i det här TV-programmet gav han ett slående exempel på hur det kan vara att komma utifrån, från landet, från arbetarklassen: Han bekände, att han – när han rekryterade Tomas Bodström till att efterträda Laila Freivalds till posten som justitieminister – inte hade en aning om att Tomas var son till förre utrikesministern Lennart Bodström. Om den här sortens bortkommenhet skulle jag kunna berätta mer i fallet Göran Persson – men jag är inte ute efter att chikanera honom.

Och det har ju redan pratats tillräckligt mycket skit om Göran Persson, också på områden som, åtminstone inte primärt, hade med politiken att göra. Också på partiexpeditionen gick det rykten om de påstådda kvinnoaffärer han fick tillfälle att kommentera i Erik Fichtelius’ TV-program, affärer som han alltså här mycket bestämt dementerade.

I en annan fråga, som dök upp i slutet av Fichtelius’ program, hade dock några anställda på partiexpeditionen mer på fötterna: Det gick, till exmpel av var den ene respektive den andra befann sig under veckohelgerna, att sluta sig till att även Göran Perssons andra äktenskap höll på att ta slut.

Och på den punkten hade ju de som gissade rätt.