Macbeth på Dramaten

11 mars 2007 15:30 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

William Shakespeare (1564-1616, tror man) är, obestritt, en av världens största dramatiker genom tiderna. Ett av de dramer, på vilka hans berömmelse vilar, är ”Macbeth”, skrivet 1605-1606.

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms version av ”Macbeth” vidgar dock detta drama från 1600-talets Skottland till en bild också av vår tid. Inte bara så att Macbeth, med allt mer blod på sina händer, har en mordisk pådrivare i sin hustru, Lady Macbeth – tyrannpar har det ju funnits också i vår tid. Bente Lykke Møllers scenbild är ett svart rum, som möbleras (sparsamt) med till exempel fåtöljer, som definitivt inte kommer från 1600-talet. Och hennes kostymer får åtminstone mig att associera till det förkrigstida och krigstida Europa, som styrdes av kommunistiska och nazistiska diktatorer.

Den här sortens tidsframflyttningar har naturligtvis också sina problem: Handlade det uttryckligen om 1930- eller 1940-talet, skulle allt mördandet knappast utföras med knivar.

Förändringar finns också i andra avseenden. Häxorna har ersatts av rader av lik, som ett i taget sätter sig upp på sina bårar och talar ut i luften. Dan Gisen Malmqvists musik – sjunger gör Christina Högman – bidrar starkt till att markera, att Shakespeares klassiska ödesdrama talar också till oss i vår tid.

Tre gestaltningar på scenen talar, starkare än de andra, till oss i publiken.

Reine Brynolfsson levandegör i rollen som Macbeth hur den maktgalenskap, som driver honom att mörda, gradvis bryter ner honom, så att han till slut – i avdelningen efter pausen, som har mest dramatisk nerv – välkomnar döden som enda utväg ur det ständigt uppskruvade våld han drivs till. Reine Brynolfssons Macbeth är utan konkurrens kvällens största scenprestation.

Den som driver på honom, Lady Macbeth, spelas av Lena Endre. Den här uppsättningen rymmer en mycket omskriven scen där hon naken och bloddränkt försöker två sina händer, men på mig gör hennes psykologiska gestaltning av hur maktbegärets korrupta moral driver henne över vansinnets gräns ett ännu större intryck.

Vid sidan av de här båda huvudfigurerna vill jag framför allt nämna Börje Ahlstedts trotjänare. Med små medel – gester, mimik, tonfall, sätt att gå – gör han en stor roll av något som egentligen inte borde kunna bära så här långt.