Återbesök på 68an

I går eftermiddag var jag på min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad. ”Blir du insläppt här?” frågade en gammal kompis med humor. Jodå, det var inga problem. Jag morsade på så väl partisekreteraren, Marita Ulvskog, och partikassören, Tommy Ohlström, som på förrförre partiledaren Ingvar Carlsson.

Men jag var inte där för deras skull. En gammal arbetskamrat, Gunnar Stenarv, skulle gå i pension från sitt nuvarande jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppen. Så bland de avskedstackande fanns mycket folk från riksdagen och riksdagsgruppkansliet, bland dem förre talmannen Björn von Sydow.

I mitt lilla tacktal till Gunnar prisade jag honom som en som uppriktigt har ställt upp både för Sverige och världen – Gunnar var internationell sekreterare under min tid på 68an – och för människor, arbetskamrater och andra, som han har haft att göra med. Gunnar är en sån där människa med ett äkta, hjärtevarmt engagemang. Därför kändes det alldeles självklart att ta sig till Stockholm och framföra ett tack både från mig och från hustrun. (Hon är på UNICEF-uppdrag i Malawi, ett slag av förhinder den gamle internationelle sekreteraren Stenarv har all förståelse för.) Med Birgitta har han upplevt äventyr bland annat i Afrika: båda berättar gärna om den där resan, då bagaget kom bort och hon måste köpa afrikanska kvinnokläder i en storlek, som fick henne att se ut som Baby Doll. Gunnar har också, med skräckblandad förtjusning, berättat om när Birgitta, då de vid något högtidligt tillfälle av de afrikanska värdarna bjöds på palmvin, spände ögona i honom, nykteristen (då), och uppmanade honom att göra sin plikt: – Drick nu, pojk!

Mitt roligaste minne av Gunnar är när vi båda var med i partiexpeditionens ledningsgrupp. Vår chef, partisekreterare Bo Toresson, jägaren och före detta skogsarbetaren, såg en ledningsgrupp, som blev allt bredare runt mellangärdet. Det ville han göra något åt, så han införskaffade en badrumsvåg, och så inleddes ledningsgruppens sammanträden med protokollförd invägning. Det gick bra i flera veckor, men så vid ett av dessa sammanträden trädde Gunnar Stenarv in i sammanträdesrummet och klev upp på vågen – som sa språijng!

Och så var det slut på den vågen.

(Jag kan berätta att Gunnar är betydligt smärtare nu för tiden.)

Den här sortens avtackningar är roliga också för att man träffar så många gamla vänner.

En av dem var min gamle kumpan från det nordiska samarbetet inom SAMAK, Tom Saxén. Tillsammans med honom har jag upplevt jätteintressanta saker, och så har vi trivts ihop.

Sen satt jag en stund med ett tjejgäng – tjejer och tjejer; de är damer i min egen ålder, men för mig är de evigt tjejer – från 68an: Inga-Lena Wallin, som jag lärde känna redan under hennes SSU-tid här i Uppsala, Sten Anderssons sekreterare Maud Björklund (som snart går i pension från sitt jobb efter pensionen, på förlaget Hjalmarson och Högberg), flera andra partisekreterares (och även Ingvar Carlssons) sekreterare Christina Örvi, förra personalsekreteraren Marianne Selberg, den alltid glada (och pratglada) Lena Finnman och sen även internationella avdelningens fasta punkt under många år, Eva Olofsson, som under mina tidiga år på 68an var sekreterare även åt mig. De båda sistnämnda berättade förresten, att de regelbundet läser min blogg.

Mot slutet satt jag med ett gäng killar, som alla – på olika sätt – har arbetat med internationella frågor: Conny Fredriksson, som efterträdde Gunnar som internationell sekreterare, Jerry Svensson, som har arbetat med nordiska frågor både på riksdagsgruppen och för den samlade nordiska (s)-gruppen i Nordiska rådet, Johan Peanberg, aktiv bland annat i Svenska kommittén för Vietnam, Gunnar Stenarv själv och, en stund också, Pierre Schori, som var internationell sekreterare före Gunnar.

Många fler kunde (och borde) nämnas.

Men jag nöjer mig med att berätta, vad Gunnar fick från mig och Birgitta: Dels boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, där jag och Birgitta har skrivit var sitt kapitel. Dels boken om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, ”Fantasin och glädjen” – Birgitta har skrivit ett kapitel i den, och vi vet att Gunnar gillade Helga; han är medlem i Helga Henschens Vänner.

Margot Wallström

Det är mycket Margot Wallström nu.

Inför måndagens avslutande TV-program i Erik Fichtelius’ serie om och med Göran Persson skriver Svenska Dagbladets (24 mars 2007) Göran Eriksson något som nog överraskar många, sannolikt också Margot Wallström: ”Persson ville att Wallström skulle ta över”. Du kan läsa artikeln här.

På Brännpunkt i samma nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel av Wallström själv, ”EU värn mot globaliseringen”. Länk finns här.

På DN.Debatt publicerar hon samma dag (24 mars 2007) en artikel skriven tillsammans med moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt, ”Vi kämpar gemensamt för EU eftersom det gynnar Sverige” – läs artikeln här. Det är väl insatser som den här som i Ekots lördagsintervju (24 mars) fick henne att självironiskt kalla sig ”Mädchen für alle”.

Tomas Rambergs lördagsintervju med Margot Wallström har tydligen spelats in tidigare i veckan. Hon fick följaktligen – men avvisade dem som historia och därmed ointressanta – frågor om sina mellanhavanden med Göran Persson, bland annat om när hon fick erbjudande om att komma hem från Bryssel för att i stället ingå i regeringen. Jag antar att tidpunkten för inspelningen är förklaringen till att hon aldrig av Ramberg fick någon fråga om det som uppenbarligen hör till det mer sensationella i det kommande programmet med Persson: att försöket att få hem Wallström var ett led i att också göra henne möjlig som kandidat till posten som ordförande för socialdemokraterna.

När Wallström tackade nej till att komma hem, var Perssons reaktion mycket hård (citat efter artikeln i Svenska Dagbladet): ”Jag tycker det är trist. När partiet kallar brukar man svara, det är en moralfråga.”

Nåja. Om det senare kan man ha olika meningar. Ens övertygelser, till och med personliga moral, kan få en att säga nej, även när ”partiet” (det vill säga statsministern) kallar. Jag råkar veta, att Persson, innan han tillfrågade Margot Wallström om uppdraget som EU-kommissionär, ställde frågan till en annan person, som rimligen stod närmare hans dåtida antifederalistiska hållning, men som inte ville jobba inom EU och därför sa nej.

Margot Wallström sa hur som helst nej till partiledarskapet, när frågan ställdes till henne inför den nyligen genomförda extrakongressen.

I fråga om detta gjorde hon en mycket klok och insiktsfull kommentar i Tomas Rambergs lördagsintervju med henne, ungefär så här: Det är lätt att knyta sina egna förväntningar till någon som finns på avstånd och som inte kan hållas ansvarig för något aktuellt i den förda politiken.

Det var huvudet på spiken! Hon fanns på avstånd och kunde på så sätt göras till en sinnebild för människors önskeprojektioner. Dessutom framstod hon med sin mjuka och charmiga framtoning som kontrast till Persson (som många uppfattade honom).

När jag ursprungligen här på bloggen bedömde de utpekade partiledarkandidaterna (således inte alls bara Mona Sahlin), skrev jag så här om Ulrica Messing: ”Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.” Och så gick jag, med detta som bakgrund, över till att bedöma Margot Wallström:

”I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Därför är jag heller inte överentusiastisk över Mona Sahlins på extrakongressen offentliggjorda uppdrag åt Margot Wallström att tillsammans med Jan Eliasson forma en socialdemokratisk politik inför nästa EU-val.

Helhjärtade EU-förspråkare som Margot Wallström ser gärna en ny EU-konstitution, som öppnar för att, på EU-nivån, lösa socialdemokratiska hjärtefrågor, och det är då – märk väl – dessa hjärtefrågor, inte konstitutionen, de lockar en motsträvig partiopinion med. Problemet är att många av dessa frågor – inte ens om de gick att lösa där! – över huvud taget inte har på EU-nivån att göra. De bör lösas inom ramen för den demokratiska nationalstat, vars närhet mellan väljare och styrande är det enda sättet att hålla det demokratiska samtalet (på torget, som det med antikens Grekland som förebild brukar heta) levande. Inse, att det senare aldrig, säger aldrig, kan genomföras i EU med dess jättelika avstånd, med dess olika språk, med dess media på de olika nationalspråken och – därför att det är tekniskt omöjligt att åstadkomma detta – dess avsaknad av gemensamma demokratiskt samtal. EU-nivån bör därför reserveras för att lösa verkligt gränsöverskridande problem som miljön samt hållas så pass smal, att ett mellanstatligt samarbete inte känns som ett intrång i demokratin.

Melodikrysset nr 12 2007

Filmmusikfrågorna, som jag ibland brukar ha problem med, klarade jag lätt den här gången. Thor Modéen sjöng ”En äkta mexikanare” i den klassiska pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset”. Stanley Myers ”Cavatina” hör hemma i den betydligt våldsammare (än melodin, för att inte tala om ”Pensionat Paradiset”) vietnamfilmen ”Deer Hunter”. ”Sjörövar-Fabbe” hör hemma i ”Pippi Långstrump på de sju haven”.

Och för att fortsätta på barnlinjen: de tre små grisarna hör hemma i en stia.

Mer film: Björn Isfälts filmmusik plus Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” förekommer i Lasse Hallströms fina filmatisering av Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund”. Jag har sett den både på bio och som video – den finns i våra filmhyllor.

Av dagens sångerskor var Hallströms hustru Lena Olin – ytterligare en filmanknytning – lättast för mig. Det var hon som sjöng Mats Paulsons ”Sommarbrevet”.

Svårare för mig var Agnes med ”Stranded” och Emilia med ”Big, Big World” (”I’m a big girl now..”) – dem klarade jag på att jag känner till deras artistnamn mer än på att jag känner till deras musik. Inte heller kom jag i håg Luminita med ”Let Me Try”, men eftersom det var frågan om Eurovision Song Contest 2005 och landet hon sas komma ifrån började på R, måste det bli Rumänien – när jag sen googlade, visade det sig stämma.

ABBAs ”SOS” var skitlätt att identifiera.

Att det är Cole Porter som har skrivit ”I’ve Got You Under My Skin” var också lätt för mig. Här sjöngs den av Bono och Frank Sinatra; den här låten har för övrigt blivit något av en signaturmelodi för Sinatra.

Nästan lika lätt för mig var det att ringa in låten där ”ett långt sådant ingår” (Eldeman). Jag kopplade bums ihop låten med Glenn Miller och mindes, att det rörde sig om ett telefonnummer, alltså nummer, i titeln och refrängen. Men vad var det nu låten hette? Jag fick googla och hittade då till slut ”Pennsylvania 6-5000″.

Slutligen måste jag nöja mig med en gissning, men jag tror jag gissar rätt – gissningen gäller lodrätt 10. Jazzing Jacks spelade en tradjazzlåt om en yrkeskvinna, och frågan var vad hon gör. Av ledbokstäverna att döma är det spår. Det rör sig alltså om en sierska. Sierska heter på engelska seeress, och, si, jag har på Google hittat en låt som heter ”The seeress”. Tyvärr minns jag inte hur den låter, men jag tror alltså, att jag har hittat rätt svar.

***

Söker du något svar i senaste Melodikrysset? Prova då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan; därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.