Serien om Persson är slut, men många frågetecken återstår

26 mars 2007 21:35 | Politik | 3 kommentarer

Sista avsnittet av Erik Fichtelius’ TV-serie om och med Göran Persson blev inte det dramatiska crescendo, som många kanske efter det tredje och näst sista avsnittet hade förväntat sig.

En orsak var säkert att ett viktigt element i programmet var känt i förväg, det att Perssons försök att få hem Margot Wallstöm inte var en ränk mot henne utan var tänkt att ge henne en chans att kandidera till partiordförande- och statsministerposten. Eftersom hon själv fick välja – socialminister, vice statsminister – tror jag faktiskt inte att det handlade om att hon tänktes hinna bli misskrediterad här hemma, innan Perssons avgång på allvar aktualiserade saken. Det jag inte tror många normala iakttagare riktigt förstår är, att ett sådant övervägande från en maktspelares (som Perssons) och analytikers (jo!) sida inte har med personliga sympatier eller antipatier att göra: Det gällde helt enkelt att bana väg för någon som, bättre andra tänkbara och framför allt otänkbara, kunde tänkas axla den roll han vid det här laget kunde utan och innan.

Och man måste då också, om man fungerar så här, ibland kunna avföra kandidater, som man av den ena eller den andra anledningen ser stora förtjänster hos. Ett exempel på det senare i det nu sända programmet var Perssons bedömning av Pär Nuders (små) chanser: Nuder har intellektuella talanger men är inte typen som kan väntas dansa med kossan Doris; dessutom är han inte kvinna.

Margot Wallström är tillräckligt intelligent och erfaren för att hon själv borde ha kunnat fatta, att det faktiskt var fråga om en invit, men hon förstod uppenbarligen inte vad det var fråga om, därför att hon var så blockerad av aggressioner; dessutom finns det uppenbart brister i Göran Perssons kommunikativa förmåga.

Hur som helst finns det i Perssons sätt att hantera och bemöta andra en sida, vars repulsiva effekt han inte själv verkar förstå eller känns vid. I det här programmet upprepades, kort, flera av de nedsättande och fjärmande uttalanden han genom åren har fällt om andra, och ställd inför Fichtelius’ frågor verkade han inte riktigt förstå vidden av vad den sortens utsagor ställer till.

För min del har jag i vissa stycken förstått mig på hans lite säregna sätt att behandla andra. Jag har, utan att ta illa vid mig, klarat av hans skämt, till exempel av den där typen Maud Olofsson utsattes för, och jag tror honom, när han säger, att hans vikt-skämt har en självironisk sida. Även för mig har han således påpekat, att det verkar som att jag har gått upp i vikt. En gång minns jag dessutom, hur han – under en kungamiddag, tror jag – hojtade tvärs över bordet: – Vilka fula manschettknappar du har! (Det är ett par finska manschettknappar i svart och blå emalj, de vackraste jag någonsin har ägt; jag har fått dem av Birgitta.)

Kan man i en sådan situation inte jabba tillbaka, är man förlorad. Jag tror att en av orsakerna till att det så länge fungerade mellan mig och Persson var, att jag inte lät mig bekomma, ibland skämtade rått tillbaka; då fick man hans respekt.

Men många kunde inte, vågade inte. Jag har varit närvarande då stackars människor har kvaddats av honom. Jag har sett en person i hög position, vars händer darrade under en föredragning vid ett sammanträde med Persson som ordförande.

Jag klandrar dem inte, och jag förhäver mig absolut inte själv. Jag försöker bara göra Perssons ibland besynnerliga personpsykologi begriplig.

I det här programmet visade Persson upp ytterligare en blind fläck hos sig själv.

Jag har tidigare skrivit, att jag från min egen utsiktspunkt vid VUs sammanträdesbord har hört ordförande Persson göra briljanta analyser av det politiska läget: han har sett alla relevanta fakta, förstått motståndarnas drag och dragit de alldeles korrekta slutsatserna. Jag är inte beredd att ta tillbaka detta, men något måste ha skett med hans analysförmåga inför det senaste valet; jag fanns då inte längre med vid sammanträdesbordet, så jag har ingen bra teori om vad som hände.

För i Erik Fichtelius fjärde och sista program bekräftades det vi kunde se i TV-debatterna inför valet 2006 och som jag själv tidigare har skrivit om: Göran Persson gjorde missbedömningar (till exempel av sysselsättningsfrågans vikt) och fick inget grepp på motståndarna från högeralliansen, framför allt inte på Fredrik Renifeldt. Uppenbart hade han inte lyckats rätt analysera moderaternas nya taktik, och – det var ju helt uppenbart i Fichtelius’ program – han förstod sig över huvud taget inte på Reinfeldt.

Och så gick det som det gick – vilket inte betyder, att jag ser valutgången som enbart Göran Perssons fel.

Om valet och valutgången skulle det säkert finns mycket mer att ta upp, än det som har kommit fram i de här fyra programmen. I det sista av dem nämnde Persson själv mediadramaturgins ökade betydelse. Men det finns ännu mer att diskutera: folkrörelsernas hopsjunknade till en skugga av vad de fordom var, ideologiernas och höger-vänsterskalans minskade roll och annat sådant.

Också i fråga om Göran Perssons person återstår många frågetecken.

Nu drar han sig tillbaka till sin barndoms Sörmland.

Detta illustrerade han – märk att vi faktiskt har att göra med en litterat person – med att ur huvudet citera ett stycke ur Verner von HeidenstamsEnsamhetens tankar”:

IV

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längrar stenarna där barn jag lekt.

Tsunamimörkläggningen en politisk myt

26 mars 2007 15:37 | Politik | Inga kommentarer

Magnus Ljungkvist heter en grävande bloggarkollega, som mer än de flesta andra bidrog till att ett av de statsråd som tvingades lämna regeringen fick göra det. Magnus var helt enkelt först på plan med de relevanta uppgifterna.

Ändå var det Expressen som fick Guldspaden för att ha grävt fram fakta i den frågan.

I dag publicerar Magnus Ljungkvist på nytt en artikel med smått sensationella uppgifter: tsunamimörkläggningen är en politisk myt.

För säkerhets skulle publicerar han artikeln samtidigt dels på sin blogg – länk finns här intill – dels på (!) Expressens Sidan 4. De som föredrar att läsa artikeln i Expressen, kan göra det här.

Det kan man kalla helgardering. Vare sig nu Expressen eller bloggen Magnus tankar får nästa års guldspade, tillfaller den Magnus Ljungkvist.

Ingen grönska än…

26 mars 2007 14:44 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ingen grönska än, men det är vår i luften, när jag går min korta promenad fram och tillbaka till Konsum.

Ingen grönska än…

Av Vizma Belševica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Hålla andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkarnas knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är den ännu svarta tiden – ett dovt streck mellan det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Ur ”Tidens öga”, 1987,
i tolkning från lettiskan
av Juris Kronbergs

”Känn vårens språng i hjärtats enfalds skog”, skrev Erik Lindegren i ”Vinteroffer” (1954).

Där jag går i det vackra och varma vårvädret, känner jag inga ystra språng, snarare svårmod. Och jag vet varför jag känner så.

I morse ringde min hjärtläkare på Akademiska och rapporterade resultatet av det senaste långtids-EKGt: fortfarande inga dramatiska förändringar – men den här gången tycks hjärtat ha tagit några små pauser under natten. Jag vet vad det betyder. Jag kommer att få den pacemaker inopererad, som min läkare tidigare har förvarnat om.

Det är ingen panik, försäkrar doktorn; jag kan själv få välja en tid som passar. Ett par dar på Akademiska och sen någon veckas läketid. Därefter ett normalt liv igen.

Jag är inte det minsta rädd för fysiska ingrepp, har också en mycket hög smärttröskel. Själva operationen oroar mig inte ett smack.

Däremot det här att resten av livet behöva bära på en reservdel. Jag har alltid haft inte bara en mycket stark psykisk integritetsvilja utan också en kroppslig.

Jag känner mig alltså inte glad, inte ens inför vetskapen att pacemakern ju reducerar riskerna för att dö alltför tidigt.

Men jag vänjer mig väl. När det gäller livets gång har Sigvard Hammar i en fin porträttartikel för min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) (nummer 9, 18 maj 1984, alltså efter min avgång som chefredaktör) skrivit om min ”fatalistiskt burna försynta ödestro”.

När jag tänker på min hädanfärd, som kommer förr eller senare, ansluter jag mig gärna till grundtonen i en lettisk folkdikt (även om jag själv inte skulle åberopa någon gud):

Om sångerna, om sjungandet

Give Gud att jag får dö
som min moder, fader dog;
sjungande min fader dog,
sjungande dog moder min.

LD 4

Ur ”Blåa blommor, gyllne dag”, 1994
Lettisk folkdikt från Kristjanis Barons’ samling
Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^