Fichtelii maktspegel III

22 mars 2007 23:43 | Politik | 4 kommentarer

Erik Fichtelius’ tredje program om och med Göran Persson var det kanske mest intressanta hittills i serien. Både för att det i flera av sina kortare avsnitt kändes personligt och för att programmet djupborrade i en fråga, EMU-frågan.

I de kortare avsnitten belyste de personliga förhållningssätten viktiga sidor av Göran Perssons personlighet.

Utfallen mot miljöpartiet, när detta parti ett slag flirtade med mittenpartierna, var våldsamma och förbittrade: miljöpartisterna var stöddiga, otrevliga, ljög – stora ord. Det här visar hur emotionell Göran Persson kan vara, särskilt när något går honom emot. Inte så att jag i alla stycken är någon varm vän av miljöpartiet, men en analytiker, som han hävdar att han är (och i sina bättre stunder faktiskt är), skulle kanske ägna tankekraft också åt vad ett litet samarbetsparti vill kunna visa upp för sina väljare som resultat av sitt samarbete.

I andra och i sak egentligen betydligt viktigare fall, som irakkriget, var Persson betydligt mer dämpad i sitt ordval: USAs beteende är ”orättfärdigt” lät det här med ett lätt bibliskt tonfall. Och där fanns också en otrevlig udd mot Olof Palme och hans ”satans mördare!”: ”Jag är inte en plakatpolitiker”, som han uttryckte saken.

Om sina privata känslor var han så där manligt återhållsam och behärskad (men samtidigt lite självömkande). Äktenskapet med Annika borde ha upplösts redan från 1997-1998, sa han; exhustrun säger i dagens kvällstidningar att hon var beredd att ge honom skilsmässa redan 1996. Alla dessa år fram till skilsmässan efter valet 2002 upprätthölls äktenskapet till formen, säger han: för partiets, för statsministerskapets skull (eller vad det nu var). Hon bodde i lägenheten i Malmö. Han åkte under de lediga helger han hade ut till ensamheten på Harpsund. Ibland, i officiella sammanhang, låtsades de fortfarande vara ett par. Det var det här mina skarpsynta kamrater på partiexpeditionen relativt tidigt upptäckte. Vad var det egentligen bra för? Och var det egentligen värt priset?

Men det allra intressantaste i det här programmet var förstås det långa avsnittet om EMU-frågan. Fichtelius visar med uttalanden från olika skeden i processen fram till folkomröstningen 2003 hur Göran Persson, länge, lutar åt ett nej till EMU men sedan svänger över till ja.

Det här stämmer också väl överens med hur jag själv uppfattade Göran Perssons hållning i EMU-frågan.

I EU-omröstningen 1994 hade jag, mot den nya partilinjen, offentligt agiterat mot svenskt EU-inträde. När Göran Persson 1996 hade blivit partiordförande och samtidigt, enligt partiets praxis, ordförande i programkommissionen, hade jag ett enskilt samtal med honom i mitt rum på 68an och ansåg, att jag nu, efter alla dessa år som programkommissionens huvudsekreterare borde träda tillbaka, så att han fritt kunde välja en ny kraft. Det här var helt allvarligt menat från min sida, men han började nästan häftigt argumentera emot: han hade stort förtroende för mig, och jag borde sitta kvar, vilket jag gjorde. Partikongressen i Sundsvall 1997 beslöt om en programrevision, den som skulle ända i 2001 års partiprogram – jag skrev underlag för Görans kongresstal om programrevisionen (och lämnade dessutom ett viktigt bidrag till hans demokratital: Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”).

Programarbetet kom så sakteliga i gång, och jag träffade också Göran regelbundet i min egenskap av sekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena.

Så småningom – det är svårt att exakt datera, snarare en magkänsla som gradvis förstärktes – började jag mer och mer oroa mig över att diskussionen inom socialdemokratin rörde sig i en EMU-vänlig riktning: Jag såg, och ser, EMU inte bara som ett steg utan steget mot en federalism jag är en benhårt övertygad motståndare till. Utöver min djupa skepsis mot EMU så att säga i sak fanns där också en annan oro: Skulle jag verkligen kunna – och vilja! – skriva ett partiprogram, vilket som en av sina grundförutsättningar, om nu Sverige gick med i EMU, hade en maktförskjutning i federalistisk riktning, från den demokratiska nationalstaten till EU-nivån?

I början av 1999 hade det gått så långt, att jag, driven av denna oro, begärde och fick ett enskilt samtal med Göran Persson; det skedde under ett SAMAK-möte i Köpenhamn.

Om detta har jag tidigare skrivit i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002):

”Göran Persson försäkrade mig dock att ett svenskt EMU-inträde inte var aktuellt. Jag fick också intrycket att han själv var skeptisk både till EMU och till en federalistisk utveckling av EU. Med det lät jag mig nöja och fortsatte arbetet inom programkommissionen.”

Kanske borde jag då ha fäst mig mer vid en suck vid sidan om, en kommentar till min friare ställning: något sådant kunde han, med den ställning han hade, inte tillåta sig.

Utvecklingen gick nämligen inte i den riktning jag hade önskat (och trott mig få ett slags halvt löfte om). När så småningom först VU och sen partistyrelsen tog ställning för EMU, kände jag, att jag – med den övertygelse jag hade – inte längre kunde arbeta kvar som programkommissionens sekreterare. I ett mycket rakt formulerat brev till Göran Persson avsade jag mig uppdraget.

Göran och partisekreteraren, Lars Stjernkvist, försökte få mig att inte göra något nummer av orsakerna till mitt avhopp. Jag gjorde heller inga aktiva egna försök att berätta för någon, men media – med Aktuellt i politiken (!) i spetsen – hörde förstås ryktena, och det blev ekointervju med mera.

Efter 2002 års val gick jag i pension, fortfarande kontant med Stjernkvist, Persson och andra i deras ställning.

Men så kom då folkomröstningen om EMU.

Jag har redan, i föregående bloggartikel, berättat om vad jag gjorde i folkomröstningen – jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU – och om hur bland andra partisekreteraren, allt efter som nej-sidans gallupsiffror steg, började utöva påtryckningar mot oss som fanns på den socialdemokratiska nej-sidan. (Vi fick gärna finnas som ett demokratiskt alibi, men vi fick för guds skull inte gå och vinna folkomröstningen!)

Det är i det här perspektivet jag har sett kvällens avsnitt av Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson. Perssons frustande avsky mot sin gamle gunstling, EMU-frondören Leif Pagrotsky, är, som den kommer till uttryck i TV-filmen, faktiskt grotesk. Varken mer eller mindre. Och det stänker på Margareta Winberg också, som sen blev den som fick avgå. Båda anklagas dessutom för att inte ha gjort sitt egentliga jobb respektive att inte ha åstadkommit något på länge.

I sin kommentar till detta i Aktuellt efter TV-programmet var Pagrotsky nästan osannolikt snäll tillbaka. Men hans (och min) sida grejade ju hem segern i kampanjen med 56 procent nej. Dessutom hade vi rätt i vår ekonomiska argumentation, vilket i Aktuellt vidimerades av en av Perssons dåtida vapendragare, Urban Ahlin.

Också jag drabbades, fast i mycket mildare grad, av samma onåd som Leif Pagrotsky. I mitt fall var det mest så att Persson i de fall där vi råkade befinna oss i samma lokal inte tycktes se mig. Jag tror dock att det mest har handlat om att han inte riktigt har vetat, hur han skulle hantera mig. Det styrker mig i min uppfattning att Göran Persson har en osäker sida, som Erik Fichtelius kanske inte riktigt har lyckats fånga in.

Men skit samma. Också det där har lagt sig. Numera kan vi prata igen. Och jag är inte den som är långsint.

EMU-kampanjen i backspegeln

22 mars 2007 18:50 | Politik | 2 kommentarer

Såret som aldrig läkt

kallar Magnus Ljungkvist en artikel om EU- respektive EMU-frågan inför Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson i kväll:

”Socialdemokratin gjorde en oerhört snabb sväng i början på 90-talet. Från att vara övertygade motståndare till ett svenskt EG/EU-medlemskap blev ledningen över en natt övertygade förespråkare för ett medlemskap. Denna sväng gick så oerhört fort att partiets medlemmar inte hade en chans att följa med. Ansvaret för denna spricka i partiet ligger i huvudsak på den ‘lyssnande’ ordföranden Ingvar Carlsson.

Inför folkomröstningen om inträde i EU 1994 var socialdemokratin ett kluvet parti. En majoritet socialdemokrater röstade mot medlemskapet. Ingvar Carlsson hade lyckats klyva partiet i mitten. Två falanger hade fått formera egna organisationer kring EU-frågan. Partietablissemanget i ja-kampanjen, medlemmarna i nej-kampanjen. Ja-sidan var proffsiga, nej-sidan var fler och aggressivare. Man kan inte med ord beskriva hur sorgligt detta varit för socialdemokratin. Det rev upp ett sår som aldrig läkt.

Sedan följde en lång tid då EU-frågorna i det närmaste var tabu inom partiet. När landet så småningom skulle gå till omröstning om EMU var partiledningen klokare. Men skadan var redan skedd sedan tidigare. Det fanns etablerade ja- och nejsidor inom partiet. Det gick inte att avgöra frågan genom kongressbeslut, även om försök gjordes.

Kvällens avsnitt av ‘ordförande Persson’ handlar om detta. Och att det är ett sår som aldrig läkt tyder ju bland annat Leif Pagrotskys utspel idag på.”

Läs mer om Pagrotskys syn på det som hände här. Länk till Magnus Ljungkvists blogg, där det också finns debattinlägg, finns här bredvid.

Mer om hur det var att slåss mot den egna partiledningen i EMU-omröstningen berättade Peter Gustavsson på sin blogg måndagen den 16 oktober 2006:

Stjernqvist ångrar EMU-munkavle

”Jag var organisationschef for Socialdemokrater Mot EMU under folkomröstningen 2003. Jag såg den berömda munkavlen i extrem närbild. Jag såg hur människor skrämdes till tystnad efter att partiledningen i slutet av april 2003 skruvat åt tumskruvarna gentemot partiets alla EMU-motståndare.

Jag är övertygad om att partiledningens sätt att missköta partiet under och strax efter EMU-omröstningen aktivt bidrog till valförlusten i årets val. Många aktiva partimedlemmar tappade sugen och var inte så engagerade som de hade behövt vara för att det nymoderata hotet skulle kunna bekämpas med kraft. Och munkavlarna skapade ett motstånd i folkopinionen mot ett parti som sågs som toppstyrt, odemokratiskt och ur takt med folkviljan.

Jag stötte ihop med Lars Stjernqvist på en gata i Visby under Almedalsveckan 2005. Redan då märkte jag av att han uppenbarligen brottades med frågan om hur han som partisekreterare hanterade åsiktsklyftan i EMU-frågan. Idag har han skrivit en väldigt läsvärd artikel på temat i Skånska Dagbladet. Ett utdrag:

Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Ja, alla partier var kluvna, och därför borde vi ha kunnat leva med oenigheten. Men i stridens hetta lyckads inte jag försvara takhöjden. Jag och andra blev beskyllda för att sätta munkavle på partiets nej-sägare. Och beskyllningen var befogad. Jag hänvisade till kongressbeslutet med sådan kraft att många kände sig rejält nedtryckta.

Det var inte särskilt klokt av en företrädare för ett folkrörelseparti. Och det var som sagt knappast förenligt med ambitionen att vara ett parti med många väljare och viljor.

Lars Stjernqvist uppmanar till en eftertänksam och självkritisk debatt. För egen del har jag varit självkritisk, bland annat i Upsala Nya Tidning, gentemot hur jag själv gjorde övertramp under de strider som fram tills för något år sedan rasade i SSU.

Någon annan?”

Jag kan bidra till den bild Peter Gustavsson med Lars Stjernkvists hjälp ger.

Jag var känd som gammal EU-motståndare, inte minst som hårdför motståndare mot ett allt mer federalistiskt EU, och inför folkomröstningen om EMU 2003 fick jag en förfrågan om att ingå i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och tackade ja.

Det kom också att bli så, att jag – med mina årtiondens erfarenhet av valkampanjer – kom att knytas till den operativa ledningen för Socialdemokrater mot EMU; jag kom bland annat att ha ett betydande inflytande över argumentationen och över hur kampanjmaterialet utformades.

Eftersom jag fram till och med valrörelsen 2002, alltså även efter pensioneringen, på partisekreterarens, alltså Lars Stjernkvists, uppmaning hade arbetat kvar på partiexpeditionen och således kände honom hyggligt väl, blev det så att Stjernkvist ett antal gånger ringde just mig för att försöka få dem som han väl betraktade som yngre hetsporrar – Peter Gustavsson, Morgan Johanssons bror Tony Johansson och andra – att lungna ned sig i det ena eller det andra avseendet; det är väl sådant här han ovan nu själv känner sig tveksam om. Det var alltså inte bara nejministrarna (Leif Pagrotsky, Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Lena Sommestad och Morgan Johansson) och ett antal statssekreterare som man försökte om inte tysta så dock dämpa ner. Vi inom Socialdemokrater mot EMU visste ju, att det till exempel fanns socialdemokratiska riksdagsledamöter, till och med utskottsordförande, som stod på vår sida men som var tvungna att ligga lågt. Detta kompenserade vi mer än väl genom att till exempel förra VU-ledamoten, miljö- och energiministern samt talmannen Birgitta Dahl (i en artikel i GP, vars innehåll av oss spreds över landet) offentligt ställde sig på nejsidan.

Vår pressansvarige, Bill Erlandsson, upprördes som så många andra av att partiorganet Aktuellt i politiken (s) bevakade EMU-kampanjen på ett så enögt sätt.

Han och jag, som ju i hela nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), kom därför fram till att jag borde försöka få till stånd en bättre balans. Jag skrev därför följande debattinlägg, som jag den 3 maj tillställde redaktionen:

Aktuellt i Partiledningen

Som gammal chefredaktör förvånas jag över den enögdhet AiP uppvisar i den pågående EMU-debatten.

Jag har naturligtvis ingenting att erinra mot att ett partiorgan på ledarplats företräder den ja-linje, som var kongressmajoritetens. Av en nyhetstidning, som ju AiP kallar sig, förväntar man sig dock, att nyheterna om EMU-kampanjen ska bestå av något annat än att Ernst Billgren framställer knappar åt ja-kampanjen.

Därför vill jag på insändarplats berätta för AiPs läsare, att i gallupmätning efter gallupmätning nej till EMU inte bara leder utan också ökar sitt försprång framför ja. I den senaste, från Skop, ledde nej med 47 mot 40; avståndet mellan nej och ja ökade. Gallups undersökning gav i april 46 procent för nej (40 i förra undersökningen) mot 31 procent ja (35 i förra undersökningen). Sifos undersökning från slutet av april visade 50-34 till förmån för nej.

Sifos undersökning visade också, att hela 47 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna avser att rösta nej, medan bara 35 procent ställer upp för partiledningens ja-linje. Undra på att Göran Persson nu söker samarbete med de borgerliga i EMU-frågan; bland moderaterna är det nämligen 54-33 för ja-linjen. Fast frågan är ju om det hjälper. Jag vill påminna om att det står 55-33 för nej bland LOs medlemmar. Till och med bland TCOs och SACOs medlemmar finns det i dag en nej-majoritet.

Poängen med den här redovisningen är att visa på att AiP nog gjorde klokt i att någorlunda balanserat försöka skildra den revolt flertalet av partiets anhängare just nu genomför mot partiledningens ja-linje och ett majoritetsbeslut av partikongressen. Nog vore det väl värt en och annan analyserande artikel om hur det kommer sig, att partiet till den grad har kommit på kollisionskurs med sina väljare? Och om tidningens medarbetare känner sig oförmögna att göra detta, kan man väl ändå släppa fram debattartiklar och insändare från partiets egen nej-sida, Socialdemokrater mot EMU. Men tydligen inte: de senaste numren av AiP innehåller EMU-propaganda sida upp och sida ner, inte endast på ledarplats utan också i kolumner, insändare, nyhetsartiklar med mera.

Som före detta chefredaktör för denna tidning (i nio år) minns jag en annan strid som delade opinionen, också inom partiet, nämligen löntagarfondsfrågan. Jag och tidningen var för löntagarfonder men tog in fondkritiska artiklar av socialdemokratiska debattörer som Sten Johansson och Nils Elvander.

Jag minns också, att den dåvarande partiordföranden, Olof Palme, blev förbannad på mig för detta.

Men han försäkte aldrig sätta munkavle på mig!

I den nu pågående EMU-debatten reagerar AiPs redaktör häftigt mot att ”Expressen stal Tiden-artikel”. Rätt eller fel, men hans tolkning att Expressen tog in Leif Pagrotskys EMU-kritiska artikel därför att tidningen ”försöker knipa politiska poäng i EMU-debatten” är något överraskande mot bakgrund av att Expressen ju är hårt engagerad på ja-sidan.

AiPs höjda tonläge i denna debatt om debatten och tidningens monomant ensidiga uppställning för partiets officiella partilinje kan dock ha sin förklaring: partiledarens krav på rättning i leden.

Chefredaktören kommer säkert med något välformulerat svar på detta. Själv tror jag dock inte på några principeklarationer. Det enda som kommer att övertyga mig om att gammaldags hederliga publicistiska ambitioner gäller är att även nej-sidan regelbundet bereds plats i tidningen.

Enn Kokk
Chefredaktör för AiP 1975-1983

Som väntat höll tidningens chefredaktör Ove Andersson inte med mig, varken i det ena eller det andra avseendet. Varken mitt inlägg eller hans svar trycktes dock i tidningen utan svaret kom (den 8 maj) som ett refuseringsbrev. Jag var för all del välkommen att skriva i Aktuellt i politiken (s) – om annat.

Men det brev jag nu fått från dig har inget värde för AiPs läsekrets.” Skrev den dåvarande chefredaktören till den förutvarande.

Vi i Socialdemokrater mot EMU var förstås inte dummare än att vi publicerade både mitt inlägg och refuseringsbrevet på webben.

Sen gick omröstningen som den gick. Och AIP förlorade ett antal läsare på kuppen.

Så sent som på malmökongressen kom det fram folk till mig och berättade, att de, efter det som då hände, hade sagt upp prenumerationen och därefter inte hade förnyat den.