Fichtelius möter Persson II

20 mars 2007 22:10 | Politik | 1 kommentar

Erik Fichtelius’ andra program om och med Göran Persson handlade till stor del om utrikesfrågor.

Delar av det här, till exempel avsnittet om besöket i Nordkorea, var intressant, men jag har naturligtvis inte mycket mer att tillägga än vilken politiskt orienterad TV-tittare som helst – jag var inte med där det hände.

Om Perssons israelbesök – det första av en svensk statsminister sedan tidigt 1960-tal – och det som hände i anslutning till detta kan jag förstås ändå ha en principiell mening. Persson medgav ju här själv (vilket vi andra också begrep), att det skedde en omläggning av svensk mellanösternpolitik i mer israelvänlig riktning. Persson företrädde här en hållning, som hade varit den gängse inom den tidiga efterkrigstidens socialdemokrati, men lyckades knappast, bortsett från att han menade, att Arafat hade hjälpt Sharon att vinna valet, ge några substantiella skäl för kursändringen.

Avsnittet om det svenska EU-ordförandeskapet innehöll heller inte något nytt; de lyckade svenska insatserna för öststatsutvidgningen är ju väl kända, diskussionen om kyotoprotokollet likaså, och man kan väl knappast säga, att det lilla Göran Persson hade att säga om göteborgskravallerna (uppbackat av de sedvanliga filmbilderna) fördjupade diskussionen om dem.

Dock kan EU-ordförandeskapet ha haft en viktig effekt, en effekt som Erik Fichtelius’ många filmbilder av Perssons möten med olika europeiska politiker illustrerade men som Fichtelius i sina egna samtal med Persson tyvärr inte tog upp. Den Göran Persson jag ursprungligen lärde känna var starkt präglad av, ja en produkt av den svenska, nationella och socialdemokratiska, modellen. Sen, tror jag, att han drabbades av det som min gamle vän, förre vice riksbankschefen Villy Bergström en gång på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala lanserade som ett slags EU-delaktighetens ständiga förbannelse: väl där, inne i apparaten, vill man inte bara påverka utan också vara till lags.

Det här, att få spela en roll, kan nog vara särskilt frestande för en arbetarpojke från enkla förhållanden, för en som Göran Persson. Men vi får väl återkomma till det här, om och när EMU kommer upp i ett av de kommande programmen.

Hur som helst, i det här TV-programmet gav han ett slående exempel på hur det kan vara att komma utifrån, från landet, från arbetarklassen: Han bekände, att han – när han rekryterade Tomas Bodström till att efterträda Laila Freivalds till posten som justitieminister – inte hade en aning om att Tomas var son till förre utrikesministern Lennart Bodström. Om den här sortens bortkommenhet skulle jag kunna berätta mer i fallet Göran Persson – men jag är inte ute efter att chikanera honom.

Och det har ju redan pratats tillräckligt mycket skit om Göran Persson, också på områden som, åtminstone inte primärt, hade med politiken att göra. Också på partiexpeditionen gick det rykten om de påstådda kvinnoaffärer han fick tillfälle att kommentera i Erik Fichtelius’ TV-program, affärer som han alltså här mycket bestämt dementerade.

I en annan fråga, som dök upp i slutet av Fichtelius’ program, hade dock några anställda på partiexpeditionen mer på fötterna: Det gick, till exmpel av var den ene respektive den andra befann sig under veckohelgerna, att sluta sig till att även Göran Perssons andra äktenskap höll på att ta slut.

Och på den punkten hade ju de som gissade rätt.

I’m a red cat till I die, I’m telling you!

20 mars 2007 18:31 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

I USA görs, nästan oavsett vad som i övrigt händer där, en mycket stor del av den allra bästa vänstermusiken. Lyssna på till exempel ”Red Cat Till I Die” på ”My Name Is Buddy – another record by Ry Cooder” (Nonesuch 7559-79961-2, 2007), så förstår ni genast, att jag inte bara menar textinnehållet utan också musiken.

Musiken på den här skivan är, vad man än spelar, omedelbart identifierbar men ändå mycket varierad. Ry Cooders samarbete med cubanska musiker har satt latinoavtryck på låtar som tex-mexvalsen ”Christmas in Southgate”, men Cooder och hans medmusiker spelar över ett brett register hämtat från amerikansk folkmusik: ”Footprints In the Snow” (kampsång à la folklig dansmusik), ”Hank Williams” (givetvis country) , ”Suitcase In My Hand” (som lånar drag inte bara från Woody Guthrie utan också från irländsk folkmusik), ”My Name Is Buddy” (som har bluesbeat), ”Cardboard Avenue” (brittisk ballad), ”Tom Toad” (bluesig rock) och ”Three Chords and the Truth” (rockmusik); ett par låtar – ”Green Dog” och ”One Cat, One Vote, One Beer” är till och med jazzbaserade.

Tvärs igenom den här CDn går en röd tråd, mer än i ett avseende. Förlagan är John Steinbecks ”Grapes of Wrath”, på svenska ”Vredens druvor”, i den musikaliska bearbetning Woody Guthrie gav den i sina Dust Bowl Ballads. Anknytningen till Guthrie märks både musikaliskt (redan i första låten, ”Suitcase In My Hand”) och i verbala anknytningar: vigilantes i ”The Dying Truck Driver” och ”this land was made for you and me” i ”My Name Is Buddy”.

Här är dock storyn förklädd till fabel: Lefty Mouse möter den röda katten Buddy, och med i historien finns också grodan och prästen Reverend Tom Toad (Steinbeck och Guthrie igen!).

Musikaliskt förstärks banden med Guthrie och hans musik av att Pete Seeger spelar banjo i en låt och ännu mer av att hans bror Mike Seeger spelar banjo, fiol, munspel och mungiga i en hel rad låtar.

En mycket rockig och hörvärd hyllning till ytterligare tre stora namn i den radikala amerikanska sångtraditionen, Joe Hill, Paul Robeson och Pete Seeger, finns i den underbara låten ”Three Chords and the Truth”.

Ytterligare en sån här hyllning bakåt i historien finns redan i CDns andra låt, ”Cat and Mouse”, där Cooder citerar gruvarbetarhustrun Florence Reeces’ ”Which Side Are You On?”, mycket känd i Pete Seeges insjungningar:

”There’s a better world coming, Buddy
Which side are you on?
Don’t let the big men take it, Buddy
Which side are you on?
It’s your country too, Buddy
Which side are you on?
It’s time to take a stand, Buddy
Which side are you on?”

I nästa låt finns ett om möjligt ännu tydligare samband bakåt till Peter Seeger och The Almanac Singers.

Vi tar Ry Cooders nya kampsång först:

Strike!

Text och musik: Ry Cooder, 2007

I got off the train one evening
in a little mining town
I started walking up the main street
when the sun was going down

When I heard some voices singing,
so I went to see what for
Might just be a birthday party.
might be room för just one more

It was miners and their families,
they had left the mine that day
Walked out for safe conditions,
on strike for decent pay

And they sang about their struggle,
and their spirit never failed
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Union miners stand together,
need no operator’s tale
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Den som är förtrogen med amerikansk arbetarmusik inser genast, vilken förlaga – textmässigt liksom musikaliskt – Ry Cooder har haft:

Miner’s Lifeguard

Text: gruvarbetarsång, i sin första version upptecknad cirka 1909
Musik: Trad (”Life Is Like A Mountain Railway”)

Miner’s life is like a sailor’s
’Board a ship to cross the waves.
Every day his life’s in danger
Still he ventures being brave.

Watch the rocks, they’re falling daily
Careless miners always fail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners stand together
Heed no operator’s tale.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

You’ve been doffed and docked my boys
You’ve been loading two for one.
What have you to show for working
Since the mining has begun?

Overalls, and cans for rockers
In your shanties sleep on rails.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

In conclusion, bear in memory
Keep the passwords in the mind.
God provides for every nation
When in union they combine.

Stand like men, and linked together
Victory for you’ll prevail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

En bra insjungning av ”Miner’s Lifeguard” finns på LPn ”The Original Talking Union with The Almanac Singers and Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Den går också att beställa som CD via Smithsonian Folkways hemsida.

Trots den tydliga blinkningen till John Steinbecks och även Woody Guthries Tom Joad har Ry Cooder åstadkommit en både utmärkt och aktuell kampsång med

Sundown Town (The Reverend Tom Toad)

Text och musik: Ry Cooder och Joachim Cooder, 2007

Mine eyes have seen the beauty of a land bright and fair
My soul looked out and wondered, can we make the journey there
But I’ve lost my sight and I have to be led
I mean to work for justice till I’m dead

Sundown town, sundown town
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down
There won’t be no more friends around
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down

I used to preach and I used to pray
Was the prayinest man that you ever did see
But they ran my people off one day
Now there ain’t nobody round that looks like me

Sundown town…

We used to sing and we used to shout
Was the shoutinest church that you ever did see
But I didn’t going to preach and I didn’t going to sing
And I don’t feel at home in this town no more

Sundown town…

If you black, you better get back
If you brown, don’t hang around
If you red, you might be dead
If you ain’t white, son, you just ain’t right

Sundown town…

Och banne mig, är inte sista strofen en blinkning åt Josh White och Big Bill Broonzy, två gamla radikaler ur kretsen kring Seeger och Guthrie!

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I´m singin´ about,
People, you know it´s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they´ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you´d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you´s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin´ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody´s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin´ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Den här utmärkta låten kan du lyssna på på Josh White’s CD ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40081, 1998).

Jag och Jan Hammarlund spelade den vid vårt gemensamma program i ABF-huset i Stockholm, ”Ett annat USA är möjligt”.

Men tillbaka tiil Ry Cooder, som det här ju egentligen handlar om. Han slutar också sin CD i bästa amerikanska stil med en hoppfull hymn, ”There’s a Bright Side Somewhere”, ett slags korsning av baptistpsalm och Pete Seeger:

There’s a Bright Side Somewhere

Text och musik: Ry Cooder, 2007

There’s a bright side somewhere,
there’s a bright side somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

There’s more love somewhere,
there’s more peace somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

People got a good job somewhere,
göt a lot of good friends somewhere
Got a little suitcase, got a little family.
over on the bright side somewhere