Expressen utan serier

I dag utkom Expressen åter utan serier; det är inte första gången. Eftersom serierna är ett av sammanlagt två skäl (det andra är kulturen) som jag över huvud taget fortfarande köper Expressen, kan Expressen vara snubblande nära att tappa ytterligare en kontinuerlig lösnummerköpare.

Jag är mycket konfunderad över de nutida kvällstidningarnas attityd till serier. Expressen var ju en gång i världen pionjär, när det gällde att ta serier på allvar: länge ensam om att ange också vilka som skapade de serier som tidningen publicerade. Och tidningen hade en intressant uppsättning serier: ”Snobben”, ”Knallhatten” med flera.

Man kan ta utrymmet för serier som ett annat mått på kvällstidningarnas intresse för genren. Båda (Expressen alltså när man över huvud taget har serier) är nu nere på mindre än en helsida serier. Det forna Aftonbladet, det som trycktes i det större berlinerformatet, hade under en lång period ett helt uppslag – två sidor – serier varje dag. Jag försöker rannsaka mitt minne om vilka serierna då var – Seriewikin ger mycket ofullständig information, dessutom utan årtalsangivelser – och kommer i håg serier som ”Annie” (serievarianten av ”Little Orphan Annie”).

Det leder i sin tur in på att båda kvällstidningarna – ”Knallhatten” och ”Annie” är typiska exempel – publicerade fortsättningsserier. I dag är det avslutade endags-strippar som gäller. Räknar man inte längre med någon fast läsekrets, i vart fall inte med en serieintresserad sådan?

Kvällstidningarna publicerar heller inte längre äventyrsserier; det är bara komiska serier som gäller. Aftonbladet har tidigare genom åren publicerat många äventyrsserier, till sin natur fortsättningsserier, som ”Ben Bolt”, ”Charlie Chan”, ”Hulken”, Jeff Cooper”, ”Jeff Hök”, ”Läderlappen” och ”Stålmannen”, i den komiska äventyrsgenren ”Ratte” (där jag själv i ett par avsnitt förekom som seriehjälte – se Kulturspegeln, Serier).

Min attityd till dagens kvällstidningar är den här: Sportbilagorna lyfter jag ur och slänger olästa. Det är praktiskt. Kunde inte det som i övrigt finns mellan kultursidorna och serierna också göras som en urlyftbar bilaga?

”Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?”

Leif Lewin, professor i statsvetenskap i Uppsala, driver i en artikel på DNdebatt (30 mars 2007) ståndpunkter, som går på tvärs mot flertalet reaktioner på (läs mot) Erik Fichtelius’ TV-program om och med Göran Persson, ”Snåla och oempatiska attacker mot Persson”.

Jag ska ge er ett smakprov, som handlar om kritikpunkten att Persson skulle ha förolämpat sina arbetskamrater:

”När det gäller omdömena om Mona Sahlin med flera kan jag inte komma till annan slutsats än att kritikerna ägnar sig åt en uppseendeväckande citatförvanskning. Man citerar det negativa: tänkandet är inte hennes starka sida. Men förtiger det positiva: hennes talang är att kommunicera. (Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?) I fall efter fall citerar kritikerna selektivt. Man bryter ut uttalandena ur deras sammanhang. Detta är elementärt brott mot källkritiken och skulle underkännas om det vore en seminarieuppsats.

Vid ett seminarium häromdagen visade Erik Fichtelius, lika övertygande som underhällande, hur man med den metoden lika gärna kunde komma till motsatt slutsats, bryta ut bara det positiva och konstruera en `Gulle-Persson´.”

Man behöver inte dela alla Lewins slutsatser för att tycka, att hans artikel är ett intressant korrektiv till de mest emotionella reaktionerna på TV-serien. Du kan ta del av hela artikeln här.