Kesselofski och Fiske på Regina

14 mars 2007 16:22 | Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I tisdags var jag och Birgitta på sverigepremiär, på Kesselofskis och Fiskes fars ”Desperate Acts”. Kesselofski är Paul Kessel, chef på Reginateaten i Uppsala, där premiären ägde rum. (Regina är Uppsalas kulturnämndsstödda gästspelsscen.) Fiske är hans mångårige kumpan John Fiske.

Plats för den här farsen är puben The Wolf Pack i londonstadsdelen Clapton, en rätt så bedagad lokal med få gäster och två anställda, Mr Docherty (John Fiske) och Terry (Paul Kessel). Kessel spelar dessutom mängder av andra roller, personer som av den ena eller den andra anledningen gör besök på puben, småskurkar, poliser och andra.

En svensk reseledare för 37 svenska bussturister ringer The Wolf Pack av alla ställen och beställer en music hall-föreställning. Det lättaste att fixa i det avseendet visar sig vara vilka som ska spela de svenska turisterna: elva pers ur publiken, bland dem några skolungdomar som är där för att träna engelska (föreställningen är på engelska, dock inte på någon alldeles lättbegriplig sådan), får kliva upp på scenen – och agerar svenska turister med den äran.

I den music hall-föreställning Kesselofski och Fiske bjuder på förekommer både taskspeleri (bokstavligen) och sånger ur music hall-repertoaren. De svenska turisterna på scenen (och ibland vi övriga i publiken) får sjunga med.

Av det här blir det naturligtvis inte någon djup dramatik, däremot underhållning med hög slapstickfaktor.

Vi hade roligt.

Och efteråt bjöds några av oss på premiärfest (ett glas vin och lite tilltugg) i caféet en trappa upp. Jag och Birgitta pratar med Paul Kessel, som vi båda känner sen tidigare, och dessutom med förre ordföranden (s) för kulturnämnden, Kees Geurtsen, som förstås gärna vill höra, vad som händer i kulturnämnden numera.

Till min kollega i kulturnämnden, miljöpartisten Sven-G Hultman, som sitter vid bordet bredvid, säger jag, att han i fortsättningen, eftersom han nu är skådespelare på teatern och därmed jävig, inte kommer att få rösta om anslag till Reginateatern – han var nämligen en av dem som fick agera svensk turist på scenen.

Några äldre dylanrecensioner

14 mars 2007 10:14 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag vid flera tillfällen också recensioner av skivor med Bob Dylan.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1978 (23 november) skrev jag följande:

Legenden Dylan

Bob Dylans ”Street-Legal” (CBS 86067) är återigen en spik i den likkista som härbärgerar legenden om Bob Dylan. Det är klart att många av oss som tog djupa intryck av sextiotalets samhällstillvände Dylan har svårt för en del av den musik han nu spelar in. Jag tänker då på den doa-kör som finns i bakgrunden redan på den första låten ”Changing of the Guards”. (Men man vänje sig redan efter ett par lyssningar.) Och på att en låt som ”True Love Tends to Forget” låter som godnattmusiken på söndagskvällarna.

Men förmodligen är reaktionen åtminstone delvis betingad av den renodlade och därför falska bild vi har gjort oss av Dylan. Och ser man till texterna rymmer de fortfarande det slags surrealistiska poesi som är så karaktäristisk för Dylan och var det redan då. (Kan man lyssna sig tvärs igenom utanverket, arrangemang och dylikt, hör man också Dylan som han var då.)

Hur som helst: ”No Time to Think” är med sin långa text, med sin förföriskt vackra men originella melodi (inte minst i refrängen!), med sitt gungande komp och med det arrangemang och den apparat Dylan numera använder en fullkomligt suverän låt!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1979 recenserade jag två dylanplattor:

Bob Dylan

Bob Dylan framträder i helfigur på dubbel-LPn ”Bob Dylan at Budokian” (CBS/Sony CBS 96004). De här båda plattorna innehåller representativt material från olika tidsepoker, dock allihop på nutida dylanvis, med kör och orkester. I grova drag – undantag finns – saknar man den tidige Dylan (sextitalslåtarnas känsla har gått förlorad) medan sjuttitalslåtarna låter mer rätt i öronen.

”Mr Tambourine Man” (1964) är till exempel för snabb och har för mycket ”orkester”. Inte heller rytmen i ”Don’t Think Twice It’s All Right” (1963) gör rättvisa åt den ursprungliga känslan i den här låten. Men ”Ballad of a Thin Man” (1965) är faktiskt bra. Att ”Shelter From the Storm” (1974) låter bra är kanske inte så konstigt.

Sidan två inleds fel, fel, fel med ”Maggie’s Farm”. Medan den avslutande låten på sidan, ”Going, Going, Gone” åter imponerar. Men lyssna på ”I Shall Be Released” (1967) och ”Is Your Love In Vain” (1976) – båda dom här låtarna hamnar snubblande nära den kommersiella musiken.

Sidan tre innehåller ett par utmärkta sjuttitalslåtar, ”Oh, Sister” (1975) och ”Simple Twist of Fate” (1974). Men även en sextitalslåt, ”Just Like a Woman” (1966), är skaplig, kanske framför allt med hjälp av munspelet på slutet.

Sidan fyra innehåller ett par av de allra bästa låtarna på ”Bob Dylan at Budokian”. Den första – och kanhända allra bästa – är ”All I Really Want To Do” från 1964. Men också ”Knockin’ On Heaven’s Door” (1974) är mycket bra. Men den allra sista låten i det här albumet ”The Times They Are a-Changin’” (1963) får en att åter längta tillbaka till sextitalets Dylan.

Musikaliskt finns ändå en viss variation mellan låtarna, bland annat med hjälp av flöjt, fiol och mandolin.

* Men Bob Dylans senaste LP, ”Slow Train Coming” (CBS 86095) är ändå en mycket fräschare och mer överraskande LP. Musikaliskt är låtar som ”Gotta Serve Somebody”, ”Slow Train” och ”When You Gonna Wake Up” utmärkta, ”Man Gave Names to All the Animals” riktigt bra. Musiken är lite polerad – den kunde vara råare – men den är mycket rytmisk och mycket skickligt spelad.

En låt, ”When He Returns”, är helt enastående, det bästa Dylan har gjort på flera år. Och i den finns en märklig spänning mellan Dylans nakna röst och blott och bart klaviatur – man slipper all påklistrad smet. Det är som det började brinna i Dylans falnande glöd igen!

Förmodligen har det här att göra med att Dylan tror på något igen; ”Slow Train Coming” är en LP med kristna förtecken, vilket ju redan framgår av titeln. Dess tema anslås redan i första låten, ”Gotta Serve Somebody”, och sista låten heter alltså, symboliskt nog, ”When He Returns”.

Men framför allt innebär den här LPn en återkomst för Dylan.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober) skrev jag om ”Saved”:

Frälst

Jo, visst är Bob Dylan frälst! ”Saved” heter mycket riktigt hans senaste LP (CBS 86113).

De två första låtarna, ”A Satisfied Mind” (blues) och ”Saved” (gospel), den första inte av Dylan själv och den andra med medupphovsman, bådar gott, men resten av LPn, som består av Dylans egna låtar, kommer förhoppningarna på skam. Kommersiellt påverkad amerikansk religiös musik – sorgligt!

Varför har inte den nye religiöse Dylan något av sin sextitalspoesi i bagaget? Då lät han ju faktiskt som Uppenbarelseboken!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) skrev jag om ”Shot of Love”:

Dylan

Jo, än håller han, Bob Dylan. Senaste beviset är LPn ”Shot of Love” (CBS 85178). Redan första låten (= titellåten) är mycket bra. Den är rytmisk bluesrock. Allt sockret är borta! Förträffligt låter också ”Heart of Mine”, där Ringo Starr medverkar. Musikaliskt står låten sextitalets Dylan nära. Men trean, ”Property of Jesus” (som inte låter så tokigt den heller), utgör en påminnelse om vad Dylan står för i dag. Ett plus också för ”Watered-Down Love”. Enda låten på sidan ett jag vill sätta ett frågetecken för är ”Lenny Bruce”, tekniskt som en ballad av Woody Guthrie om Lenny Bruce – vad skulle Lenny ha sagt om budskapet (att han lever)?

Också sidan två börjar starkt, mycket starkt, med ”Dead Man, Dead Man”. Låt två, ”In the Summertime”, har åter igen tydliga sextitalsdrag med bland annat munspel. Det två återstående låtarna, ”Trouble” och ”Every Grain of Sand”, är bluesiga; framför allt den förstnämnda är hörvärd.