Karl Vennberg: Från ö till ö

2 mars 2007 17:41 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Karl Vennberg (1910-1995) var en mycket betydande 40-talspoet. För mig personligen kom han också att betyda mycket i egenskap av kulturredaktör i Aftonbladet (1957-1975): Han publicerade ofta och gärna de texter jag sände till Aftonbladets kulturredaktion under 1960-talet och första hälften av 1970-talet; jag har tidigare här på bloggen återgett bland annat den stora introduktion jag gjorde av Phil Ochs’ musik och de många anonyma bidrag jag skrev för Innerspalten på Aftonbladets kultursidor.

Men naturligtvis har jag också läst hans poesi. Till den finns det kanske anledning att återkomma, men jag nöjer mig för stunden med att återge en kortrecension jag skrev för Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Kärlek, åldrande

Karl Vennbergs ”Från ö till ö” (Bonniers) är inte bara en ordlek i John Lockes och Ernest Hemingways mening. Dess dikter har beteckningar från Ö till A och till Ö igen.

Första hälften består av kärleksdikter, skrivna med ett slags återhållen besatthet. Den andra hälften har åldrandet som ett av sina huvudtemata. Även detta tema turnerar Vennberg med sin speciella form av ironisk distans:

Det svåra med att åldras är
att livet mister sitt allvar.
Livet skakar på axlarna för
att bli kvitt sig självt
och få fram sina novgorodmän
som röstar med skäggen
vid yttersta domen.
Livet, replikerar på bruten
tyska någon som tvivlar
på symbolismen,
denna gamla ölkomedi som
fåfängt söker en författare,
klär det i annat än köttiga
ansikten ens på poesins nivåer?

Elsa Grave

2 mars 2007 12:15 | Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Elsa Grave (1918-2003) är en av de betydande svenska poeter, som jag kom i kontakt med genom Folket i Bild. Dels genom dikter publicerade i tidskriften. Dels genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade antologin ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag, 1954).

Jag skaffade ”Svensk poesi” året därpå, 1955, när jag var femton år. Jag ska villigt erkänna, att jag då hade betydligt lättare för att ta till mig de antologidikter, som var var skrivna av Bo Bergman, Anders Österling, Sten Selander och Gabriel Jönsson, för att inte tala om Helmer Grundström och Alf Henrikson, än de sju dikter, som var skrivna av Elsa Grave.

Men det fanns ett, inte alltid intellektuellt begripligt, sug i hennes dikter. Som i den här:

Blodboken

Blodboken jäser till havsnatt
av stjärnskott
och kall augustihimmel,
vi skall sluta de blå bladen
kring okända, lysande öar
och känna hur hjärtat vidgas
av en sol som slår ut i blod
och stannar förmörkad.

Elsa Graves barndomsmiljö präglades starkt av slaggberg i stenkolsdistriktet i nordvästra Skåne.

”Mycket av Elsa Graves skapande börjar som minnesbild och reaktion på denna miljö. Men till det hittills sagda måste knytas en reservation. Mörker och djävulskap finns men det är inte detta som ger den stora tonen åt hennes diktning. Den som läser hennes produktion möter sakrala frågor, böner och förbannelser, texterna handlar om krig och fred, död och överlevnad. Ömsinta rader gäller vård av djur och barn, hon skriver om barn i deras hjälplöshet och mödrar i livets kritiska ögonblick”, säger Ingvar Holm i förordet till den av honom redigerade samlingsvolymen Elsa Grave: ”Dikter” (Norstedts, 2004).

Ingvar Holm försöker också leda i bevis, att det finns en inte bara geografisk gemenskap mellan Elsa Grave och några av Skånes stora humorister, Frans G Bengtsson, Hans Alfredson och Falstaff Fakir:

”Gud, morrade jag, du som är så fullkomlig
i din godhet – och så fullkomlig
i din ondska
Försök äntligen att vara medelgod
som en vanlig människa och hindra
massmordsbenägenhet i vårt
tekniska precisionsparadis
där höjdpunkten är 2 miljoner döda
per skott…

Så uttrycks läran i diktcykeln Geas lusmässa i samlingen För isdemoner är fan en snögubbe (1985).

När man ser den sistnämnda boktiteln och läser namnet på andra samlingar – Från taggarnas värld, Tre lyriska gräl, Slutförbannelser, Sataneller – och dikttitlar (Bilskrotning, Till våra sophögar, Tröstätning, Barnförbrukning), så erinrar man sig att Elsa Grave är från det hörn av Skåne där den obesegrade komiken och det stora litterära skämtlynnet hör hemma.”

Den dikt av Elsa Grave Exonymia (Ann-Christin Sandlund) lyfter fram i anslutning till det jag skrev om Elsa Beskow trycktes just i ”Från taggarnas värld” (1958):

Taggsång

Vaggsång
taggsång
för tistelbarnet
tjutande i snåret
getingar surrar
om bulor och smärta
och fladdermusen visar
sin täta tandrad
för månen.
Tjut lilla tistelbarn
lilla Rosa med guldbaggens bo
i näsans knopp
taggarna kommer nog snart
ur din käft
krokiga spetsiga taggar
kommer i långa rader
barnet skall stingas
som geting och törne.
Lilla Rosa med guldbaggen
skall vässa sin klo
i tistelsnåret
och med vassa ögon
kissa i havet på solen
tills hon möter hajarnas blick
röd som solnedgången
vaggsång
taggsång.