Första fichteliusprogrammet om Persson

19 mars 2007 22:57 | Politik | 3 kommentarer

Först en personlig positionsbestämning.

Naturligtvis har jag inte, i samma utsträckning som till exempel en del av medarbetarna i statsrådsberedningen, ständigt nötts mot Göran Persson i det ena så väl som det andra avseendet. Men jag har under en relativt lång period kontinuerligt mött honom: På VU- och partistyrelsesamamnträdena, där jag fungerade som sekreterare. På SAMAK-möten runt om i Norden; SAMAK är den nordiska arbetarröreksens samarbetsorgan, och jag var partiets nordiske (och baltiske) sekreterare. Både om den nordiska och baltiska politiken och om en del av de östersjöfrågor, som blev ett av Göran Perssons skötebarn (omvittnat också i Erik Fichtelius’ TV-program) kunde jag i form av regelbundna skriftliga och ibland muntliga rapporter vid VU-sammanträdena lämna, tror jag, värdefulla och av Göran Persson uppskattade rapporter. Som ett bihang till min hustru talmannen fanns jag vidare ofta i centrum för sådant som också statsministern måste delta i: kungamiddagar, nobelprisutdelningar, Jeltsins sverigebesök och annat liknande, och det blev då och då så, att vi använde väntetid till att småprata med varann, ibland till och med om annat än banala saker.

Jag fick relativt tidigt personlig kontakt med Göran Persson: när han hade börjat umgås med sin föregående hustru, erbjöd han sig, så ofta att jag la märke till det, att i egenekap av VU-ledamot åka på SAMAK-arrangemang i Danmark och på danska Socialdemokratiets evenemang. På väg till Stockholm från Arlanda efter en sådan resa öppnade han sig också om sitt privatliv på ett sätt som speglade ett förtroende, ett förtroende som jag inte tänker bryta.

Under och kring VU-sammanträdena visade han mig ett förtroende, som verkligen inte kom alla till del; jag har sett honom desavouera andra i samma situation.

Det senare innebär, att jag förstås har sett de sidor hos honom, som han, inte utan skäl, har kritiserats för.

Min bild av honom är sammansatt, men jag är beredd att tillskriva honom en god portion analytisk förmåga. Det omdömet grundar jag på till exempel de analyser av det politiska läget han brukade inleda VU- och partistyrelsesammanträdena med.

I dagens TV-program av Erik Fichtelius fanns ett parti, som redan i förväg har väckt uppståndelse, det där han kontrasterar just sin egen analysförmåga och långsiktighet mot Mona Sahlins styrka, som enligt honom inte är tänkande utan att föra ut ett budskap. Själv blev jag inte förvånad över just det här. Jag har ett långt senare vittnesbörd, från tiden när Mona åter började nämnas som partiledare, från en person som jag betraktar som trovärdig, om att Göran med viss skepsis såg på möjligheten att efterträdas av Mona.

Bland det jag fäste mig vid i TV-programmet – och som jag tror att jag har en viss insikt i – är Perssons vittnesbörd om hur det är där uppe på toppen: aldrig ensam och alltid ensam. Man omges alltid av horder av folk, men när det kommer till ett skarpt läge, måste man ofta fatta beslutet ensam.

På det här med att själv tvingas ta beslut finns också en annan förklaring: beslutsförsamlingar läcker. Det hände – det vet jag – att det läckte från VU-sammanträdena.

Persson gjorde därför mästerstycken av att behålla informationen i en mycket liten krets, en krets som ibland tycks ha bestått bara av hans eget huvud. Han snuvade till exempel regelbundet journalisterna på förhandsnyheter om sina statsrådsutnämningar.

Men han drev naturligtvis ibland det här för långt. Inte heller för Erik Fichtelius lyckades han förklara, varför socialministern, Margot Wallström, hölls helt okunnig om den maxtaxa som lanserades i ett valmanifest – som sen togs av det VU och den partistyrelse, som också Wallström tillhörde.

Allmänt sett tycker jag, att Erik Fichtelius första program om och med Göran Persson kändes lite tunt i intervjudelarna. Det var mycket bakgrundsbilder och klipp ur TV-filmer om de händelseförlopp som skulle kommenteras – och relativt magra kommentarer. Jag har full förståelse till exempel för den säkert uppriktiga förtvivlan Persson kände över Erik Åsbrinks avhopp och dennes agerande i samband med detta. Men fick vi egentligen veta något mer om bakgrunden till att det slutade på det här viset?

Också mellan mig och Göran Persson skar det sig så småningom.

Till det hoppas jag kunna återkomma, när avsnittet om EMU kommer i något av de kommande programmen.

PS. Till Tysta Marie (och övriga intresserade): På ledarsidan i dagens Aftonbladet (21 mars 2007) skriver Olle Svenning om den planerade kuppen mot Göran Persson vid partikongressen i Sundsvall 1997. Du kan läsa Olle Svennings inlägg här.

En rolig fest och ett tillfälligt farväl

19 mars 2007 18:55 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

En del av kongressen önskade jag inte delta i, och inte heller Birgitta: kongressfesten.

Missförstå mig inte. Jag är varken mot fester eller umgänge med partivänner. Vi hade helt enkelt fått en inbjudan till en konkurrerande och väl så lockande fest. Styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, fyllde 60, och det är klart att ordföranden i dess nämnd (styrelse) med make var bjudna.

Christina passade på att återvända till platsen för en del av sin ungdoms synder, Norrlands nation i Uppsala, dit så där 150 gäster hade bjudits för att fira med henne. Bland dem fanns sådana som jag känner eller känner till, men eftersom vi hade fördelats på 19 mindre bord och jag faktiskt inte hann kolla alla vars närvaro jag hade velat kolla, tänker jag inte räkna upp namn på personer, som kanske i själva verket inte kom på grund av något förhinder. Men bland dem vi praktade med fanns till exempel Christinas och Miches dotter Hedda, Ingrid Dahlberg, Jan-Erik och Cecilia Wikström, Lenny Clarhäll, Michael Sohlman och Egon Jacobsson (som satt vid vårt bord).

Festdeltagarna representerade alla skeden i Christinas liv, från hemmet på Frösön och framåt.

Toastmaster – en aktiv, versläsande sådan – var Carl-Uno Sjöblom. Bland dem som talade fanns bland andra Bengt af Klintberg, mannen som tillsammans med Christina gjorde radioprogrammet ”Folkminnen”, också ”Fula visboken”, som jag skrev om här om dan.

Med den inriktning på musik Christina har, kan man ju förstå att det blev mycket musik också: folkmusik, gamla phontrattar, ett bejublat framträdande av paret Marie Selander och Tuomo Haapala (som vi sedan tidigare känner och morsade på). Och så lockade Miche upp makan/jubilaren på scenen för ett solosångnummer med anor från hennes studenttid just på den här nationen. Ännu mera jubel! Miches tal till hustrun, som föregick detta, var förresten en sån där ahaupplevelse man kan få, när man känner den ena parten i ett äktenskap men inte den andra närmare: talet hade det slags intelligens och känsla, att jag plötsligt förstod, varför den också mycket brighta (och dessutom vackra) Christina hade valt just den här karln.

Medan allt detta pågick, åt vi en middag med norrländsk anstrykning: lax och avocadotartar med hårt tunnbröd och så fjällröding med västerbottenmos och hjortronsås; den franska chokladtårtan med vispgrädde och honungskanderade valnötter var dock inte att tänka på för en diabetiker.

Till detta exekverades snapsvisor, en av Christinas specialiteter. Vår dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTO, skulle nog ha haft svårt för till exempel ”Dom som är nyktra”, och själv har jag alltid haft svårt för ”Mera brännvin”, som går på ”Internationalen”. Men där fanns pärlor också, till exempel denna:

Ansiktslyftningen

Melodi: ”Elektricitetsvisan”, andra versen, före refrängen

Min ansiktslyftning blev inte bra
Jag måste gå till nån annan
För näsan sitter där håret va’
och jag slår supen i pannan.

När taffeln bröts för att bereda plats för dansen, passade vi på att gå. Inte för att vi hade tråkigt, verkligen inte! Men Birgitta skulle upp tidigt på söndag morgon för att ta sig till kongressen i Stockholm.

Sen kom hon hem på söndagseftermiddagen, medförande kongresshandlingar och, vilket gladde mig, hälsningar till mig från Wanja Lundby-Wedin, Peter Persson och andra. Göran Perssons speciella hälsning har jag redan berättat om.

Jag lagade söndagsmiddag, och därefter såg vi bland annat Agenda.

Och i dag for Birgitta ifrån mig för tio dar i Malawi. Hon är där för svenska UNICEFs räkning.

Själv ska jag se det första av Erik Fichtelius’ program med Göran Persson.

Joe Hills ”Luffaren”

19 mars 2007 15:20 | Musik, Politik | Inga kommentarer

På ett sätt var jag ändå med vid partikongressen 2007: den sjöng nämligen Joe HillsLuffaren”.

Min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) hade en avgörande betydelse för att den tidens SSUare, de som nu fanns som ombud på kongressen, sjöng så många sånger av Joe Hill, egentligen Joel Hägglund från Gävle, och då inte minst ”Luffaren”.

Inledningen till det amerikanska originalet ”The Tramp” (If you all will shut your trap / I will tell you ’bout a chap) knyter an till en äldre, berättande vistradition. Här är de riktade till gatupubliken runt talaren. Luffaren Joe Hill berättar om är en arbetslös som söker jobb. Joe Hills text knyter närmast an till en sång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”, som också i många böcker anges som musikoriginal. Originalet är emellertid George Frederick Roots (1820-1895) bekanta frälsningssång ”Jesus Loves the Little Children”, på svenska känd som ”Jesus älskar alla barnen”. Sången stod först att läsa i IWWs tidning ”The Industrial Worker” 22 maj 1913 och kom sen med i 1913 års upplaga av ”Den lilla röda sångboken”.

The Tramp

Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik: George Frederick Root, ”Jesus Loves the Little Children

If you all will shut your trap,
I will tell you ’bout a chap
That was broke and up against too for fair;
He was not the kind of shirk,
He was looking hard for work,
But he heard the same old story everywhera:

Chorus
Tramp, tramp, tramp and keep on tramping,
Nothing doing here for you.
If I catch you ’round again,
You will wear the ball and chain,
Keep on tramping that’s the best thing you can do.

He walked up and down the street,
Till the shoes fell from his feet,
In a house he spied a lady cooking stew;
And he said, ”How do you do,
May I chop some wood for you?”
What the lady told him made him feel so blue:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

‘Cross the road a sign he read,
”Work for Jesus,” so it said,
And he said, ”Here is my chance, I’ll surely try.”
So he kneeled upon the floor
Till his knees got rather sore,
But at eating time he heard the preacher cry:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

Down the street he met a cop,
And the copper made him stop,
And he asked him, ”When did you blow into town?
Come with me up to the judge.”
But the judge he said, ”Oh fudge,
Bums that have no money needn’t come around.”

Chorus
Tramp, tamp, tramp…

Finally came that happy day,
When his life did pass away,
He was sure he’d go to heaven when he died.
When he reached the Pearly Gate,
Santa Peter, mean old skate,
Slammed the gate right in his face and loudly cried:

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

In despair he went to Hell,
With the Devil for to dwell,
For the reason he’d no other place to go.
And he said, ”I’m full of sin,
So for Christ’s sake, let me in!”
But the Devil said, ”Oh beat it, you’re a ‘bo.”

Chorus
Tramp, tramp, tramp…

Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, översatte en rad Joe Hill-sånger för en rapsodisk pjäs om Joe Hill, som sattes upp på Upsala Stadsteater. Pjäsen skrevs av dåvarande abbonemangschefen vid teatern Torsten Carlsson. Manuskriptet till pjäsen har aldrig publicerats, däremot Rune Lindströms Joe Hill-översättningar, vilket senare skedde i häftet ”Joe Hills sånger” (Abr. Lundquist Musikförlag, 1963). Jag använde Rune Lindströms översättningar i min Joe Hill-sångbok men lät också Jacob Branting översätta det som Lindström inte hade översatt.

Luffaren

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913
Musik: George Frederick Root, ”Jesus Loves the Little Children

Håll nu klaffen och hör på
så ska ni en visa få
om en grabb som var förbannad och som svalt.
Han var ingen luffarsnobb
för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt.

Refräng
Tramp, tramp, tramp gå på och tampa.
Här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst
åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dej att trampa och gå på.

Han gick gatan av och an
så att sulorna försvann.
I ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa: ”Goddag, goddag!
Får man hugga ved ett slag?”
Vad hon svarade det gjorde honom blek:

Refräng
Tramp, tramp, tramp…

Neråt gatan stod en snut.
Snuten snöt’en resolut
och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan?
Med till domaren, din sparv!”
Domarn sade: ”Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Refräng
Tramp, tramp, tramp…
Men till slut han tackla av
och blev lagd uti sin grav
och han trodde att därovan bli förnöjd.
Men Sankt Peter för vår vän
slog sin pärleport igen.
Mitt i syna på’n och skrek i himlens höjd:

Refräng
Tramp, tramp, tramp…

Inspelningar på amerikanska
Joe Glazer: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, FW02039, 1954, finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways).
Joe Glazer och Bill Friedland: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts 3, 1953).
Cisco Houston: ”Songs of the Open Road” (Folkways FA 2480, 1960, finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways).
Mats Paulson: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968)
Various artists, i det här fallet Cisco Houston: ”Don’t Mourn, Organize. Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways Recordings SFW40026, 1990).

Inspelningar på svenska
Mora Träsk: ”Joe Hills sånger” (Mora Träsk Musik MTM 6, 1979).
Pierre Ström, Oscar Norrman och Anders Granell: ”Joe Hill lever” (Riksteatern / YTF MUD 501360, 1979).
Finn Zetterholm: ”Joe Hill på svenska” (med mapptext av Enn Kokk, Intersound ISOLP 100-S, 1970). CD-utgåva under namnet ”Finn Zetterholm sjunger Joe Hill” (Intersound ISOCD-100, 1994).
Fred Åkerstöm: ”Dagsedlar åt kapitalismen” (LP Metronome MLP 15291, 1967, CD Warner WEA 9031712252, 1990).
Fred Åkerström: ”Fem sidor” (box med 5 CD, Metronome 4509-96995-2, 1994, distribution Warner), ”Vol 4 Den politiske”.

Var kommer barnen in?

19 mars 2007 10:50 | Musik, Politik | 3 kommentarer

I sitt installationstal på den socialdemokratiska partikongressen nämnde Mona Sahlin sången ”Var kommer barnen in?” och att den gjordes av gruppen Hansson de Wolfe United. Musiken är av Lorne de Wolfe, som innan han bildade Hansson de Wolfe United hade varit med i Contact. Texten har han skrivit tillsammans med den andra halvan av Hansson de Wolfe United, Dick Hansson.

Sången dök först upp på ”Existens Maximum”, 1981. Sen kom den också på samlingsplattan ”Minnenas sorl 1979-1986”, 1990.

Var kommer barnen in?

Text: Lorne de Wolfe och Dick Hansson, 1981
Musik: Lorne de Wolfe, 1981

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut

Var kommer barnen in – dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen – jag ser mot solen
Och tankarna dom för mig hem till Leningrad igen

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dej min vän

Var kommer barnen in…

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – var kommer barnen in

Text, ackord och noter finns i den av LO på Tidens förlag utgivna ”Vem ska jag tro på? 60 låtar från Taube till Thåström” (redaktörer Jan Zachrisson, Håkan Lahger och Anders Åström, 1990).

Pressgrodor

19 mars 2007 9:56 | Citat | Inga kommentarer

Under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 3 2007 har jag hittat följande:

”Alla sociologiska och kriminologiska undersökningar under senare årtionden visar entydigt att ungdomsbrottsligheten avtar med stigande ålder.”

S.O.S.

Mördade sin fru – fick tio i fängelse

Rubrik i Metro

”En hästägare i Älmhults kommun har grävt ner ett föl som avlidit utan tillstånd från länsstyrelsen.”

Smålänningen

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^