Stefan Sundström sjunger Allan Edwall

6 mars 2007 23:27 | Musik, Politik | 2 kommentarer

När jag nyligen skrev om Allan Edwalls skivor och låtar, ville Lars Ohly i en kommentar påminna också om Stefan Sundströms tolkningar av Edwalls sånger. Och inte mig emot, tvärt om! Stefan Sundström är redan i sin egen kapacitet en artist, vars samtliga CD jag har i mina skivhyllor. Dessutom har han starkt bidragit till den renässans Allan Edwall och hans visor har fått. Dels genom att sjunga in sånger av Edwall på tre olika CD. Dels genom att få sitt eget nya skivbolag, National, att återutge Allans samtliga skivor plus ytterligare, tidigare outgivet material.

Allan Edwall är i tonfall, val av musik och artisteri en så personlig och originell sångare, att det kan tyckas vara omöjligt att göra covers på hans låtar. När jag lyssnade igenom Stefan Sundströms Edwall-CD, ”Sundström spelar Allan” (National NATCD 008, 2008), måste jag till min häpnad medge, att han har lyckats: han långt i från härmar – han tillför en egen ton.

Man märker redan i början av den här CDn (”Förhoppning” är ett exempel), att han har valt ett mer rockmättat komp, dock inte på så sätt att det har blivit rockmusik av Edwalls mycket varierade musikregister. Nej, variationen finns där också hos Sundström.

Även han kan vara avskalad – lägg märke till à capella-sången i första refrängen i hans även i övrigt fina version av ”Den lilla bäcken”. ”Sommarvisa” har han, framför allt med hjälp av Martin Hederos klaviaturspel, lyckats göra en mycket fin modern version av. Och i fallet ”Jämtländsk vaggvisa” förvånas man både av att stockholmaren Sundström lyckas göra den med sådan bravur och av att samme Hederos rent av ger den en klang av Jan Johansson.

Nästa stora överraskning är ”Årstider”, som trots att den är en poltisk sång, här – kanske framför allt på grund av Bengan Janssons dragspel – blir en vals, så förförisk att man får lust att dansa till den.

Ursprungligen var den inledningslåten på Allan Edwalls debut-LP ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan, 1979):

Årstider

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Nu är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
så börjar den gå opp.
Och i fabriken är det stopp,
på skorstenspipans högsta topp
har sädesärlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och vår fabriks direktör
går det strålande för.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gör
från en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.

Sen är den sköna hösten här
som vi har väntat på,
med gula löv och mogna bär
och äppelträn med äpplen på
och kylig natt och blåsig dag
och litet socialbidrag
som man kan dra sig fram uppå
så varför gnälla då?

Och vår chefsingenjör
går det strålande för.
Han fick kosing av staten
att fortsätta för
lika glatt som förut
någonstans söderut
går han på parti och minut.

Sen är den sköna vintern här
som vi har väntat på.
På vintrig hård och frusen mark
vi färdas på en gammal spark.
Först biten till förmedlingen
och sedan åter hem igen
med samma avslag som förut.
Och sen tar vintern slut.

Men fabrikens kamrer
får vi knappast se mer,
för han fick det som lagen
åt brottslingar ger.
Något år får han gå
i en kåk ful och grå
för dom siffror som han trodde på.

Sen kommer vårens sköna tid
som vi har väntat på
när bäcken porlar glad och strid
och lärkan sina drillar slå
och marken gror och går i knopp
och uppåt stiger trädens sav
som det blir sommar av.

Och nu ska udda bli jämnt
det har kommunen bestämt.
För fabriken, som utsikten
länge har skämt,
och där möda och slit
luktar svett, blod och skit,
tar man bort med en dos dynamit.

Sen är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor
och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och kaffekask och dragspelslåt
och getingbon och motorbåt
och Mjölkcentralens kalla glass
och utedans och utedass
och dunket från en fiskesmack
och juice i tetrapack.

Och man är ledig och fri
och det skiter man i
för det kvittar snart hur det ska bli.

De avslutande tre låtarna, ”Kom”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”, speglar livsöden och sätt att älska på det där edwallska viset. De är alla ljuvliga även på det sundströmska viset. I ”Kärleksvisa” vill jag dessutom särskilt nämna Karin Renbergs grekiska gitarr och så kören – jag får rysningar när jag hör den i sista versen:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Fyra av de här sångerna finns också på turné-CDn ”Pappa kom hem” (National NATCD 030, 2003).

Här finns till exempel ”Kom” (”Kom ska vi tycka om varandra…”) och ”Den lilla bäcken”. De har sina förtjänster, men riktigt imponerad har jag blivit av de två andra:

Liveversionen av ”Jämtländsk vaggvisa”, inspelad på Södra Teatern i Stockholm den 20 december 2002, har, utöver Martin Hederos på piano, också Lotta Johansson på såg!

Och av ”Far” gör Stefan Sundström en urstyv, starkt rytmisk à capella-version (med handklapp från publiken som enda stöd) på grammisgalan på Berns den 18 februari 2003.

Stefan Sundströms ”Stolt men inte nöjd” (sic! man ser sosserosor i bakgrunden på omslaget) har underrubriken ”Goa låtar som inte fick plats 2002-2003″ (National NATCD 052, 2004).

Plats fick dom väl även tidigare, i någon form. Här finns åter igen ”Jämtländsk vaggvisa” och ”Den lilla bäcken” med.

Och så finns här en slamrig, musikaliskt mycket rolig version av ”Familjeporträtt”.

Och så, sist men verkligen inte minst, ”Fredens man”, gjord som tung bluesrock och med kör. Den fanns ursprungligen med på Allan Edwalls LP ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, 1982):

Fredens man

Text och musik: Allan Edwall, 1982

Kom och se
nu gör fredens man entré
och en pålitlig livvakt har han me’!
Han kan känna sig hemmastadd och trygg
helikoptrarna surrar kring som mygg.
Se nu sträcker han fram sin mjuka hand
emot priset för freden i sitt land.
På hans kind väller fram en liten tår,
låt oss hurra för fredens man i år!

Och så stämmer vi alla upp en sång
som är värdig och fosterländsk och lång
för hans frihet, hans mod och för hans fred.
Låt oss hoppas att offren sjunger med!

Hör nu säger han några valda ord
om den fred som han skapat på sin jord
medelst fasthet, beslutsamhet och makt,
lite terror och någon liten slakt.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu gångar sig fredens duva ut
till kanonernas brakande salut.
Hans gorillor med vaksamhet och kraft
följer efter med ögonen på skaft.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu flyger sig fredens duva hem
låt oss bedja en bön för alla dem
som försmäktar och lever i panik
innan freden förvandlar dem till lik.

Och så stämmer vi alla upp en sång…