Scener ur en annan partiledares liv

21 mars 2007 17:44 | Varia | 2 kommentarer

I en kommentar till vad jag har skrivit om Erik Fichtelius’ programserie för TV om och med Göran Persson påminner min gamle journalistkollega Mats Rosin om att något liknande faktiskt har gjorts förut, fast då för en bok, ”Palme igen? Scener ur en partiledares liv” (Norstedts, 1980). Journalisten, som på ett unikt sätt fick följa Olof Palme, var Dieter Strand.

Jag tar mig friheten att först återge Dieter Strands förord till ”Palme igen?”:

Vägen till Palme

Hösten 1980 har Olof Palme varit socialdemokratisk partiordförande i över tio år och oppositionsledare i fyra. Han har just bakom sig en knapp valförlust, en knapp vinst i en folkomröstning och Sveriges största arbetsmarknadskonflikt. Han har fått åka på uppmärksammade internationella uppdrag, från Mali till Teheran. Han har inte fått bilda regering i Sverige igen.

Hur agerar Palme och den socialdemokratiska ledningen i den fortsatta men fortfarande ovana oppositionsrollen?

Våren 1979 skrev jag till Olof Palme med ett ett förslag. Kunde han tänka sig att jag och fotografen Stig-Göran Nilsson inför valet i september följde honom dag för dag – inifrån: På hans arbetsrum i riksdagshuset och på valturnéernas hotellrum, in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan i Bommersvik.

Det vi fick höra och se – taktiksnacket, tillkomsten av valtal och utspel, Palmes personliga reaktioner på allt som hände – skulle publiceras först efter valet: som ett bidrag till förklaringen av varför det gått som det gått för Palme och socialdemokratin.

Människor i Palmes omgivning sa att han säkert skulle avvisa förslaget som alltför riskabelt. Men några dagar efter det han fått mitt brev ringde han sent en söndagskväll och sa ja, utan reservationer. Det har således aldrig varit tal om att Palme skulle se eller godkänna text och bilder före publiceringen.

Den här reportageboken är ett resultat av brevet till Palme. För boken ställde Palme upp på samma villkor också inför folkomröstningen om kärnkraften. Och efter folkomröstningen kom den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia. Där har källor i LO-huset fått bidra till skildringen av den socialdemokratiske oppositionsledaren.

Palme och hans politiska omgivning kan tycka att de tagit en risk med den här öppenheten. Jag tycker att de gjorde en demokratisk insats som kan vara lika viktig som åtskilligt annat de presterat i valet och folkomröstningen. När släpper Fälldin, Bohman och Ullsten – de som för tillfället styr detta land – journalister så nära på sig – för publicering?

Fotograf Nilsson och jag har inte kunnat se och höra allt. Vi har till exempel inte fått vara med på den socialdemokratiska partistyrelsens sammanträden. Sannolikt är det ingen outhärdlig förlust för historieskrivningen om partiledaren.

Månaderna i Palmes närhet gav ett starkare intryck än någonsin av hur avgörande beslut fattas av partiledaren själv: socialdemokratisk enmans-show på gott och ont.

Inte heller marxister kommer förbi ledarens roll i historien. Vare sig dessa vinner eller förlorar, blir kvar länge som oppositionsledare eller kommer igen som regeringschefer.

Man kommer inte förbi Olof Palme.

Nu minns jag en skylt som pekade in från en väg till ett valmöte i Partille utanför Göteborg. Det var dagen före valet. På skylten stod inte att det skulle vara ett socialdemorkatiskt valmöte eller ens ett valmöte. På skylten stod bara:
OLOF PALME

***

Så långt Dieter Strands förord till insider-reportaget om Olof Palme.

Den här gången – när det gäller Erik Fichtelius’ insider-program om Göran Persson, gjorda för TV – har de kritiska kommentarerna mest kommit från andra journalister och handlat om Fichtelius’ journalistroll.

Den gången fanns det tvekan främst inom rörelsen: Var det lämpligt av Olof Palme att släppa en journalist så nära in på livet? (Men med tanke på vad Göran Persson har sagt om den ena och den andra personen i sin närhet, kanske den reaktionen kommer också den här gången.)

Hur som helst är rörelsetveksamheten utgångspunkten för den kolumn jag skrev på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober):

DET
HÄNDER

…att jag träffar partivänner som tycker att Dieter Strands bok ”Palme igen?” (Norstedts) är farlig, för partiet och för Palme personligen.

Det tror jag inte.

Dieter Strands scener ur en partiledares liv har inget insmickrande över sig. Men om man kan läsa ut något värdeomdöme om Palme ur denne garvade journalist skildring så är det snarast beundran; det finns helt enkelt ingen annan politiker av Palmes format i Sverige!

Och jag undrar om inte Strand, när han citerar Palmes talskrivare Kjell Larsson, också speglar en egen känsla: ”Jag tyckte han såg så liten ut. Han var ensam mitt bland alla människorna. Jag tänkte då på alla gånger jag sett honom gå upp i talarstolar. Överallt i landet, alla dessa år. Jag kände plötsligt nån jävla sorts ömhet för honom.”

* Jag vet ganska mycket om den politiker- och journalistmiljö Strand skildrar. Jag har åkt med som pressekreterare åt Palme i 1973 års valrörelse. Så långt jag kan bedöma är Strands skildring inte bara journalistiskt skicklig utan också någorlunda korrekt.

Fram träder bilden av en fighter, en man som är besatt (i positiv mening) av sin politikerroll.

* Det hindrar inte att jag har invändningar. Diskussionen på VUt där misstroendevotum diskuterades i våras är till exempel snett återgiven. (Jag var med.) Misstroendevotumfrågan var kopplad till kompletteringsproppen och sparplanen. Ingen ville politisera avtalsrörelsen.

Min allvarligaste invändning är att Strand inte kopplar ihop taktik- och massmediasnacket och Palmes personliga besatthet med hans politiska lidelse, med den socialdemokratiska poltikens sakinnehåll. (Som nu bara skymtar, till exempel i talcitatet om Sergels Torg.) Det är faktiskt vilseledande.

Å andra sidan tror jag det är nyttigt för rörelsefolket att konfronteras med kalla fakta: Rörelsen är livsviktig; den behövs. Men det är sannolikt i dag omöjligt att vinna några val utan att ha en god taktik, en genomtänkt strategi.

Och kanske är det en överdrift, men jag skulle nog också vilja satsa en liten slant på följande påstående: Om partiet i en valrörelse fick i stort sett alla massmedia aktivt emot sig, så kunde det se fram emot en tämligen säker valförlust.

Enn Kokk

Erik Fichtelius

21 mars 2007 16:05 | Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I dag var jag på thaikrogen Sukothai igen och hade lunchsammanträde med styrelsen för Ordfront Uppsala.

Jag och ordföranden, Kjell Eriksson, kommer före dom andra och sitter som vanligt och pratar om diverse aktualiteter, givetvis bland annat Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson.

Kjell tycker att Erik har objektiviserat sig själv, lite grann, genom att mörka sitt eget politiska förflutna: Erik var, liksom Kjell själv, under bådas skoltid aktiv i SSU Socius. Kjell gick, som många andra, via FNL-grupperna till det maoistiska KFML.

Och var hamnade Fichtelius då? Jag bidrar med följande: När jag arbetade med att söka skribenter till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), försökte jag förgäves få Erik Fichtelius att skriva ett bidrag. I den här boken speglas de röda årtiondena, 1960- och 1970-talen, genom bidrag från medlemmar i den ursprungligen (och även numera) socialdemokratiska men under 1970-talet revolutionära föreningen Laboremus. En av medlemmarna under de rödaste åren var Erik Fichtelius.

Men han ville alltså inte medverka, hur jag än försökte övertala honom.