Musik från Malawi

Med sig hem från Malawi har Birgitta CDn ”Zani Muwone” (RISA Sheer Sound SLCD 021, 2002). Musiken på den är skriven av och sjungs av Wambali, det vill säga Mte Wambali Mkandawire, som också genomgående spelar klassisk akustisk gitarr.

Från yngre dar, framför allt från 1960-talet, har vi mängder av afrikansk dansmusik och folkmusik i våra skivhyllor. Givetvis från Sydafrika men också från Västafrika och från det före detta brittiska Östafrika. Dock inget från Malawi.

Vi har dansat mycket till den här afrikanska musiken, ofta med afrikaner bland gästerna. Ljudbilden och rytmerna sitter fortfarande i bakhuvudet.

När jag hör den här CDn, blir jag till att börja med lite störd: Hur dansar man till det här? Vad är det som känns annorlunda?

Ett svar på den sista frågan bör vara, att inte heller afrikansk musik, jämförd med då, numera sen länge är påverkad av popmusiken. Instrumenten är av den typ som är vanlig också här: elgitarrer, keyboards. hammondorgel, percussion. Som en reminiscens av äldre afrikansk dansmusik finns också ett brass med, men till och med brasset låter annorlunda i den här nya omgivningen.

De första fem låtarna gör mig alltså mest konfunderad.

Om det nu beror på tillvänjningen eller på att de bästa låtarna faktiskt finns på slutet – påföljande sju låtar känns på lite olika sätt mer intressanta.

Den första som fångar mitt intresse är ”Mutipulike”, som framförs enbart med hjälp av klassisk gitarr och stålsträngad gitarr.

Och nästa låt svänger riktigt bra: ”Unyamata Mphawaka”.

Nästa låt, ”Mwatisanda”, överraskar mycket: Den har tycke av gammal schlager; det skulle nog gå att dansa långsam vals till den.

Dansant, men med mycket liv i, är ”Nkhondo Mkhonde”.

”Vya Ku Chidika” överraskar genom att den bland annat spelas på dragspel. Hur kom dragspelet in i den malawiska musiken?

Och plötsligt en låt, som i mina öron låter nästan som det som jag uppfattar som klassisk ”afrikansk” dansmusik, ”Mwene Vyose”.

Och så ”Muli Nane”, där bandet åter igen överraskar med att använda inte bara dragspel utan också irländsk flöjt och – programmerad percussion.

Slutligen: Fråga mig inte, vad titlarna betyder!

Tillbaka från Malawi

I går kom Birgitta tillbaka från sin resa till Malawi, där hon har varit i sin egenskap av ordförande i svenska UNICEF.

Det är som om hon hade kommit hem från en annan värld. Några belysande fakta:

Malawi har 13 miljoner invånare, av vilka över hälften är barn. (Det saknas dock tillförlitlig folkbokföring.)

Medelåldern är 16 år, medellivslängden 39.

Malaria dödar många; det finns en hemsk form, cerebral malaria, som leder till förlamning.

Undernäring och diarrésjukdomar skördar många offer. Två- till treåringar är värst utsatta; de råkar ofta illa ut, när ytterligare ett småsyskon anländer till världen.

15 procent av befolkningen har HIV/Aids.

Det finns över en miljon föräldralösa barn. Många familjer består uteslutande av barn.

Det finns åttaårig skola, men de flesta barn går bara fyra till fem år. Den vanliga klasstorleken är 100 barn per klass.

Av 20.000 lärare har 4.000 dött i Aids de senaste åtta åren.

Och näringslivet?

85 procent av befolkningen lever på jordbruk. Den dominerande jordbruksmetoden är hackjordbruk.

Några andra naturresurser?

Uran.

Jag får, som alltid när Birgitta kommer hem från en långresa, presenter. En svart liten skulptur av en apa. En mörkt, mörkt blå, nästan svart T-shirt med texten Malawi plus två sköldpaddor i brunt på framsidan. Och så en CD, ”Zani Muwone”, med en malawisk låtmakare, Wambali – till den ska jag återkomma.

Naturligtvis är jag glad över presenterna.

Men mest har jag lust att gråta över hur det, också, kan vara på sina håll i världen.

Ur-Pelle

Gösta Knutsson (1908-1973) var en mycket framgångsrik och av generationer av barn älskad barnboksförfattare, pappa bland annat till den 1939 startade långa serien av böcker om Pelle Svanslös.

Gamla Folket i Bild hade näsa, i det här fallet nos, för det som kunde tänkas intressera en stor publik – dock fanns där alltid ett kvalitetskrav i botten. Och eftersom FiB gjordes som familjetidning, vad vore naturligare än att på något sätt erbjuda den nya succén ”Pelle Svanslös” också för de många barnfamiljer, som köpte och läste tidningen?

Hur? Svaret blev en svensk originalserie. Gösta Knutsson åtog sig att skriva manus, och som tecknare engagerades Einar Norlius (1900-1985). Norelius är en av Sveriges yppersta sagoillustratörer, bland annat känd för sina fantasieggande illustrationer till de årligen (från 1927) utkommande sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll”. Norelius har också både skrivit text till och illustrerat en av de svenska barnboksklassikerna, ”Gubben Måns i Månen”, som kom ut på just Folket i Bilds förlag.

Folket i Bild aviserade den nya serien i nummer 43 1943 (24 oktober). Där presenterades också de båda upphovsmännen.

Och i nummer 45 1945 (7 november) gör han debut som serie, Pelle Svanslös. På omslaget traskar han mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Stockholm? Är inte Pelle Svanslös från Uppsala?

Jo, men i det här allra första serieavsnittet låter Gösta Knutsson honom flytta till Stockholm.

Serien gjordes sen i årtionden och alltid på samma sätt: Norelius’ urstyva teckningar – för generationer svenskar är det just så här Pelle, Maja, Trisse, Måns, Bill och Bull och de andra ska se ut – gjordes med en dekorfärg, rött, vilket medger också vitt och svart plus grått och bruntoner. I likhet med vad som var fallet för många tidigt introducerade serier använde sig inte paret Knutsson-Norelius av pratbubblor; Gösta Knutssons berättande text, också replikerna, las som fyrradingar under seriebilderna.

Kanske är det det senare som har gjort, att Gösta Knutssons och Einar Norelius’ mycket långlivade serieversion av ”Pelle Svanslös” i dag veterligen inte finns tillgänglig i albumform.

Vore det inte dags att i just i albumform återge deras ”Pelle Svanslös” för nya generationer av läsare? Också för gamla läsare, skulle jag tro.

Inför begravningen

Emil Hagström (1907-1970) är en poet, som ibland brödskrev och inte alltid nådde Parnassens högsta höjder. Men mycket av det han åstadkom är läsvärt; han borde fortfarande vara mer känd än han är.

I gamla Folket i Bild medverkade han ofta med kortdikter. Här är en sådan läsvärd bagatell, publicerad i julaftonsnumret (nummer 53) 1945:

Jag ville dig betyga…

Jag ville dig betyga
att du var mig kär,
men det var så mycket annat.
Ja, man vet hur det är.

Det vackra som jag ville
blev aldrig gjort.
Det är för sent att ångra
då man fått begravningskort.

Saknaden efter Göran Persson

Skott – Staffan Skott – på DNs Namn och Nytt påminner oss i dag (29 mars 2007) om hur det var förr, när partiledaren avgick:

”När Tage Erlander avgick hyllades han av hela landet så att kåsören Red Top på Namn och Nytt efterlyste en `kommmitté för att komma över saknaden efter Tage Erlander´. VARFÖR efterlyser ingen en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”

Men den tiden kommer nog, menar Skott:

”Hur lång tid med Mona Sahlin i toppen tar det innan det BILDAS en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”