Klara två år

En del av er som då och då läser denna blogg tror kanske, att mina enda intressen i livet är kultur och politik. Jo, jag är mycket intresserad av och engagerad i både kultur och politik, men skulle jag på allvar tvingas välja, skulle jag vara beredd att avstå från allt det för att kunna vara med på det jag var med på i dag: lilla Klaras tvåårsdag.

Klara är ett av mina barnbarn, dotter till min egen dotter Kerstin och hennes man Bo. Familjen Kokk-Strömberg bor på Kadettgatan i Bärby hage här i Uppsala, inte alls långt från vår bostad på Idrottsgatan.

Jag fick gå ensam i dag – mormor Birgitta är på UNICEF-uppdrag i Malawi; hon är ordförande för svenska UNICEF. Sina presenter till Klara – bland annat flera egenhändigt sydda klänningar – har hon vid ett tidigare besök på Kadettgatan lämnat för att ges till Klara på födelsedagen. Men hon ringer från Malawi: talar en lång stund med Klara i telefon – fast det är nog mest Birgitta som talar.

När jag i farstun lämnar över en röd tulpanbukett till lilla Klara, har hon en av de nya klänningarna på sig.

Min huvudpresent till Klara är en Skrållan-docka, som kan tala; med den följer också några ombyten och nappflaska. När jag överlämnar den, hämtar också storebror Viggo den docka han fick av mig, när han fyllde två. Nu leks här mamma, pappa och två barn!

Klara får vidare en Nicke Nyfiken-dvd – ”apa” säger hon förtjust och pekar. Och så får hon några böcker om dels Lilla Anna (signerade Inger och Lasse Sandberg), om dels Barbapappa (signerade Talus Taylor och Annette Tison).

Och så måste jag förstås tänka lite på storebror Viggo, som i såna här sammanhang inte är så stor: Han får Peter Pan på dvd och så Ole Lund Kirkegaards jätteroliga ”Gummi-Tarzan”.

Vi sprider ut utdelningen av presenter över eftermiddagen, vilket ytterligare underlättas av att det i omgångar anländer fler gäster med presenter: Bos föräldrar Olle och Kristina Stömberg, som det alltid är roligt för mig att få träffa och prata med; de bor annars i Sollefteå. Bos bror Per Strömberg, han som doktorerade i konsthistoria bara för någon vecka sedan. Min och Birgittas son, Kerstins bror Matti Dahl – han kommer tyvärr ensam, eftersom hans sambo Karin är i Australien. Och så kommer Kerstins och Mattis storasyster Anna Kettner med döttrarna Sara, Amanda och Ella.

Det blir mycket glam och glädje, först runt de hembakta tårtorna (morfar med sin diabetes äter hallon från Sollefteå), sen runt middagsbordet, där emellan på golvet bland de nya leksakerna. Vad vore livet värt, om man inte då och då fick träffas på det här viset?

Och så är det den där lilla solstrålen, som vi alla har samlats för att fira i dag. Hon får mycket stimulans, föremål för allas uppmärksamhet som hon är. Ett par gånger springer hon raka spåret fram till morfar, ler soligt, sträcker upp händerna och vill bli upplyft i famnen.

Och när jag sen ska gå hem, vinkar hon till mig från sin mammas famn och säger:

– Hej då, mofa!

Bilder från kalaset finns att se på Kerstins blogg.

PS till artiklarna om EMU och Wallström

Peter Gustavsson har på sin blogg – länk finns här intill – lett mig till två dokument, vars innehåll jag vill förmedla även till mina läsare.

De redovisar en opinionsundersökning, genomförd i EUs samtliga medlemsstater.

Ur en kort sammanfattning, gjord av Ekot, saxar jag följande:

”56 procent av de tillfrågade anser att EU inte representerar vanliga människor. I Sverige är den siffran 70 procent.

Bara 28 procent av de tillfrågade vill föra över mer makt till EU.

I de 13 länder som har infört euron som valuta anser 49 procent att de skulle vilja återgå till sina gamla valutor – mot 47 procent som vill behålla euron.

Mest missnöjda med euron är grekerna. Där vill 70 procent av de tillfrågade ha tillbaka drachman.

Drygt 17 000 personer tillfrågades i EU-mätningen.”

Ekots sammanfattning hittar du här.

I ett längre pressmeddelande finns följande:

”Undersökningen visar att Sverige i de allra flesta frågorna ligger i topp när det gäller EU-kritik. Sex av tio svenska väljare vill ta tillbaka makt från EU-nivån och 8 av 10 väljare skulle rösta emot ett nytt fördrag om det innabar att EU fick mer befogenheter.” Du kan läsa mer om undersökningen här.

EU fyller 50 – och vi är ännu mer mot euron

Svenskarna firar EUs 50-årsjubileum med att vara ännu mer emot euron än i folkomröstningen 2003.

Opinionsmätningsinstitutet Skop har låtit 1.100 statistiskt utvalda svenskar svara på frågan ”Tycker du att Sverige ska gå med i EMU och ersätta kronan med euron?” Nej fick 60 procent av svaren, vilket är fyra procent mer än i folkomröstningen 2003, 56 procent. Ja samlade bara 37 procent.

Det här är föga överraskande. I dag erkänner till och med många av ja-sidans i folkomröstningen – Urban Ahlin (s) i TV här om kvällen är ett exempel – att Sverige inte har drabbats av några av de ekonomiska katastrofer ja-sidan när det begav sig profeterade om.

Återbesök på 68an

I går eftermiddag var jag på min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad. ”Blir du insläppt här?” frågade en gammal kompis med humor. Jodå, det var inga problem. Jag morsade på så väl partisekreteraren, Marita Ulvskog, och partikassören, Tommy Ohlström, som på förrförre partiledaren Ingvar Carlsson.

Men jag var inte där för deras skull. En gammal arbetskamrat, Gunnar Stenarv, skulle gå i pension från sitt nuvarande jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppen. Så bland de avskedstackande fanns mycket folk från riksdagen och riksdagsgruppkansliet, bland dem förre talmannen Björn von Sydow.

I mitt lilla tacktal till Gunnar prisade jag honom som en som uppriktigt har ställt upp både för Sverige och världen – Gunnar var internationell sekreterare under min tid på 68an – och för människor, arbetskamrater och andra, som han har haft att göra med. Gunnar är en sån där människa med ett äkta, hjärtevarmt engagemang. Därför kändes det alldeles självklart att ta sig till Stockholm och framföra ett tack både från mig och från hustrun. (Hon är på UNICEF-uppdrag i Malawi, ett slag av förhinder den gamle internationelle sekreteraren Stenarv har all förståelse för.) Med Birgitta har han upplevt äventyr bland annat i Afrika: båda berättar gärna om den där resan, då bagaget kom bort och hon måste köpa afrikanska kvinnokläder i en storlek, som fick henne att se ut som Baby Doll. Gunnar har också, med skräckblandad förtjusning, berättat om när Birgitta, då de vid något högtidligt tillfälle av de afrikanska värdarna bjöds på palmvin, spände ögona i honom, nykteristen (då), och uppmanade honom att göra sin plikt: – Drick nu, pojk!

Mitt roligaste minne av Gunnar är när vi båda var med i partiexpeditionens ledningsgrupp. Vår chef, partisekreterare Bo Toresson, jägaren och före detta skogsarbetaren, såg en ledningsgrupp, som blev allt bredare runt mellangärdet. Det ville han göra något åt, så han införskaffade en badrumsvåg, och så inleddes ledningsgruppens sammanträden med protokollförd invägning. Det gick bra i flera veckor, men så vid ett av dessa sammanträden trädde Gunnar Stenarv in i sammanträdesrummet och klev upp på vågen – som sa språijng!

Och så var det slut på den vågen.

(Jag kan berätta att Gunnar är betydligt smärtare nu för tiden.)

Den här sortens avtackningar är roliga också för att man träffar så många gamla vänner.

En av dem var min gamle kumpan från det nordiska samarbetet inom SAMAK, Tom Saxén. Tillsammans med honom har jag upplevt jätteintressanta saker, och så har vi trivts ihop.

Sen satt jag en stund med ett tjejgäng – tjejer och tjejer; de är damer i min egen ålder, men för mig är de evigt tjejer – från 68an: Inga-Lena Wallin, som jag lärde känna redan under hennes SSU-tid här i Uppsala, Sten Anderssons sekreterare Maud Björklund (som snart går i pension från sitt jobb efter pensionen, på förlaget Hjalmarson och Högberg), flera andra partisekreterares (och även Ingvar Carlssons) sekreterare Christina Örvi, förra personalsekreteraren Marianne Selberg, den alltid glada (och pratglada) Lena Finnman och sen även internationella avdelningens fasta punkt under många år, Eva Olofsson, som under mina tidiga år på 68an var sekreterare även åt mig. De båda sistnämnda berättade förresten, att de regelbundet läser min blogg.

Mot slutet satt jag med ett gäng killar, som alla – på olika sätt – har arbetat med internationella frågor: Conny Fredriksson, som efterträdde Gunnar som internationell sekreterare, Jerry Svensson, som har arbetat med nordiska frågor både på riksdagsgruppen och för den samlade nordiska (s)-gruppen i Nordiska rådet, Johan Peanberg, aktiv bland annat i Svenska kommittén för Vietnam, Gunnar Stenarv själv och, en stund också, Pierre Schori, som var internationell sekreterare före Gunnar.

Många fler kunde (och borde) nämnas.

Men jag nöjer mig med att berätta, vad Gunnar fick från mig och Birgitta: Dels boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, där jag och Birgitta har skrivit var sitt kapitel. Dels boken om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, ”Fantasin och glädjen” – Birgitta har skrivit ett kapitel i den, och vi vet att Gunnar gillade Helga; han är medlem i Helga Henschens Vänner.

Margot Wallström

Det är mycket Margot Wallström nu.

Inför måndagens avslutande TV-program i Erik Fichtelius’ serie om och med Göran Persson skriver Svenska Dagbladets (24 mars 2007) Göran Eriksson något som nog överraskar många, sannolikt också Margot Wallström: ”Persson ville att Wallström skulle ta över”. Du kan läsa artikeln här.

På Brännpunkt i samma nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel av Wallström själv, ”EU värn mot globaliseringen”. Länk finns här.

På DN.Debatt publicerar hon samma dag (24 mars 2007) en artikel skriven tillsammans med moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt, ”Vi kämpar gemensamt för EU eftersom det gynnar Sverige” – läs artikeln här. Det är väl insatser som den här som i Ekots lördagsintervju (24 mars) fick henne att självironiskt kalla sig ”Mädchen für alle”.

Tomas Rambergs lördagsintervju med Margot Wallström har tydligen spelats in tidigare i veckan. Hon fick följaktligen – men avvisade dem som historia och därmed ointressanta – frågor om sina mellanhavanden med Göran Persson, bland annat om när hon fick erbjudande om att komma hem från Bryssel för att i stället ingå i regeringen. Jag antar att tidpunkten för inspelningen är förklaringen till att hon aldrig av Ramberg fick någon fråga om det som uppenbarligen hör till det mer sensationella i det kommande programmet med Persson: att försöket att få hem Wallström var ett led i att också göra henne möjlig som kandidat till posten som ordförande för socialdemokraterna.

När Wallström tackade nej till att komma hem, var Perssons reaktion mycket hård (citat efter artikeln i Svenska Dagbladet): ”Jag tycker det är trist. När partiet kallar brukar man svara, det är en moralfråga.”

Nåja. Om det senare kan man ha olika meningar. Ens övertygelser, till och med personliga moral, kan få en att säga nej, även när ”partiet” (det vill säga statsministern) kallar. Jag råkar veta, att Persson, innan han tillfrågade Margot Wallström om uppdraget som EU-kommissionär, ställde frågan till en annan person, som rimligen stod närmare hans dåtida antifederalistiska hållning, men som inte ville jobba inom EU och därför sa nej.

Margot Wallström sa hur som helst nej till partiledarskapet, när frågan ställdes till henne inför den nyligen genomförda extrakongressen.

I fråga om detta gjorde hon en mycket klok och insiktsfull kommentar i Tomas Rambergs lördagsintervju med henne, ungefär så här: Det är lätt att knyta sina egna förväntningar till någon som finns på avstånd och som inte kan hållas ansvarig för något aktuellt i den förda politiken.

Det var huvudet på spiken! Hon fanns på avstånd och kunde på så sätt göras till en sinnebild för människors önskeprojektioner. Dessutom framstod hon med sin mjuka och charmiga framtoning som kontrast till Persson (som många uppfattade honom).

När jag ursprungligen här på bloggen bedömde de utpekade partiledarkandidaterna (således inte alls bara Mona Sahlin), skrev jag så här om Ulrica Messing: ”Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.” Och så gick jag, med detta som bakgrund, över till att bedöma Margot Wallström:

”I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Därför är jag heller inte överentusiastisk över Mona Sahlins på extrakongressen offentliggjorda uppdrag åt Margot Wallström att tillsammans med Jan Eliasson forma en socialdemokratisk politik inför nästa EU-val.

Helhjärtade EU-förspråkare som Margot Wallström ser gärna en ny EU-konstitution, som öppnar för att, på EU-nivån, lösa socialdemokratiska hjärtefrågor, och det är då – märk väl – dessa hjärtefrågor, inte konstitutionen, de lockar en motsträvig partiopinion med. Problemet är att många av dessa frågor – inte ens om de gick att lösa där! – över huvud taget inte har på EU-nivån att göra. De bör lösas inom ramen för den demokratiska nationalstat, vars närhet mellan väljare och styrande är det enda sättet att hålla det demokratiska samtalet (på torget, som det med antikens Grekland som förebild brukar heta) levande. Inse, att det senare aldrig, säger aldrig, kan genomföras i EU med dess jättelika avstånd, med dess olika språk, med dess media på de olika nationalspråken och – därför att det är tekniskt omöjligt att åstadkomma detta – dess avsaknad av gemensamma demokratiskt samtal. EU-nivån bör därför reserveras för att lösa verkligt gränsöverskridande problem som miljön samt hållas så pass smal, att ett mellanstatligt samarbete inte känns som ett intrång i demokratin.

Melodikrysset nr 12 2007

Filmmusikfrågorna, som jag ibland brukar ha problem med, klarade jag lätt den här gången. Thor Modéen sjöng ”En äkta mexikanare” i den klassiska pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset”. Stanley Myers ”Cavatina” hör hemma i den betydligt våldsammare (än melodin, för att inte tala om ”Pensionat Paradiset”) vietnamfilmen ”Deer Hunter”. ”Sjörövar-Fabbe” hör hemma i ”Pippi Långstrump på de sju haven”.

Och för att fortsätta på barnlinjen: de tre små grisarna hör hemma i en stia.

Mer film: Björn Isfälts filmmusik plus Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” förekommer i Lasse Hallströms fina filmatisering av Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund”. Jag har sett den både på bio och som video – den finns i våra filmhyllor.

Av dagens sångerskor var Hallströms hustru Lena Olin – ytterligare en filmanknytning – lättast för mig. Det var hon som sjöng Mats Paulsons ”Sommarbrevet”.

Svårare för mig var Agnes med ”Stranded” och Emilia med ”Big, Big World” (”I’m a big girl now..”) – dem klarade jag på att jag känner till deras artistnamn mer än på att jag känner till deras musik. Inte heller kom jag i håg Luminita med ”Let Me Try”, men eftersom det var frågan om Eurovision Song Contest 2005 och landet hon sas komma ifrån började på R, måste det bli Rumänien – när jag sen googlade, visade det sig stämma.

ABBAs ”SOS” var skitlätt att identifiera.

Att det är Cole Porter som har skrivit ”I’ve Got You Under My Skin” var också lätt för mig. Här sjöngs den av Bono och Frank Sinatra; den här låten har för övrigt blivit något av en signaturmelodi för Sinatra.

Nästan lika lätt för mig var det att ringa in låten där ”ett långt sådant ingår” (Eldeman). Jag kopplade bums ihop låten med Glenn Miller och mindes, att det rörde sig om ett telefonnummer, alltså nummer, i titeln och refrängen. Men vad var det nu låten hette? Jag fick googla och hittade då till slut ”Pennsylvania 6-5000″.

Slutligen måste jag nöja mig med en gissning, men jag tror jag gissar rätt – gissningen gäller lodrätt 10. Jazzing Jacks spelade en tradjazzlåt om en yrkeskvinna, och frågan var vad hon gör. Av ledbokstäverna att döma är det spår. Det rör sig alltså om en sierska. Sierska heter på engelska seeress, och, si, jag har på Google hittat en låt som heter ”The seeress”. Tyvärr minns jag inte hur den låter, men jag tror alltså, att jag har hittat rätt svar.

***

Söker du något svar i senaste Melodikrysset? Prova då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan; därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Leif Pagrotsky: Persson och jag hade samma syn på EMU

På Sidan 4 i dagens (23 mars 2007) Expressen finns en mycket intressant artikel, som kommenterar det som Göran Persson i gårdagens TV-prgoram, signerat Erik Fichtelius, hade att säga om EMU-frågan i allmänhet och om Pagrotsky i synnerhet.

Du kan läsa artikeln, ”Persson och jag hade samma syn på EMU”, här. Ett bärande avsnitt lyder så här:

”Göran Persson och jag hade utvecklat vårt sätt att se på EMU tillsammans under den period då vi samarbetade intensivt varje dag. Våra synsätt var identiska, och när finansministern började bli mer positiv till EMU bad Göran mig försvara regeringens linje offentligt. I tre artiklar i Dagens Nyheter utvecklade jag vårt synsätt. Artiklar som han själv offentligt ställde sig bakom.

När han meddelade i Financial Times att han bytt fot från ’nej nu’ till ’ja sedan’, kom det som en total överraskning för mig.”

Men till det allra intressantaste med Pagrotskys artikel hör att heller inte han ger något svar på frågan, varför Göran Persson bytte fot.

Fichtelii maktspegel III

Erik Fichtelius’ tredje program om och med Göran Persson var det kanske mest intressanta hittills i serien. Både för att det i flera av sina kortare avsnitt kändes personligt och för att programmet djupborrade i en fråga, EMU-frågan.

I de kortare avsnitten belyste de personliga förhållningssätten viktiga sidor av Göran Perssons personlighet.

Utfallen mot miljöpartiet, när detta parti ett slag flirtade med mittenpartierna, var våldsamma och förbittrade: miljöpartisterna var stöddiga, otrevliga, ljög – stora ord. Det här visar hur emotionell Göran Persson kan vara, särskilt när något går honom emot. Inte så att jag i alla stycken är någon varm vän av miljöpartiet, men en analytiker, som han hävdar att han är (och i sina bättre stunder faktiskt är), skulle kanske ägna tankekraft också åt vad ett litet samarbetsparti vill kunna visa upp för sina väljare som resultat av sitt samarbete.

I andra och i sak egentligen betydligt viktigare fall, som irakkriget, var Persson betydligt mer dämpad i sitt ordval: USAs beteende är ”orättfärdigt” lät det här med ett lätt bibliskt tonfall. Och där fanns också en otrevlig udd mot Olof Palme och hans ”satans mördare!”: ”Jag är inte en plakatpolitiker”, som han uttryckte saken.

Om sina privata känslor var han så där manligt återhållsam och behärskad (men samtidigt lite självömkande). Äktenskapet med Annika borde ha upplösts redan från 1997-1998, sa han; exhustrun säger i dagens kvällstidningar att hon var beredd att ge honom skilsmässa redan 1996. Alla dessa år fram till skilsmässan efter valet 2002 upprätthölls äktenskapet till formen, säger han: för partiets, för statsministerskapets skull (eller vad det nu var). Hon bodde i lägenheten i Malmö. Han åkte under de lediga helger han hade ut till ensamheten på Harpsund. Ibland, i officiella sammanhang, låtsades de fortfarande vara ett par. Det var det här mina skarpsynta kamrater på partiexpeditionen relativt tidigt upptäckte. Vad var det egentligen bra för? Och var det egentligen värt priset?

Men det allra intressantaste i det här programmet var förstås det långa avsnittet om EMU-frågan. Fichtelius visar med uttalanden från olika skeden i processen fram till folkomröstningen 2003 hur Göran Persson, länge, lutar åt ett nej till EMU men sedan svänger över till ja.

Det här stämmer också väl överens med hur jag själv uppfattade Göran Perssons hållning i EMU-frågan.

I EU-omröstningen 1994 hade jag, mot den nya partilinjen, offentligt agiterat mot svenskt EU-inträde. När Göran Persson 1996 hade blivit partiordförande och samtidigt, enligt partiets praxis, ordförande i programkommissionen, hade jag ett enskilt samtal med honom i mitt rum på 68an och ansåg, att jag nu, efter alla dessa år som programkommissionens huvudsekreterare borde träda tillbaka, så att han fritt kunde välja en ny kraft. Det här var helt allvarligt menat från min sida, men han började nästan häftigt argumentera emot: han hade stort förtroende för mig, och jag borde sitta kvar, vilket jag gjorde. Partikongressen i Sundsvall 1997 beslöt om en programrevision, den som skulle ända i 2001 års partiprogram – jag skrev underlag för Görans kongresstal om programrevisionen (och lämnade dessutom ett viktigt bidrag till hans demokratital: Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”).

Programarbetet kom så sakteliga i gång, och jag träffade också Göran regelbundet i min egenskap av sekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena.

Så småningom – det är svårt att exakt datera, snarare en magkänsla som gradvis förstärktes – började jag mer och mer oroa mig över att diskussionen inom socialdemokratin rörde sig i en EMU-vänlig riktning: Jag såg, och ser, EMU inte bara som ett steg utan steget mot en federalism jag är en benhårt övertygad motståndare till. Utöver min djupa skepsis mot EMU så att säga i sak fanns där också en annan oro: Skulle jag verkligen kunna – och vilja! – skriva ett partiprogram, vilket som en av sina grundförutsättningar, om nu Sverige gick med i EMU, hade en maktförskjutning i federalistisk riktning, från den demokratiska nationalstaten till EU-nivån?

I början av 1999 hade det gått så långt, att jag, driven av denna oro, begärde och fick ett enskilt samtal med Göran Persson; det skedde under ett SAMAK-möte i Köpenhamn.

Om detta har jag tidigare skrivit i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002):

”Göran Persson försäkrade mig dock att ett svenskt EMU-inträde inte var aktuellt. Jag fick också intrycket att han själv var skeptisk både till EMU och till en federalistisk utveckling av EU. Med det lät jag mig nöja och fortsatte arbetet inom programkommissionen.”

Kanske borde jag då ha fäst mig mer vid en suck vid sidan om, en kommentar till min friare ställning: något sådant kunde han, med den ställning han hade, inte tillåta sig.

Utvecklingen gick nämligen inte i den riktning jag hade önskat (och trott mig få ett slags halvt löfte om). När så småningom först VU och sen partistyrelsen tog ställning för EMU, kände jag, att jag – med den övertygelse jag hade – inte längre kunde arbeta kvar som programkommissionens sekreterare. I ett mycket rakt formulerat brev till Göran Persson avsade jag mig uppdraget.

Göran och partisekreteraren, Lars Stjernkvist, försökte få mig att inte göra något nummer av orsakerna till mitt avhopp. Jag gjorde heller inga aktiva egna försök att berätta för någon, men media – med Aktuellt i politiken (!) i spetsen – hörde förstås ryktena, och det blev ekointervju med mera.

Efter 2002 års val gick jag i pension, fortfarande kontant med Stjernkvist, Persson och andra i deras ställning.

Men så kom då folkomröstningen om EMU.

Jag har redan, i föregående bloggartikel, berättat om vad jag gjorde i folkomröstningen – jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU – och om hur bland andra partisekreteraren, allt efter som nej-sidans gallupsiffror steg, började utöva påtryckningar mot oss som fanns på den socialdemokratiska nej-sidan. (Vi fick gärna finnas som ett demokratiskt alibi, men vi fick för guds skull inte gå och vinna folkomröstningen!)

Det är i det här perspektivet jag har sett kvällens avsnitt av Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson. Perssons frustande avsky mot sin gamle gunstling, EMU-frondören Leif Pagrotsky, är, som den kommer till uttryck i TV-filmen, faktiskt grotesk. Varken mer eller mindre. Och det stänker på Margareta Winberg också, som sen blev den som fick avgå. Båda anklagas dessutom för att inte ha gjort sitt egentliga jobb respektive att inte ha åstadkommit något på länge.

I sin kommentar till detta i Aktuellt efter TV-programmet var Pagrotsky nästan osannolikt snäll tillbaka. Men hans (och min) sida grejade ju hem segern i kampanjen med 56 procent nej. Dessutom hade vi rätt i vår ekonomiska argumentation, vilket i Aktuellt vidimerades av en av Perssons dåtida vapendragare, Urban Ahlin.

Också jag drabbades, fast i mycket mildare grad, av samma onåd som Leif Pagrotsky. I mitt fall var det mest så att Persson i de fall där vi råkade befinna oss i samma lokal inte tycktes se mig. Jag tror dock att det mest har handlat om att han inte riktigt har vetat, hur han skulle hantera mig. Det styrker mig i min uppfattning att Göran Persson har en osäker sida, som Erik Fichtelius kanske inte riktigt har lyckats fånga in.

Men skit samma. Också det där har lagt sig. Numera kan vi prata igen. Och jag är inte den som är långsint.

EMU-kampanjen i backspegeln

Såret som aldrig läkt

kallar Magnus Ljungkvist en artikel om EU- respektive EMU-frågan inför Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson i kväll:

”Socialdemokratin gjorde en oerhört snabb sväng i början på 90-talet. Från att vara övertygade motståndare till ett svenskt EG/EU-medlemskap blev ledningen över en natt övertygade förespråkare för ett medlemskap. Denna sväng gick så oerhört fort att partiets medlemmar inte hade en chans att följa med. Ansvaret för denna spricka i partiet ligger i huvudsak på den ’lyssnande’ ordföranden Ingvar Carlsson.

Inför folkomröstningen om inträde i EU 1994 var socialdemokratin ett kluvet parti. En majoritet socialdemokrater röstade mot medlemskapet. Ingvar Carlsson hade lyckats klyva partiet i mitten. Två falanger hade fått formera egna organisationer kring EU-frågan. Partietablissemanget i ja-kampanjen, medlemmarna i nej-kampanjen. Ja-sidan var proffsiga, nej-sidan var fler och aggressivare. Man kan inte med ord beskriva hur sorgligt detta varit för socialdemokratin. Det rev upp ett sår som aldrig läkt.

Sedan följde en lång tid då EU-frågorna i det närmaste var tabu inom partiet. När landet så småningom skulle gå till omröstning om EMU var partiledningen klokare. Men skadan var redan skedd sedan tidigare. Det fanns etablerade ja- och nejsidor inom partiet. Det gick inte att avgöra frågan genom kongressbeslut, även om försök gjordes.

Kvällens avsnitt av ’ordförande Persson’ handlar om detta. Och att det är ett sår som aldrig läkt tyder ju bland annat Leif Pagrotskys utspel idag på.”

Läs mer om Pagrotskys syn på det som hände här. Länk till Magnus Ljungkvists blogg, där det också finns debattinlägg, finns här bredvid.

Mer om hur det var att slåss mot den egna partiledningen i EMU-omröstningen berättade Peter Gustavsson på sin blogg måndagen den 16 oktober 2006:

Stjernqvist ångrar EMU-munkavle

”Jag var organisationschef for Socialdemokrater Mot EMU under folkomröstningen 2003. Jag såg den berömda munkavlen i extrem närbild. Jag såg hur människor skrämdes till tystnad efter att partiledningen i slutet av april 2003 skruvat åt tumskruvarna gentemot partiets alla EMU-motståndare.

Jag är övertygad om att partiledningens sätt att missköta partiet under och strax efter EMU-omröstningen aktivt bidrog till valförlusten i årets val. Många aktiva partimedlemmar tappade sugen och var inte så engagerade som de hade behövt vara för att det nymoderata hotet skulle kunna bekämpas med kraft. Och munkavlarna skapade ett motstånd i folkopinionen mot ett parti som sågs som toppstyrt, odemokratiskt och ur takt med folkviljan.

Jag stötte ihop med Lars Stjernqvist på en gata i Visby under Almedalsveckan 2005. Redan då märkte jag av att han uppenbarligen brottades med frågan om hur han som partisekreterare hanterade åsiktsklyftan i EMU-frågan. Idag har han skrivit en väldigt läsvärd artikel på temat i Skånska Dagbladet. Ett utdrag:

Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Det var inte särskilt klokt av en företrädare för ett folkrörelseparti. Och det var som sagt knappast förenligt med ambitionen att vara ett parti med många väljare och viljor.

Lars Stjernqvist uppmanar till en eftertänksam och självkritisk debatt. För egen del har jag varit självkritisk, bland annat i Upsala Nya Tidning, gentemot hur jag själv gjorde övertramp under de strider som fram tills för något år sedan rasade i SSU.

Någon annan?”

Jag kan bidra till den bild Peter Gustavsson med Lars Stjernkvists hjälp ger.

Jag var känd som gammal EU-motståndare, inte minst som hårdför motståndare mot ett allt mer federalistiskt EU, och inför folkomröstningen om EMU 2003 fick jag en förfrågan om att ingå i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och tackade ja.

Det kom också att bli så, att jag – med mina årtiondens erfarenhet av valkampanjer – kom att knytas till den operativa ledningen för Socialdemokrater mot EMU; jag kom bland annat att ha ett betydande inflytande över argumentationen och över hur kampanjmaterialet utformades.

Eftersom jag fram till och med valrörelsen 2002, alltså även efter pensioneringen, på partisekreterarens, alltså Lars Stjernkvists, uppmaning hade arbetat kvar på partiexpeditionen och således kände honom hyggligt väl, blev det så att Stjernkvist ett antal gånger ringde just mig för att försöka få dem som han väl betraktade som yngre hetsporrar – Peter Gustavsson, Morgan Johanssons bror Tony Johansson och andra – att lungna ned sig i det ena eller det andra avseendet; det är väl sådant här han ovan nu själv känner sig tveksam om. Det var alltså inte bara nejministrarna (Leif Pagrotsky, Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Lena Sommestad och Morgan Johansson) och ett antal statssekreterare som man försökte om inte tysta så dock dämpa ner. Vi inom Socialdemokrater mot EMU visste ju, att det till exempel fanns socialdemokratiska riksdagsledamöter, till och med utskottsordförande, som stod på vår sida men som var tvungna att ligga lågt. Detta kompenserade vi mer än väl genom att till exempel förra VU-ledamoten, miljö- och energiministern samt talmannen Birgitta Dahl (i en artikel i GP, vars innehåll av oss spreds över landet) offentligt ställde sig på nejsidan.

Vår pressansvarige, Bill Erlandsson, upprördes som så många andra av att partiorganet Aktuellt i politiken (s) bevakade EMU-kampanjen på ett så enögt sätt.

Han och jag, som ju i hela nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), kom därför fram till att jag borde försöka få till stånd en bättre balans. Jag skrev därför följande debattinlägg, som jag den 3 maj tillställde redaktionen:

Aktuellt i Partiledningen

Som gammal chefredaktör förvånas jag över den enögdhet AiP uppvisar i den pågående EMU-debatten.

Jag har naturligtvis ingenting att erinra mot att ett partiorgan på ledarplats företräder den ja-linje, som var kongressmajoritetens. Av en nyhetstidning, som ju AiP kallar sig, förväntar man sig dock, att nyheterna om EMU-kampanjen ska bestå av något annat än att Ernst Billgren framställer knappar åt ja-kampanjen.

Därför vill jag på insändarplats berätta för AiPs läsare, att i gallupmätning efter gallupmätning nej till EMU inte bara leder utan också ökar sitt försprång framför ja. I den senaste, från Skop, ledde nej med 47 mot 40; avståndet mellan nej och ja ökade. Gallups undersökning gav i april 46 procent för nej (40 i förra undersökningen) mot 31 procent ja (35 i förra undersökningen). Sifos undersökning från slutet av april visade 50-34 till förmån för nej.

Sifos undersökning visade också, att hela 47 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna avser att rösta nej, medan bara 35 procent ställer upp för partiledningens ja-linje. Undra på att Göran Persson nu söker samarbete med de borgerliga i EMU-frågan; bland moderaterna är det nämligen 54-33 för ja-linjen. Fast frågan är ju om det hjälper. Jag vill påminna om att det står 55-33 för nej bland LOs medlemmar. Till och med bland TCOs och SACOs medlemmar finns det i dag en nej-majoritet.

Poängen med den här redovisningen är att visa på att AiP nog gjorde klokt i att någorlunda balanserat försöka skildra den revolt flertalet av partiets anhängare just nu genomför mot partiledningens ja-linje och ett majoritetsbeslut av partikongressen. Nog vore det väl värt en och annan analyserande artikel om hur det kommer sig, att partiet till den grad har kommit på kollisionskurs med sina väljare? Och om tidningens medarbetare känner sig oförmögna att göra detta, kan man väl ändå släppa fram debattartiklar och insändare från partiets egen nej-sida, Socialdemokrater mot EMU. Men tydligen inte: de senaste numren av AiP innehåller EMU-propaganda sida upp och sida ner, inte endast på ledarplats utan också i kolumner, insändare, nyhetsartiklar med mera.

Som före detta chefredaktör för denna tidning (i nio år) minns jag en annan strid som delade opinionen, också inom partiet, nämligen löntagarfondsfrågan. Jag och tidningen var för löntagarfonder men tog in fondkritiska artiklar av socialdemokratiska debattörer som Sten Johansson och Nils Elvander.

Jag minns också, att den dåvarande partiordföranden, Olof Palme, blev förbannad på mig för detta.

Men han försäkte aldrig sätta munkavle på mig!

I den nu pågående EMU-debatten reagerar AiPs redaktör häftigt mot att ”Expressen stal Tiden-artikel”. Rätt eller fel, men hans tolkning att Expressen tog in Leif Pagrotskys EMU-kritiska artikel därför att tidningen ”försöker knipa politiska poäng i EMU-debatten” är något överraskande mot bakgrund av att Expressen ju är hårt engagerad på ja-sidan.

AiPs höjda tonläge i denna debatt om debatten och tidningens monomant ensidiga uppställning för partiets officiella partilinje kan dock ha sin förklaring: partiledarens krav på rättning i leden.

Chefredaktören kommer säkert med något välformulerat svar på detta. Själv tror jag dock inte på några principeklarationer. Det enda som kommer att övertyga mig om att gammaldags hederliga publicistiska ambitioner gäller är att även nej-sidan regelbundet bereds plats i tidningen.

Enn Kokk
Chefredaktör för AiP 1975-1983

Som väntat höll tidningens chefredaktör Ove Andersson inte med mig, varken i det ena eller det andra avseendet. Varken mitt inlägg eller hans svar trycktes dock i tidningen utan svaret kom (den 8 maj) som ett refuseringsbrev. Jag var för all del välkommen att skriva i Aktuellt i politiken (s) – om annat.

”Men det brev jag nu fått från dig har inget värde för AiPs läsekrets.” Skrev den dåvarande chefredaktören till den förutvarande.

Vi i Socialdemokrater mot EMU var förstås inte dummare än att vi publicerade både mitt inlägg och refuseringsbrevet på webben.

Sen gick omröstningen som den gick. Och AIP förlorade ett antal läsare på kuppen.

Så sent som på malmökongressen kom det fram folk till mig och berättade, att de, efter det som då hände, hade sagt upp prenumerationen och därefter inte hade förnyat den.

Scener ur en annan partiledares liv

I en kommentar till vad jag har skrivit om Erik Fichtelius’ programserie för TV om och med Göran Persson påminner min gamle journalistkollega Mats Rosin om att något liknande faktiskt har gjorts förut, fast då för en bok, ”Palme igen? Scener ur en partiledares liv” (Norstedts, 1980). Journalisten, som på ett unikt sätt fick följa Olof Palme, var Dieter Strand.

Jag tar mig friheten att först återge Dieter Strands förord till ”Palme igen?”:

Vägen till Palme

Hösten 1980 har Olof Palme varit socialdemokratisk partiordförande i över tio år och oppositionsledare i fyra. Han har just bakom sig en knapp valförlust, en knapp vinst i en folkomröstning och Sveriges största arbetsmarknadskonflikt. Han har fått åka på uppmärksammade internationella uppdrag, från Mali till Teheran. Han har inte fått bilda regering i Sverige igen.

Hur agerar Palme och den socialdemokratiska ledningen i den fortsatta men fortfarande ovana oppositionsrollen?

Våren 1979 skrev jag till Olof Palme med ett ett förslag. Kunde han tänka sig att jag och fotografen Stig-Göran Nilsson inför valet i september följde honom dag för dag – inifrån: På hans arbetsrum i riksdagshuset och på valturnéernas hotellrum, in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan i Bommersvik.

Det vi fick höra och se – taktiksnacket, tillkomsten av valtal och utspel, Palmes personliga reaktioner på allt som hände – skulle publiceras först efter valet: som ett bidrag till förklaringen av varför det gått som det gått för Palme och socialdemokratin.

Människor i Palmes omgivning sa att han säkert skulle avvisa förslaget som alltför riskabelt. Men några dagar efter det han fått mitt brev ringde han sent en söndagskväll och sa ja, utan reservationer. Det har således aldrig varit tal om att Palme skulle se eller godkänna text och bilder före publiceringen.

Den här reportageboken är ett resultat av brevet till Palme. För boken ställde Palme upp på samma villkor också inför folkomröstningen om kärnkraften. Och efter folkomröstningen kom den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia. Där har källor i LO-huset fått bidra till skildringen av den socialdemokratiske oppositionsledaren.

Palme och hans politiska omgivning kan tycka att de tagit en risk med den här öppenheten. Jag tycker att de gjorde en demokratisk insats som kan vara lika viktig som åtskilligt annat de presterat i valet och folkomröstningen. När släpper Fälldin, Bohman och Ullsten – de som för tillfället styr detta land – journalister så nära på sig – för publicering?

Fotograf Nilsson och jag har inte kunnat se och höra allt. Vi har till exempel inte fått vara med på den socialdemokratiska partistyrelsens sammanträden. Sannolikt är det ingen outhärdlig förlust för historieskrivningen om partiledaren.

Månaderna i Palmes närhet gav ett starkare intryck än någonsin av hur avgörande beslut fattas av partiledaren själv: socialdemokratisk enmans-show på gott och ont.

Inte heller marxister kommer förbi ledarens roll i historien. Vare sig dessa vinner eller förlorar, blir kvar länge som oppositionsledare eller kommer igen som regeringschefer.

Man kommer inte förbi Olof Palme.

Nu minns jag en skylt som pekade in från en väg till ett valmöte i Partille utanför Göteborg. Det var dagen före valet. På skylten stod inte att det skulle vara ett socialdemorkatiskt valmöte eller ens ett valmöte. På skylten stod bara:
OLOF PALME

***

Så långt Dieter Strands förord till insider-reportaget om Olof Palme.

Den här gången – när det gäller Erik Fichtelius’ insider-program om Göran Persson, gjorda för TV – har de kritiska kommentarerna mest kommit från andra journalister och handlat om Fichtelius’ journalistroll.

Den gången fanns det tvekan främst inom rörelsen: Var det lämpligt av Olof Palme att släppa en journalist så nära in på livet? (Men med tanke på vad Göran Persson har sagt om den ena och den andra personen i sin närhet, kanske den reaktionen kommer också den här gången.)

Hur som helst är rörelsetveksamheten utgångspunkten för den kolumn jag skrev på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober):

DET
HÄNDER

…att jag träffar partivänner som tycker att Dieter Strands bok ”Palme igen?” (Norstedts) är farlig, för partiet och för Palme personligen.

Det tror jag inte.

Dieter Strands scener ur en partiledares liv har inget insmickrande över sig. Men om man kan läsa ut något värdeomdöme om Palme ur denne garvade journalist skildring så är det snarast beundran; det finns helt enkelt ingen annan politiker av Palmes format i Sverige!

Och jag undrar om inte Strand, när han citerar Palmes talskrivare Kjell Larsson, också speglar en egen känsla: ”Jag tyckte han såg så liten ut. Han var ensam mitt bland alla människorna. Jag tänkte då på alla gånger jag sett honom gå upp i talarstolar. Överallt i landet, alla dessa år. Jag kände plötsligt nån jävla sorts ömhet för honom.”

* Jag vet ganska mycket om den politiker- och journalistmiljö Strand skildrar. Jag har åkt med som pressekreterare åt Palme i 1973 års valrörelse. Så långt jag kan bedöma är Strands skildring inte bara journalistiskt skicklig utan också någorlunda korrekt.

Fram träder bilden av en fighter, en man som är besatt (i positiv mening) av sin politikerroll.

* Det hindrar inte att jag har invändningar. Diskussionen på VUt där misstroendevotum diskuterades i våras är till exempel snett återgiven. (Jag var med.) Misstroendevotumfrågan var kopplad till kompletteringsproppen och sparplanen. Ingen ville politisera avtalsrörelsen.

Min allvarligaste invändning är att Strand inte kopplar ihop taktik- och massmediasnacket och Palmes personliga besatthet med hans politiska lidelse, med den socialdemokratiska poltikens sakinnehåll. (Som nu bara skymtar, till exempel i talcitatet om Sergels Torg.) Det är faktiskt vilseledande.

Å andra sidan tror jag det är nyttigt för rörelsefolket att konfronteras med kalla fakta: Rörelsen är livsviktig; den behövs. Men det är sannolikt i dag omöjligt att vinna några val utan att ha en god taktik, en genomtänkt strategi.

Och kanske är det en överdrift, men jag skulle nog också vilja satsa en liten slant på följande påstående: Om partiet i en valrörelse fick i stort sett alla massmedia aktivt emot sig, så kunde det se fram emot en tämligen säker valförlust.

Enn Kokk