EMU-kampanjen i backspegeln

22 mars 2007 18:50 | Politik | 2 kommentarer

Såret som aldrig läkt

kallar Magnus Ljungkvist en artikel om EU- respektive EMU-frågan inför Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson i kväll:

”Socialdemokratin gjorde en oerhört snabb sväng i början på 90-talet. Från att vara övertygade motståndare till ett svenskt EG/EU-medlemskap blev ledningen över en natt övertygade förespråkare för ett medlemskap. Denna sväng gick så oerhört fort att partiets medlemmar inte hade en chans att följa med. Ansvaret för denna spricka i partiet ligger i huvudsak på den ’lyssnande’ ordföranden Ingvar Carlsson.

Inför folkomröstningen om inträde i EU 1994 var socialdemokratin ett kluvet parti. En majoritet socialdemokrater röstade mot medlemskapet. Ingvar Carlsson hade lyckats klyva partiet i mitten. Två falanger hade fått formera egna organisationer kring EU-frågan. Partietablissemanget i ja-kampanjen, medlemmarna i nej-kampanjen. Ja-sidan var proffsiga, nej-sidan var fler och aggressivare. Man kan inte med ord beskriva hur sorgligt detta varit för socialdemokratin. Det rev upp ett sår som aldrig läkt.

Sedan följde en lång tid då EU-frågorna i det närmaste var tabu inom partiet. När landet så småningom skulle gå till omröstning om EMU var partiledningen klokare. Men skadan var redan skedd sedan tidigare. Det fanns etablerade ja- och nejsidor inom partiet. Det gick inte att avgöra frågan genom kongressbeslut, även om försök gjordes.

Kvällens avsnitt av ’ordförande Persson’ handlar om detta. Och att det är ett sår som aldrig läkt tyder ju bland annat Leif Pagrotskys utspel idag på.”

Läs mer om Pagrotskys syn på det som hände här. Länk till Magnus Ljungkvists blogg, där det också finns debattinlägg, finns här bredvid.

Mer om hur det var att slåss mot den egna partiledningen i EMU-omröstningen berättade Peter Gustavsson på sin blogg måndagen den 16 oktober 2006:

Stjernqvist ångrar EMU-munkavle

”Jag var organisationschef for Socialdemokrater Mot EMU under folkomröstningen 2003. Jag såg den berömda munkavlen i extrem närbild. Jag såg hur människor skrämdes till tystnad efter att partiledningen i slutet av april 2003 skruvat åt tumskruvarna gentemot partiets alla EMU-motståndare.

Jag är övertygad om att partiledningens sätt att missköta partiet under och strax efter EMU-omröstningen aktivt bidrog till valförlusten i årets val. Många aktiva partimedlemmar tappade sugen och var inte så engagerade som de hade behövt vara för att det nymoderata hotet skulle kunna bekämpas med kraft. Och munkavlarna skapade ett motstånd i folkopinionen mot ett parti som sågs som toppstyrt, odemokratiskt och ur takt med folkviljan.

Jag stötte ihop med Lars Stjernqvist på en gata i Visby under Almedalsveckan 2005. Redan då märkte jag av att han uppenbarligen brottades med frågan om hur han som partisekreterare hanterade åsiktsklyftan i EMU-frågan. Idag har han skrivit en väldigt läsvärd artikel på temat i Skånska Dagbladet. Ett utdrag:

Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Ja, alla partier var kluvna, och därför borde vi ha kunnat leva med oenigheten. Men i stridens hetta lyckads inte jag försvara takhöjden. Jag och andra blev beskyllda för att sätta munkavle på partiets nej-sägare. Och beskyllningen var befogad. Jag hänvisade till kongressbeslutet med sådan kraft att många kände sig rejält nedtryckta.

Det var inte särskilt klokt av en företrädare för ett folkrörelseparti. Och det var som sagt knappast förenligt med ambitionen att vara ett parti med många väljare och viljor.

Lars Stjernqvist uppmanar till en eftertänksam och självkritisk debatt. För egen del har jag varit självkritisk, bland annat i Upsala Nya Tidning, gentemot hur jag själv gjorde övertramp under de strider som fram tills för något år sedan rasade i SSU.

Någon annan?”

Jag kan bidra till den bild Peter Gustavsson med Lars Stjernkvists hjälp ger.

Jag var känd som gammal EU-motståndare, inte minst som hårdför motståndare mot ett allt mer federalistiskt EU, och inför folkomröstningen om EMU 2003 fick jag en förfrågan om att ingå i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och tackade ja.

Det kom också att bli så, att jag – med mina årtiondens erfarenhet av valkampanjer – kom att knytas till den operativa ledningen för Socialdemokrater mot EMU; jag kom bland annat att ha ett betydande inflytande över argumentationen och över hur kampanjmaterialet utformades.

Eftersom jag fram till och med valrörelsen 2002, alltså även efter pensioneringen, på partisekreterarens, alltså Lars Stjernkvists, uppmaning hade arbetat kvar på partiexpeditionen och således kände honom hyggligt väl, blev det så att Stjernkvist ett antal gånger ringde just mig för att försöka få dem som han väl betraktade som yngre hetsporrar – Peter Gustavsson, Morgan Johanssons bror Tony Johansson och andra – att lungna ned sig i det ena eller det andra avseendet; det är väl sådant här han ovan nu själv känner sig tveksam om. Det var alltså inte bara nejministrarna (Leif Pagrotsky, Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Lena Sommestad och Morgan Johansson) och ett antal statssekreterare som man försökte om inte tysta så dock dämpa ner. Vi inom Socialdemokrater mot EMU visste ju, att det till exempel fanns socialdemokratiska riksdagsledamöter, till och med utskottsordförande, som stod på vår sida men som var tvungna att ligga lågt. Detta kompenserade vi mer än väl genom att till exempel förra VU-ledamoten, miljö- och energiministern samt talmannen Birgitta Dahl (i en artikel i GP, vars innehåll av oss spreds över landet) offentligt ställde sig på nejsidan.

Vår pressansvarige, Bill Erlandsson, upprördes som så många andra av att partiorganet Aktuellt i politiken (s) bevakade EMU-kampanjen på ett så enögt sätt.

Han och jag, som ju i hela nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), kom därför fram till att jag borde försöka få till stånd en bättre balans. Jag skrev därför följande debattinlägg, som jag den 3 maj tillställde redaktionen:

Aktuellt i Partiledningen

Som gammal chefredaktör förvånas jag över den enögdhet AiP uppvisar i den pågående EMU-debatten.

Jag har naturligtvis ingenting att erinra mot att ett partiorgan på ledarplats företräder den ja-linje, som var kongressmajoritetens. Av en nyhetstidning, som ju AiP kallar sig, förväntar man sig dock, att nyheterna om EMU-kampanjen ska bestå av något annat än att Ernst Billgren framställer knappar åt ja-kampanjen.

Därför vill jag på insändarplats berätta för AiPs läsare, att i gallupmätning efter gallupmätning nej till EMU inte bara leder utan också ökar sitt försprång framför ja. I den senaste, från Skop, ledde nej med 47 mot 40; avståndet mellan nej och ja ökade. Gallups undersökning gav i april 46 procent för nej (40 i förra undersökningen) mot 31 procent ja (35 i förra undersökningen). Sifos undersökning från slutet av april visade 50-34 till förmån för nej.

Sifos undersökning visade också, att hela 47 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna avser att rösta nej, medan bara 35 procent ställer upp för partiledningens ja-linje. Undra på att Göran Persson nu söker samarbete med de borgerliga i EMU-frågan; bland moderaterna är det nämligen 54-33 för ja-linjen. Fast frågan är ju om det hjälper. Jag vill påminna om att det står 55-33 för nej bland LOs medlemmar. Till och med bland TCOs och SACOs medlemmar finns det i dag en nej-majoritet.

Poängen med den här redovisningen är att visa på att AiP nog gjorde klokt i att någorlunda balanserat försöka skildra den revolt flertalet av partiets anhängare just nu genomför mot partiledningens ja-linje och ett majoritetsbeslut av partikongressen. Nog vore det väl värt en och annan analyserande artikel om hur det kommer sig, att partiet till den grad har kommit på kollisionskurs med sina väljare? Och om tidningens medarbetare känner sig oförmögna att göra detta, kan man väl ändå släppa fram debattartiklar och insändare från partiets egen nej-sida, Socialdemokrater mot EMU. Men tydligen inte: de senaste numren av AiP innehåller EMU-propaganda sida upp och sida ner, inte endast på ledarplats utan också i kolumner, insändare, nyhetsartiklar med mera.

Som före detta chefredaktör för denna tidning (i nio år) minns jag en annan strid som delade opinionen, också inom partiet, nämligen löntagarfondsfrågan. Jag och tidningen var för löntagarfonder men tog in fondkritiska artiklar av socialdemokratiska debattörer som Sten Johansson och Nils Elvander.

Jag minns också, att den dåvarande partiordföranden, Olof Palme, blev förbannad på mig för detta.

Men han försäkte aldrig sätta munkavle på mig!

I den nu pågående EMU-debatten reagerar AiPs redaktör häftigt mot att ”Expressen stal Tiden-artikel”. Rätt eller fel, men hans tolkning att Expressen tog in Leif Pagrotskys EMU-kritiska artikel därför att tidningen ”försöker knipa politiska poäng i EMU-debatten” är något överraskande mot bakgrund av att Expressen ju är hårt engagerad på ja-sidan.

AiPs höjda tonläge i denna debatt om debatten och tidningens monomant ensidiga uppställning för partiets officiella partilinje kan dock ha sin förklaring: partiledarens krav på rättning i leden.

Chefredaktören kommer säkert med något välformulerat svar på detta. Själv tror jag dock inte på några principeklarationer. Det enda som kommer att övertyga mig om att gammaldags hederliga publicistiska ambitioner gäller är att även nej-sidan regelbundet bereds plats i tidningen.

Enn Kokk
Chefredaktör för AiP 1975-1983

Som väntat höll tidningens chefredaktör Ove Andersson inte med mig, varken i det ena eller det andra avseendet. Varken mitt inlägg eller hans svar trycktes dock i tidningen utan svaret kom (den 8 maj) som ett refuseringsbrev. Jag var för all del välkommen att skriva i Aktuellt i politiken (s) – om annat.

”Men det brev jag nu fått från dig har inget värde för AiPs läsekrets.” Skrev den dåvarande chefredaktören till den förutvarande.

Vi i Socialdemokrater mot EMU var förstås inte dummare än att vi publicerade både mitt inlägg och refuseringsbrevet på webben.

Sen gick omröstningen som den gick. Och AIP förlorade ett antal läsare på kuppen.

Så sent som på malmökongressen kom det fram folk till mig och berättade, att de, efter det som då hände, hade sagt upp prenumerationen och därefter inte hade förnyat den.