Fichtelii maktspegel III

22 mars 2007 23:43 | Politik | 4 kommentarer

Erik Fichtelius’ tredje program om och med Göran Persson var det kanske mest intressanta hittills i serien. Både för att det i flera av sina kortare avsnitt kändes personligt och för att programmet djupborrade i en fråga, EMU-frågan.

I de kortare avsnitten belyste de personliga förhållningssätten viktiga sidor av Göran Perssons personlighet.

Utfallen mot miljöpartiet, när detta parti ett slag flirtade med mittenpartierna, var våldsamma och förbittrade: miljöpartisterna var stöddiga, otrevliga, ljög – stora ord. Det här visar hur emotionell Göran Persson kan vara, särskilt när något går honom emot. Inte så att jag i alla stycken är någon varm vän av miljöpartiet, men en analytiker, som han hävdar att han är (och i sina bättre stunder faktiskt är), skulle kanske ägna tankekraft också åt vad ett litet samarbetsparti vill kunna visa upp för sina väljare som resultat av sitt samarbete.

I andra och i sak egentligen betydligt viktigare fall, som irakkriget, var Persson betydligt mer dämpad i sitt ordval: USAs beteende är ”orättfärdigt” lät det här med ett lätt bibliskt tonfall. Och där fanns också en otrevlig udd mot Olof Palme och hans ”satans mördare!”: ”Jag är inte en plakatpolitiker”, som han uttryckte saken.

Om sina privata känslor var han så där manligt återhållsam och behärskad (men samtidigt lite självömkande). Äktenskapet med Annika borde ha upplösts redan från 1997-1998, sa han; exhustrun säger i dagens kvällstidningar att hon var beredd att ge honom skilsmässa redan 1996. Alla dessa år fram till skilsmässan efter valet 2002 upprätthölls äktenskapet till formen, säger han: för partiets, för statsministerskapets skull (eller vad det nu var). Hon bodde i lägenheten i Malmö. Han åkte under de lediga helger han hade ut till ensamheten på Harpsund. Ibland, i officiella sammanhang, låtsades de fortfarande vara ett par. Det var det här mina skarpsynta kamrater på partiexpeditionen relativt tidigt upptäckte. Vad var det egentligen bra för? Och var det egentligen värt priset?

Men det allra intressantaste i det här programmet var förstås det långa avsnittet om EMU-frågan. Fichtelius visar med uttalanden från olika skeden i processen fram till folkomröstningen 2003 hur Göran Persson, länge, lutar åt ett nej till EMU men sedan svänger över till ja.

Det här stämmer också väl överens med hur jag själv uppfattade Göran Perssons hållning i EMU-frågan.

I EU-omröstningen 1994 hade jag, mot den nya partilinjen, offentligt agiterat mot svenskt EU-inträde. När Göran Persson 1996 hade blivit partiordförande och samtidigt, enligt partiets praxis, ordförande i programkommissionen, hade jag ett enskilt samtal med honom i mitt rum på 68an och ansåg, att jag nu, efter alla dessa år som programkommissionens huvudsekreterare borde träda tillbaka, så att han fritt kunde välja en ny kraft. Det här var helt allvarligt menat från min sida, men han började nästan häftigt argumentera emot: han hade stort förtroende för mig, och jag borde sitta kvar, vilket jag gjorde. Partikongressen i Sundsvall 1997 beslöt om en programrevision, den som skulle ända i 2001 års partiprogram – jag skrev underlag för Görans kongresstal om programrevisionen (och lämnade dessutom ett viktigt bidrag till hans demokratital: Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”).

Programarbetet kom så sakteliga i gång, och jag träffade också Göran regelbundet i min egenskap av sekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena.

Så småningom – det är svårt att exakt datera, snarare en magkänsla som gradvis förstärktes – började jag mer och mer oroa mig över att diskussionen inom socialdemokratin rörde sig i en EMU-vänlig riktning: Jag såg, och ser, EMU inte bara som ett steg utan steget mot en federalism jag är en benhårt övertygad motståndare till. Utöver min djupa skepsis mot EMU så att säga i sak fanns där också en annan oro: Skulle jag verkligen kunna – och vilja! – skriva ett partiprogram, vilket som en av sina grundförutsättningar, om nu Sverige gick med i EMU, hade en maktförskjutning i federalistisk riktning, från den demokratiska nationalstaten till EU-nivån?

I början av 1999 hade det gått så långt, att jag, driven av denna oro, begärde och fick ett enskilt samtal med Göran Persson; det skedde under ett SAMAK-möte i Köpenhamn.

Om detta har jag tidigare skrivit i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002):

”Göran Persson försäkrade mig dock att ett svenskt EMU-inträde inte var aktuellt. Jag fick också intrycket att han själv var skeptisk både till EMU och till en federalistisk utveckling av EU. Med det lät jag mig nöja och fortsatte arbetet inom programkommissionen.”

Kanske borde jag då ha fäst mig mer vid en suck vid sidan om, en kommentar till min friare ställning: något sådant kunde han, med den ställning han hade, inte tillåta sig.

Utvecklingen gick nämligen inte i den riktning jag hade önskat (och trott mig få ett slags halvt löfte om). När så småningom först VU och sen partistyrelsen tog ställning för EMU, kände jag, att jag – med den övertygelse jag hade – inte längre kunde arbeta kvar som programkommissionens sekreterare. I ett mycket rakt formulerat brev till Göran Persson avsade jag mig uppdraget.

Göran och partisekreteraren, Lars Stjernkvist, försökte få mig att inte göra något nummer av orsakerna till mitt avhopp. Jag gjorde heller inga aktiva egna försök att berätta för någon, men media – med Aktuellt i politiken (!) i spetsen – hörde förstås ryktena, och det blev ekointervju med mera.

Efter 2002 års val gick jag i pension, fortfarande kontant med Stjernkvist, Persson och andra i deras ställning.

Men så kom då folkomröstningen om EMU.

Jag har redan, i föregående bloggartikel, berättat om vad jag gjorde i folkomröstningen – jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU – och om hur bland andra partisekreteraren, allt efter som nej-sidans gallupsiffror steg, började utöva påtryckningar mot oss som fanns på den socialdemokratiska nej-sidan. (Vi fick gärna finnas som ett demokratiskt alibi, men vi fick för guds skull inte gå och vinna folkomröstningen!)

Det är i det här perspektivet jag har sett kvällens avsnitt av Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson. Perssons frustande avsky mot sin gamle gunstling, EMU-frondören Leif Pagrotsky, är, som den kommer till uttryck i TV-filmen, faktiskt grotesk. Varken mer eller mindre. Och det stänker på Margareta Winberg också, som sen blev den som fick avgå. Båda anklagas dessutom för att inte ha gjort sitt egentliga jobb respektive att inte ha åstadkommit något på länge.

I sin kommentar till detta i Aktuellt efter TV-programmet var Pagrotsky nästan osannolikt snäll tillbaka. Men hans (och min) sida grejade ju hem segern i kampanjen med 56 procent nej. Dessutom hade vi rätt i vår ekonomiska argumentation, vilket i Aktuellt vidimerades av en av Perssons dåtida vapendragare, Urban Ahlin.

Också jag drabbades, fast i mycket mildare grad, av samma onåd som Leif Pagrotsky. I mitt fall var det mest så att Persson i de fall där vi råkade befinna oss i samma lokal inte tycktes se mig. Jag tror dock att det mest har handlat om att han inte riktigt har vetat, hur han skulle hantera mig. Det styrker mig i min uppfattning att Göran Persson har en osäker sida, som Erik Fichtelius kanske inte riktigt har lyckats fånga in.

Men skit samma. Också det där har lagt sig. Numera kan vi prata igen. Och jag är inte den som är långsint.