Återbesök på 68an

24 mars 2007 17:52 | Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går eftermiddag var jag på min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad. ”Blir du insläppt här?” frågade en gammal kompis med humor. Jodå, det var inga problem. Jag morsade på så väl partisekreteraren, Marita Ulvskog, och partikassören, Tommy Ohlström, som på förrförre partiledaren Ingvar Carlsson.

Men jag var inte där för deras skull. En gammal arbetskamrat, Gunnar Stenarv, skulle gå i pension från sitt nuvarande jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppen. Så bland de avskedstackande fanns mycket folk från riksdagen och riksdagsgruppkansliet, bland dem förre talmannen Björn von Sydow.

I mitt lilla tacktal till Gunnar prisade jag honom som en som uppriktigt har ställt upp både för Sverige och världen – Gunnar var internationell sekreterare under min tid på 68an – och för människor, arbetskamrater och andra, som han har haft att göra med. Gunnar är en sån där människa med ett äkta, hjärtevarmt engagemang. Därför kändes det alldeles självklart att ta sig till Stockholm och framföra ett tack både från mig och från hustrun. (Hon är på UNICEF-uppdrag i Malawi, ett slag av förhinder den gamle internationelle sekreteraren Stenarv har all förståelse för.) Med Birgitta har han upplevt äventyr bland annat i Afrika: båda berättar gärna om den där resan, då bagaget kom bort och hon måste köpa afrikanska kvinnokläder i en storlek, som fick henne att se ut som Baby Doll. Gunnar har också, med skräckblandad förtjusning, berättat om när Birgitta, då de vid något högtidligt tillfälle av de afrikanska värdarna bjöds på palmvin, spände ögona i honom, nykteristen (då), och uppmanade honom att göra sin plikt: – Drick nu, pojk!

Mitt roligaste minne av Gunnar är när vi båda var med i partiexpeditionens ledningsgrupp. Vår chef, partisekreterare Bo Toresson, jägaren och före detta skogsarbetaren, såg en ledningsgrupp, som blev allt bredare runt mellangärdet. Det ville han göra något åt, så han införskaffade en badrumsvåg, och så inleddes ledningsgruppens sammanträden med protokollförd invägning. Det gick bra i flera veckor, men så vid ett av dessa sammanträden trädde Gunnar Stenarv in i sammanträdesrummet och klev upp på vågen – som sa språijng!

Och så var det slut på den vågen.

(Jag kan berätta att Gunnar är betydligt smärtare nu för tiden.)

Den här sortens avtackningar är roliga också för att man träffar så många gamla vänner.

En av dem var min gamle kumpan från det nordiska samarbetet inom SAMAK, Tom Saxén. Tillsammans med honom har jag upplevt jätteintressanta saker, och så har vi trivts ihop.

Sen satt jag en stund med ett tjejgäng – tjejer och tjejer; de är damer i min egen ålder, men för mig är de evigt tjejer – från 68an: Inga-Lena Wallin, som jag lärde känna redan under hennes SSU-tid här i Uppsala, Sten Anderssons sekreterare Maud Björklund (som snart går i pension från sitt jobb efter pensionen, på förlaget Hjalmarson och Högberg), flera andra partisekreterares (och även Ingvar Carlssons) sekreterare Christina Örvi, förra personalsekreteraren Marianne Selberg, den alltid glada (och pratglada) Lena Finnman och sen även internationella avdelningens fasta punkt under många år, Eva Olofsson, som under mina tidiga år på 68an var sekreterare även åt mig. De båda sistnämnda berättade förresten, att de regelbundet läser min blogg.

Mot slutet satt jag med ett gäng killar, som alla – på olika sätt – har arbetat med internationella frågor: Conny Fredriksson, som efterträdde Gunnar som internationell sekreterare, Jerry Svensson, som har arbetat med nordiska frågor både på riksdagsgruppen och för den samlade nordiska (s)-gruppen i Nordiska rådet, Johan Peanberg, aktiv bland annat i Svenska kommittén för Vietnam, Gunnar Stenarv själv och, en stund också, Pierre Schori, som var internationell sekreterare före Gunnar.

Många fler kunde (och borde) nämnas.

Men jag nöjer mig med att berätta, vad Gunnar fick från mig och Birgitta: Dels boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, där jag och Birgitta har skrivit var sitt kapitel. Dels boken om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, ”Fantasin och glädjen” – Birgitta har skrivit ett kapitel i den, och vi vet att Gunnar gillade Helga; han är medlem i Helga Henschens Vänner.

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^