Klara två år

En del av er som då och då läser denna blogg tror kanske, att mina enda intressen i livet är kultur och politik. Jo, jag är mycket intresserad av och engagerad i både kultur och politik, men skulle jag på allvar tvingas välja, skulle jag vara beredd att avstå från allt det för att kunna vara med på det jag var med på i dag: lilla Klaras tvåårsdag.

Klara är ett av mina barnbarn, dotter till min egen dotter Kerstin och hennes man Bo. Familjen Kokk-Strömberg bor på Kadettgatan i Bärby hage här i Uppsala, inte alls långt från vår bostad på Idrottsgatan.

Jag fick gå ensam i dag – mormor Birgitta är på UNICEF-uppdrag i Malawi; hon är ordförande för svenska UNICEF. Sina presenter till Klara – bland annat flera egenhändigt sydda klänningar – har hon vid ett tidigare besök på Kadettgatan lämnat för att ges till Klara på födelsedagen. Men hon ringer från Malawi: talar en lång stund med Klara i telefon – fast det är nog mest Birgitta som talar.

När jag i farstun lämnar över en röd tulpanbukett till lilla Klara, har hon en av de nya klänningarna på sig.

Min huvudpresent till Klara är en Skrållan-docka, som kan tala; med den följer också några ombyten och nappflaska. När jag överlämnar den, hämtar också storebror Viggo den docka han fick av mig, när han fyllde två. Nu leks här mamma, pappa och två barn!

Klara får vidare en Nicke Nyfiken-dvd – ”apa” säger hon förtjust och pekar. Och så får hon några böcker om dels Lilla Anna (signerade Inger och Lasse Sandberg), om dels Barbapappa (signerade Talus Taylor och Annette Tison).

Och så måste jag förstås tänka lite på storebror Viggo, som i såna här sammanhang inte är så stor: Han får Peter Pan på dvd och så Ole Lund Kirkegaards jätteroliga ”Gummi-Tarzan”.

Vi sprider ut utdelningen av presenter över eftermiddagen, vilket ytterligare underlättas av att det i omgångar anländer fler gäster med presenter: Bos föräldrar Olle och Kristina Stömberg, som det alltid är roligt för mig att få träffa och prata med; de bor annars i Sollefteå. Bos bror Per Strömberg, han som doktorerade i konsthistoria bara för någon vecka sedan. Min och Birgittas son, Kerstins bror Matti Dahl – han kommer tyvärr ensam, eftersom hans sambo Karin är i Australien. Och så kommer Kerstins och Mattis storasyster Anna Kettner med döttrarna Sara, Amanda och Ella.

Det blir mycket glam och glädje, först runt de hembakta tårtorna (morfar med sin diabetes äter hallon från Sollefteå), sen runt middagsbordet, där emellan på golvet bland de nya leksakerna. Vad vore livet värt, om man inte då och då fick träffas på det här viset?

Och så är det den där lilla solstrålen, som vi alla har samlats för att fira i dag. Hon får mycket stimulans, föremål för allas uppmärksamhet som hon är. Ett par gånger springer hon raka spåret fram till morfar, ler soligt, sträcker upp händerna och vill bli upplyft i famnen.

Och när jag sen ska gå hem, vinkar hon till mig från sin mammas famn och säger:

– Hej då, mofa!

Bilder från kalaset finns att se på Kerstins blogg.