Margot Wallström

24 mars 2007 16:18 | Politik | 5 kommentarer

Det är mycket Margot Wallström nu.

Inför måndagens avslutande TV-program i Erik Fichtelius’ serie om och med Göran Persson skriver Svenska Dagbladets (24 mars 2007) Göran Eriksson något som nog överraskar många, sannolikt också Margot Wallström: ”Persson ville att Wallström skulle ta över”. Du kan läsa artikeln här.

På Brännpunkt i samma nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel av Wallström själv, ”EU värn mot globaliseringen”. Länk finns här.

På DN.Debatt publicerar hon samma dag (24 mars 2007) en artikel skriven tillsammans med moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt, ”Vi kämpar gemensamt för EU eftersom det gynnar Sverige” – läs artikeln här. Det är väl insatser som den här som i Ekots lördagsintervju (24 mars) fick henne att självironiskt kalla sig ”Mädchen für alle”.

Tomas Rambergs lördagsintervju med Margot Wallström har tydligen spelats in tidigare i veckan. Hon fick följaktligen – men avvisade dem som historia och därmed ointressanta – frågor om sina mellanhavanden med Göran Persson, bland annat om när hon fick erbjudande om att komma hem från Bryssel för att i stället ingå i regeringen. Jag antar att tidpunkten för inspelningen är förklaringen till att hon aldrig av Ramberg fick någon fråga om det som uppenbarligen hör till det mer sensationella i det kommande programmet med Persson: att försöket att få hem Wallström var ett led i att också göra henne möjlig som kandidat till posten som ordförande för socialdemokraterna.

När Wallström tackade nej till att komma hem, var Perssons reaktion mycket hård (citat efter artikeln i Svenska Dagbladet): ”Jag tycker det är trist. När partiet kallar brukar man svara, det är en moralfråga.”

Nåja. Om det senare kan man ha olika meningar. Ens övertygelser, till och med personliga moral, kan få en att säga nej, även när ”partiet” (det vill säga statsministern) kallar. Jag råkar veta, att Persson, innan han tillfrågade Margot Wallström om uppdraget som EU-kommissionär, ställde frågan till en annan person, som rimligen stod närmare hans dåtida antifederalistiska hållning, men som inte ville jobba inom EU och därför sa nej.

Margot Wallström sa hur som helst nej till partiledarskapet, när frågan ställdes till henne inför den nyligen genomförda extrakongressen.

I fråga om detta gjorde hon en mycket klok och insiktsfull kommentar i Tomas Rambergs lördagsintervju med henne, ungefär så här: Det är lätt att knyta sina egna förväntningar till någon som finns på avstånd och som inte kan hållas ansvarig för något aktuellt i den förda politiken.

Det var huvudet på spiken! Hon fanns på avstånd och kunde på så sätt göras till en sinnebild för människors önskeprojektioner. Dessutom framstod hon med sin mjuka och charmiga framtoning som kontrast till Persson (som många uppfattade honom).

När jag ursprungligen här på bloggen bedömde de utpekade partiledarkandidaterna (således inte alls bara Mona Sahlin), skrev jag så här om Ulrica Messing: ”Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.” Och så gick jag, med detta som bakgrund, över till att bedöma Margot Wallström:

”I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Därför är jag heller inte överentusiastisk över Mona Sahlins på extrakongressen offentliggjorda uppdrag åt Margot Wallström att tillsammans med Jan Eliasson forma en socialdemokratisk politik inför nästa EU-val.

Helhjärtade EU-förspråkare som Margot Wallström ser gärna en ny EU-konstitution, som öppnar för att, på EU-nivån, lösa socialdemokratiska hjärtefrågor, och det är då – märk väl – dessa hjärtefrågor, inte konstitutionen, de lockar en motsträvig partiopinion med. Problemet är att många av dessa frågor – inte ens om de gick att lösa där! – över huvud taget inte har på EU-nivån att göra. De bör lösas inom ramen för den demokratiska nationalstat, vars närhet mellan väljare och styrande är det enda sättet att hålla det demokratiska samtalet (på torget, som det med antikens Grekland som förebild brukar heta) levande. Inse, att det senare aldrig, säger aldrig, kan genomföras i EU med dess jättelika avstånd, med dess olika språk, med dess media på de olika nationalspråken och – därför att det är tekniskt omöjligt att åstadkomma detta – dess avsaknad av gemensamma demokratiskt samtal. EU-nivån bör därför reserveras för att lösa verkligt gränsöverskridande problem som miljön samt hållas så pass smal, att ett mellanstatligt samarbete inte känns som ett intrång i demokratin.