Från Danmark

28 mars 2007 15:55 | Musik | Inga kommentarer

På 1970- och 1980-talen recenserade jag ganska många plattor från Danmark med, bland andra, Povl Dissing, Benny Andersen, Anne Linnet, Trille, Jomfru Ane Band, Skilfinger, Bazaar och inte minst Kim Larsen och Gasolin. Inte allt men åstskilligt av detta var på danska, hade svensk distributör och såldes i svenska skivaffärer.

När jag nu, med Hanne BoelsPrivate Eye” (Warner Music Denmark 5051011871955, 2007), för första gången på rätt länge återvänder till dansk musik, är samtliga låtar på CDn på engelska: både Hanne Boels fem egna och övriga låtar, som i original är skrivna på engelska. Ett tidens tecken, kanske både här och i Danmark?

Många av den tidens danska sångare – inte bara danska förresten – var samhällsengagerade, oftast på vänsterkanten. Det jag slås av här, när jag följer med i texterna, är hur medvetet privata de är. ”I don’t want to be a preacher / on a soapbox in the park” heter det i ”Preacher”, för att ta ett exempel.

Det betyder för den skull inte, att jag tycker illa om de attityder som finns i Hanne Boels egna texter och i de låtar av andra hon har valt; jag bara konstaterar att fokus har förflyttats. Ser man till sången och till de mycket kompetenta musiker som beledsagar den, är kvaliteten jämn och hög, dock ofta på det där sättet att man gärna hör på den här skivan när man gör något annat trevligt, läser eller lagar mat till exempel; det handlar ofta om bra, ibland lite jazzinfluerad rockmusik. Några låtar sticker ut lite extra, till exempel den inledande ”Diamond Thief” av Peter John Vettese och Felix Howard och så Hanne Boels egen ”There’s an Angel”.

Två låtar gör dock, att man inte vill vara utan den här CDn.

Dels är det ”The Ballad of Lucy Jordan” av Shel Silverstein, alltså den låt som Marianne Faithful spelade in 1979.

Dels, och i ännu högre grad, är det Bob DylansI’ll Be Your Baby Tonight”. Den gör Hanne Boel i en jättesnygg och rockig version. När man hör den, önskar man, att låten aldrig ville ta slut.

Anonymitet på nätet

28 mars 2007 13:14 | Media, Politik | 9 kommentarer

Magnus Ljungkvist skriver på sin blogg Magnus tankar – länk finns här intill – klokt om anonymitet på nätet. Han, liksom ett växande antal bloggare, stänger numera konsekvent av kommentarer från anonyma personer – under anonymitetens skydd bombarderar de ens blogg med, ofta monomant upprepade, perfiditeter.

Tyvärr är de inte själva beredda att motsvara den öppenhet till exempel jag visar genom att, åtminstone hittills, låta varenda kommentar nå läsarna av min blogg – de vågar inte berätta, vem det egentligen är som står bakom åsikterna. Jag heter Enn Kokk, min blogg bär mitt namn och det finns en mycket utförlig CV tillgänglig på den för den som är nyfiken på min person. Men många av dem jag här avser använder sig av signatur, ibland visserligen av typen Verner von Heidenstam eller Göran Johansson men lika fullt ett täcknamn. Man använder sig av nät, där det inte går att spåra, vem som är avsändaren. Ibland finns visserligen adressen till vederbörandes blogg – men den heter då till exempel Antehuga, och där finns ingen uppgift om vem som skriver den.

Jag tycker ni är fega, i vissa fall föraktliga.

Och så undrar jag varför ni tycker, att ni ska få använda öppenheten hos mig och min blogg till att basundera ut era åsikter – utan att ens vara beredda att tala om vilka ni är.

Som demokratisk socialist är jag för fri yttranderätt och fri debatt.

Men jag tycker också att den yttranderätten och den debatten ska utövas på lika villkor.

Djef Djel

27 mars 2007 21:19 | Musik | 2 kommentarer

Ale Möller har jag följt, allt sedan han under tiden i Filarfolket överraskade med att använda bouzouki i svensk folkmusik. Han finns alltså i våra skivhyllor. Live har jag tyvärr hört honom bara en enda gång: han spelade då vid en av de vårmiddagar min hustru, talmannen, gav i riksdagen.

Han är en fantastisk artist i det musikaliska gränsland som benämns world music, känd långt utanför vårt lands gränser. Dessutom multiinstrumentalist. På nya CDn med Ale Möller BandDjef Djel” (Amigo musik AMCD 760, 2007) spelar han mandola, flöjter, skalmeja, dragspel och munspel; dessutom sjunger och arrangerar han.

Den bästa musikaliska presentationen man kan ge av musiken på den här CDn är att presentera också övriga medlemmar i Ale Möller Band och vad de gör:
Maria Stellas är svensk-grekiska. Hon sjunger (på grekiska) och använder dessutom fingercymbaler (zils).
Mamadou Sene kommer från Senegal. Han sjunger och så spelar han ett ensträngat senegalesiskt stråkinstrument, riti.
Magnus Stinnerbom representerar den svenska spelmanstraditionen och spelar fioler, mandolin och gitarr samt bidrar med bakgrundssång.
Sébastian Dubé kommer från Québec i Canada, spelar kontrabas och bidrar med bakgrundssång. Han spelar både klassisk musik i kammarorkester och jazz.
Rafael Sida Huizar spelar trummor och percussion. Han är född i Chihuahua i Mexico och tillför en afrokubansk och latinsk trumtradition till bandets ljudbild.

Utöver alla dessa influenser har jag också hittat spår av arabisk musik på den här CDn, ibland möjligen kommen via grekerna i Mindre Asien, ibland via nomaderna i Västafrika. En rätt kul grej i ”Zenith”, en hoptvinnad triptyk med både svenska och grekiska drag, är att dess första del kallas ”Ali Mullah” (vilket lär vara vad Ale Möllers arabiska vänner kallar honom).

Annars är det nästan meningslöst att försöka tvinna upp de enskilda låtarna – ofta hoptvinnade av tre skiljaktiga musikaliska element – till sina beståndsdelar. Det handlar nämligen inte om tre sorters musik, som följer på varandra – de mixas och påverkar varandra, bildar tillsammans en ny enhet. Det här är också den här CDns både styrka och svaghet: själv hade jag ibland kanske föredragit spår som mer markant skilde sig från varandra.

När jag för mig själv listar de låtar, som har gjort mest intryck på mig, finner jag, att det dels är ett par med stark prägel av Ale Möller själv, ”Jiggan” och ”Rullen”, dels är ett par låtar med mycket starkt inslag av svensk spelmansmusik: För det första ”Alagi Falou / Eklunda”, där beståndsdelarna är senegalesisk musik och, inte minst, ”Eklundapolska” efter Viksta-Lasse. För det andra ”Sousa”, som inte har ett dyft med marschkompositören att göra utan med ”Polska från Transtrand”, ”Sousa”, en traditionell senegalesisk melodi, och så ”Pudel-pudding” av Ale Möller.

Ännu en dag med vårvärme

27 mars 2007 18:07 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag är nere på stan för att betala räkningar: medlemskapsavgifter till partiet (Svartbäckens socialdemokratiska förening och Laboremus) och vederlag för ett par vunna Folket i Bild-auktioner på Tradera. Jag betalar på Swedbank, som två av tre räkningar går genom. Det är sextio personer före mig i kön. För kassörskan påtalar jag, vilken försämring det har blivit, sedan Swedbank tvingade mig över hit från Svensk Kassaservice. Som jag tidigare har skrivit, är jag en svuren fiende till internetbetalningar och en lika hängiven anhängare av kontanthantering. Men det behöver inte ta så här lång tid!

I dag är det verkligen ljum vårvärme här i Uppsala, som vore det en dag i maj. Många har lämnat ytterkläderna hemma – själv har jag en tunn ljus rock på mig. Men värmen går väl över igen.

I Öregrund ute vid kusten, dit vi flyttar ut före påsk, är det hur som helst alltid kyligare så här års.

Jag förbereder påsken genom att samla upp lökskal i draglådan under lökboxen i Konsum. Det går åt mycket lökskal (av gul lök) för att på påskafton måla ägg på estniskt vis. Jag återkommer om detta. Men jag kan ju redan nu säga, att man har användning också av de färgade fjädrar, som sitter i fastlagsriset.

Med anledning av det tar vi en lettisk folkdikt igen:

Metenis (Fastlagen)

Dansa, dansa, husmor min,
uppå själva Metenis:
Så att tjurar, kor må dansa
uppå vårens betesfält
LD 32227

Glimra, glimra, Metenis,
grisben har jag i min säck;
när jag rutschar nerför kullen,
tar jag mig en bit av det.
LD 32233

Ur ”Blåa blommor, gyllne dagg”, 1994
Lettiska folkdikter från Kristjanis Barons’ samling
Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs

Här om dan, på Klaras kalas, träffade jag Bos föräldrar, Olle och Kristina. De bor i Sollefteå, där det ännu är långt till vår och grönska. En av mina favoritpoeter, också han ångermanlänning, skrev en gång följande:

Rivet ur ett skissblock

Av Birger Norman

III

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällarnas blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ur ”Våg under vinden”, 1957

Men april, kommer april att bli så här?

Aprildag

Poppelns blomning sväller
blodgrå, aprilblåsten
lyfter ljusa vingar
högt över sjöns solglans
och vårvirvelns tecken.
Vattnet hettar till och
brister grönt mot strandens
isslipade stenar.

Videt skymmer vinrött
krokus och snödroppar,
sandgul öppnar pilen
snöstänkta valvs dis som
förflyktar i solen.
Vingbrus och måsars
skratt förklingar likt en
rök minnet av gånget.

Som en källört vilar
morgonen trygg, gömd i
vattenvidd och molndjup,
blåsig aprils gråa
barmhärtiga ögon.
Skuggan blek förrinner,
brytes mot en mänsko-
dags flyktiga visshet.

Ur ”Vårövning”, 1953

Som ett alternativ en liten norsk läsövning:

Jeg velger meg april!

Av Bjørnstjerne Bjørnson

Jeg velger meg april!
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,-
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,-
i den blir somren til!

Bob Dylan på Debaser

27 mars 2007 11:34 | Varia | 6 kommentarer

Sonen, Matti Dahl, ringer glädjestrålande: en kompis har lyckats få två biljetter till Bob Dylans extrainsatta konsert på Debaser. Han får köpa en av dem.

– Sist jag var där, spelade jag själv, avslutar han.

Pressgrodor

27 mars 2007 10:52 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Journalisten nummer 10 2007:

”Städa upp efter dig. Lämna plasten som du vill finna den nästa gång.”
Aftonbladet

”All köttfärs ska slängas i Norge.”
Dagens Nyheter

”9.15-10.15 24 direkt; Socialdemokraternas extrakongress
Damernas masstart (3713296)”
Dagens Nyheter

”Fan omhändertogs”
Smålandsposten

Sveriges nya arbetarbil

27 mars 2007 10:19 | Korta meningar, Politik, Varia | 19 kommentarer

I valrörelsen såg vi storfinansens klassiska parti anta skepnaden av Sveriges nya arbetarparti.

I dagens DN (27 mars 2007) finns en Mercedes-Benz-annons för Sveriges nya arbetarbil: ”med nya C-Klassen får pendlingen en välkommen business class.”

Och snart får vi arbetarpigor.

Serien om Persson är slut, men många frågetecken återstår

26 mars 2007 21:35 | Politik | 3 kommentarer

Sista avsnittet av Erik Fichtelius’ TV-serie om och med Göran Persson blev inte det dramatiska crescendo, som många kanske efter det tredje och näst sista avsnittet hade förväntat sig.

En orsak var säkert att ett viktigt element i programmet var känt i förväg, det att Perssons försök att få hem Margot Wallstöm inte var en ränk mot henne utan var tänkt att ge henne en chans att kandidera till partiordförande- och statsministerposten. Eftersom hon själv fick välja – socialminister, vice statsminister – tror jag faktiskt inte att det handlade om att hon tänktes hinna bli misskrediterad här hemma, innan Perssons avgång på allvar aktualiserade saken. Det jag inte tror många normala iakttagare riktigt förstår är, att ett sådant övervägande från en maktspelares (som Perssons) och analytikers (jo!) sida inte har med personliga sympatier eller antipatier att göra: Det gällde helt enkelt att bana väg för någon som, bättre andra tänkbara och framför allt otänkbara, kunde tänkas axla den roll han vid det här laget kunde utan och innan.

Och man måste då också, om man fungerar så här, ibland kunna avföra kandidater, som man av den ena eller den andra anledningen ser stora förtjänster hos. Ett exempel på det senare i det nu sända programmet var Perssons bedömning av Pär Nuders (små) chanser: Nuder har intellektuella talanger men är inte typen som kan väntas dansa med kossan Doris; dessutom är han inte kvinna.

Margot Wallström är tillräckligt intelligent och erfaren för att hon själv borde ha kunnat fatta, att det faktiskt var fråga om en invit, men hon förstod uppenbarligen inte vad det var fråga om, därför att hon var så blockerad av aggressioner; dessutom finns det uppenbart brister i Göran Perssons kommunikativa förmåga.

Hur som helst finns det i Perssons sätt att hantera och bemöta andra en sida, vars repulsiva effekt han inte själv verkar förstå eller känns vid. I det här programmet upprepades, kort, flera av de nedsättande och fjärmande uttalanden han genom åren har fällt om andra, och ställd inför Fichtelius’ frågor verkade han inte riktigt förstå vidden av vad den sortens utsagor ställer till.

För min del har jag i vissa stycken förstått mig på hans lite säregna sätt att behandla andra. Jag har, utan att ta illa vid mig, klarat av hans skämt, till exempel av den där typen Maud Olofsson utsattes för, och jag tror honom, när han säger, att hans vikt-skämt har en självironisk sida. Även för mig har han således påpekat, att det verkar som att jag har gått upp i vikt. En gång minns jag dessutom, hur han – under en kungamiddag, tror jag – hojtade tvärs över bordet: – Vilka fula manschettknappar du har! (Det är ett par finska manschettknappar i svart och blå emalj, de vackraste jag någonsin har ägt; jag har fått dem av Birgitta.)

Kan man i en sådan situation inte jabba tillbaka, är man förlorad. Jag tror att en av orsakerna till att det så länge fungerade mellan mig och Persson var, att jag inte lät mig bekomma, ibland skämtade rått tillbaka; då fick man hans respekt.

Men många kunde inte, vågade inte. Jag har varit närvarande då stackars människor har kvaddats av honom. Jag har sett en person i hög position, vars händer darrade under en föredragning vid ett sammanträde med Persson som ordförande.

Jag klandrar dem inte, och jag förhäver mig absolut inte själv. Jag försöker bara göra Perssons ibland besynnerliga personpsykologi begriplig.

I det här programmet visade Persson upp ytterligare en blind fläck hos sig själv.

Jag har tidigare skrivit, att jag från min egen utsiktspunkt vid VUs sammanträdesbord har hört ordförande Persson göra briljanta analyser av det politiska läget: han har sett alla relevanta fakta, förstått motståndarnas drag och dragit de alldeles korrekta slutsatserna. Jag är inte beredd att ta tillbaka detta, men något måste ha skett med hans analysförmåga inför det senaste valet; jag fanns då inte längre med vid sammanträdesbordet, så jag har ingen bra teori om vad som hände.

För i Erik Fichtelius fjärde och sista program bekräftades det vi kunde se i TV-debatterna inför valet 2006 och som jag själv tidigare har skrivit om: Göran Persson gjorde missbedömningar (till exempel av sysselsättningsfrågans vikt) och fick inget grepp på motståndarna från högeralliansen, framför allt inte på Fredrik Renifeldt. Uppenbart hade han inte lyckats rätt analysera moderaternas nya taktik, och – det var ju helt uppenbart i Fichtelius’ program – han förstod sig över huvud taget inte på Reinfeldt.

Och så gick det som det gick – vilket inte betyder, att jag ser valutgången som enbart Göran Perssons fel.

Om valet och valutgången skulle det säkert finns mycket mer att ta upp, än det som har kommit fram i de här fyra programmen. I det sista av dem nämnde Persson själv mediadramaturgins ökade betydelse. Men det finns ännu mer att diskutera: folkrörelsernas hopsjunknade till en skugga av vad de fordom var, ideologiernas och höger-vänsterskalans minskade roll och annat sådant.

Också i fråga om Göran Perssons person återstår många frågetecken.

Nu drar han sig tillbaka till sin barndoms Sörmland.

Detta illustrerade han – märk att vi faktiskt har att göra med en litterat person – med att ur huvudet citera ett stycke ur Verner von HeidenstamsEnsamhetens tankar”:

IV

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längrar stenarna där barn jag lekt.

Tsunamimörkläggningen en politisk myt

26 mars 2007 15:37 | Politik | Inga kommentarer

Magnus Ljungkvist heter en grävande bloggarkollega, som mer än de flesta andra bidrog till att ett av de statsråd som tvingades lämna regeringen fick göra det. Magnus var helt enkelt först på plan med de relevanta uppgifterna.

Ändå var det Expressen som fick Guldspaden för att ha grävt fram fakta i den frågan.

I dag publicerar Magnus Ljungkvist på nytt en artikel med smått sensationella uppgifter: tsunamimörkläggningen är en politisk myt.

För säkerhets skulle publicerar han artikeln samtidigt dels på sin blogg – länk finns här intill – dels på (!) Expressens Sidan 4. De som föredrar att läsa artikeln i Expressen, kan göra det här.

Det kan man kalla helgardering. Vare sig nu Expressen eller bloggen Magnus tankar får nästa års guldspade, tillfaller den Magnus Ljungkvist.

Ingen grönska än…

26 mars 2007 14:44 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ingen grönska än, men det är vår i luften, när jag går min korta promenad fram och tillbaka till Konsum.

Ingen grönska än…

Av Vizma Belševica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Hålla andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkarnas knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är den ännu svarta tiden – ett dovt streck mellan det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Ur ”Tidens öga”, 1987,
i tolkning från lettiskan
av Juris Kronbergs

”Känn vårens språng i hjärtats enfalds skog”, skrev Erik Lindegren i ”Vinteroffer” (1954).

Där jag går i det vackra och varma vårvädret, känner jag inga ystra språng, snarare svårmod. Och jag vet varför jag känner så.

I morse ringde min hjärtläkare på Akademiska och rapporterade resultatet av det senaste långtids-EKGt: fortfarande inga dramatiska förändringar – men den här gången tycks hjärtat ha tagit några små pauser under natten. Jag vet vad det betyder. Jag kommer att få den pacemaker inopererad, som min läkare tidigare har förvarnat om.

Det är ingen panik, försäkrar doktorn; jag kan själv få välja en tid som passar. Ett par dar på Akademiska och sen någon veckas läketid. Därefter ett normalt liv igen.

Jag är inte det minsta rädd för fysiska ingrepp, har också en mycket hög smärttröskel. Själva operationen oroar mig inte ett smack.

Däremot det här att resten av livet behöva bära på en reservdel. Jag har alltid haft inte bara en mycket stark psykisk integritetsvilja utan också en kroppslig.

Jag känner mig alltså inte glad, inte ens inför vetskapen att pacemakern ju reducerar riskerna för att dö alltför tidigt.

Men jag vänjer mig väl. När det gäller livets gång har Sigvard Hammar i en fin porträttartikel för min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) (nummer 9, 18 maj 1984, alltså efter min avgång som chefredaktör) skrivit om min ”fatalistiskt burna försynta ödestro”.

När jag tänker på min hädanfärd, som kommer förr eller senare, ansluter jag mig gärna till grundtonen i en lettisk folkdikt (även om jag själv inte skulle åberopa någon gud):

Om sångerna, om sjungandet

Give Gud att jag får dö
som min moder, fader dog;
sjungande min fader dog,
sjungande dog moder min.

LD 4

Ur ”Blåa blommor, gyllne dag”, 1994
Lettisk folkdikt från Kristjanis Barons’ samling
Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^