Ingen grönska än…

26 mars 2007 14:44 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Ingen grönska än, men det är vår i luften, när jag går min korta promenad fram och tillbaka till Konsum.

Ingen grönska än…

Av Vizma Belševica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Hålla andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkarnas knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är den ännu svarta tiden – ett dovt streck mellan det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Ur ”Tidens öga”, 1987,
i tolkning från lettiskan
av Juris Kronbergs

”Känn vårens språng i hjärtats enfalds skog”, skrev Erik Lindegren i ”Vinteroffer” (1954).

Där jag går i det vackra och varma vårvädret, känner jag inga ystra språng, snarare svårmod. Och jag vet varför jag känner så.

I morse ringde min hjärtläkare på Akademiska och rapporterade resultatet av det senaste långtids-EKGt: fortfarande inga dramatiska förändringar – men den här gången tycks hjärtat ha tagit några små pauser under natten. Jag vet vad det betyder. Jag kommer att få den pacemaker inopererad, som min läkare tidigare har förvarnat om.

Det är ingen panik, försäkrar doktorn; jag kan själv få välja en tid som passar. Ett par dar på Akademiska och sen någon veckas läketid. Därefter ett normalt liv igen.

Jag är inte det minsta rädd för fysiska ingrepp, har också en mycket hög smärttröskel. Själva operationen oroar mig inte ett smack.

Däremot det här att resten av livet behöva bära på en reservdel. Jag har alltid haft inte bara en mycket stark psykisk integritetsvilja utan också en kroppslig.

Jag känner mig alltså inte glad, inte ens inför vetskapen att pacemakern ju reducerar riskerna för att dö alltför tidigt.

Men jag vänjer mig väl. När det gäller livets gång har Sigvard Hammar i en fin porträttartikel för min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) (nummer 9, 18 maj 1984, alltså efter min avgång som chefredaktör) skrivit om min ”fatalistiskt burna försynta ödestro”.

När jag tänker på min hädanfärd, som kommer förr eller senare, ansluter jag mig gärna till grundtonen i en lettisk folkdikt (även om jag själv inte skulle åberopa någon gud):

Om sångerna, om sjungandet

Give Gud att jag får dö
som min moder, fader dog;
sjungande min fader dog,
sjungande dog moder min.

LD 4

Ur ”Blåa blommor, gyllne dag”, 1994
Lettisk folkdikt från Kristjanis Barons’ samling
”Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs