6 kommentarer

1. Hej Enn!

   Jag cyklade förbi Debaser idag kl 16.15, Medborgarplatsen, Södermalm. Det var en hel
   del folk utanför entrén. Strålande sol.
   Att få spela på Debaser måste vara
   ”en fjäder i hatten”.

   Mvh
   Rustan Rydman

   Comment by Rustan Rydman — 2007 03 27 15:34 #

2. Det var första gången jag såg Dylan och jag blev inte besviken direkt. Jag har snackat med Dylanveteraner och de menar på den var fantastisk. Jag är, trots min bristande erfarenhet beredd att till fullo hålla med.
   It’s one for the history books!

   Comment by Viktor — 2007 03 27 22:24 #

3. När man går på konsert med endast ståplatser har man ont i fötterna redan långt innan konserten har börjat. Man står och väntar och blir hungrig, törstig, kissnödig och trött. Det vill en del till av artisten för att kompensera för detta. Innan de börjat spela brukar jag ha hunnit bli arg. Av den anledningen är min rekommendation att bara gå på konserter man verkligen vill se eller på konserter där man inte har en aning om hur det kommer att låta. Många artister man är inlyssnad på är sämre live än på skiva. Man blir besviken på framförandet (samtidigt som man har ont, är hungrig, törstig, kissnödig och trött). Gå hellre på en promenad! Kvällarna börjar bli ljusa och varma.

   Att jag gick berodde såklart på att Dylan inte ger såna här konserter annars och att en kompis råkade ha en biljett över och undrade om jag ville följa med. Svårt att tacka nej (även om jag håller bestämt fast vid att en promenad i vårvädret och en kopp kaffe nästan alltid slår en konsert). Jag tänkte att om jag nu ska se Dylan någon gång så är detta tillfället. Jag tänkte också att det antagligen skulle vara rätt dåligt, att han skulle sjunga förfärligt och spela fel låtar.

   Tro det eller ej, men Dylan både log och sjöng riktigt bra. Han spelade till och med några bra gitarrsolon. Sen spelade han fel en del (helt enkelt falskt, rätt riff på fel ställen på gitarrhalsen). Han spelade också en del som var både tonalt och rytmiskt experimentellt, vilket kanske kan uppfattas som intressant och ibland var det. Här kunde kompet ha hållit ihop låtarna tydligare, så att Dylans experiment hade haft något att sticka ut från, en grund att vila på. I stället kändes det ibland som att ingen i bandet markerade grundtonen i ackorden. Sologitarristen lät mycket femtiotal och var bra men landade ofta inte heller han på de toner som skulle ha varit naturliga. Och OK om man spelar jazz, men det här var ju Dylanlåtar med ett 50-talsrockkomp. Det hade räckt med bara det, utan experiment.

   Vad gäller svänget så fanns det definitivt där. Trummisen var väl mycket hårdrock, fast också friform och kunde även han ha spelat rakare och enklare.

   Men jag kan inte jämföra, är inte så inlyssnad på Dylans senare plattor. Lyssnar fortfarande en del på Blood on the tracks etc. Jag har ju hört Dylan under uppväxten och sen lyssnat på en del själv.

   Just det, låtvalet. Jag tyckte att det var kul att höra t ex Tangled up in blue och All along the watchtower. Kul att han spelade Tears of Rage som han skrev med The Bands Richard Manuel. Han valde friskt från helt olika perioder och gjorde bra versioner.

   Alla tycks undra och spekulera över varför Dylan gjorde denna spelning. Nån i kön hade idén att konserten kanske skulle spelas in. Många har gissat att det är ett sätt att få liv i konserterna som annars hålls på så stora arenor att det inte går att ha någon nära publikkontakt.

   Hur det var med detta gick inte att avläsa något i Dylans ansikte. Man kunde inte läsa ut något alls. Han har helt enkelt ett perfekt pokerface. Inte ett ord sades i mikrofonen mellan låtarna. Och han stod still nästan hela konserten. Även när det svängde otroligt om musiken var hans kropp som förlamad.

   Jag gissar att vi aldrig får svaret på varför han gav konserten, precis som vi inte vet vad låtarna handlar om eller vad han egentligen tycker om saker eller hur han är. Och det är ju en av poängerna med Dylan. Att man aldrig riktigt vet.

   Comment by Matti — 2007 03 27 23:14 #

4. Till Matti: Tack för en komplett recension! Jag fuskar ju själv i genren, men du – med ditt egna gedigna musik- och spelkunnande – lyckas verkligen förmedla, hur den här konserten var.

   Comment by Enn Kokk — 2007 03 28 8:07 #

5. Visst Matti det spelades en del ”fel”. Perfekt är bara en robot. Hade det varit bättre med en sådan på scenen?

   Comment by Daniel — 2007 03 28 19:28 #

6. Nej, givetvis är det inte roligt med en robot på scenen. Jag kanske blev litet för gnällig där. Men jag tycker om en enkel och tydlig form i musik. Improvisation kan vara fantastiskt, men det är då extra viktigt att det finns tanke och avsikt. En duktig musiker klarar att improvisera, kan ta risker, kanske spelar lite fel ibland men det är det värt eftersom musiken utvecklas. Det är ju bättre att någon tar risker än är en robot, men det är heller inte kul att höra någon försöka vara konstnärlig men inte ha täckning för det, d v s inte ha koll på läget. Då är det bara effektsökeri. Jag tycker sånt är pinsamt. En som är riktigt trygg med sitt instrument behöver inte göra sig till, vet att det räcker med att spela bra. Sen ska man vara öppen för att musik kan spelas på många sätt. Musik är inget annat än ljud vi tycker om att lyssna på. Och jag tycker inte om att höra någon spela ett 50-talsrockriff eller ett blusriff om det av misstag spelas ett band för högt eller lågt på halsen. Det var det Dylan gjorde några gånger. Jag både hörde och såg det. Det har ju inget att göra med konstnärlighet, utan med slarv eller dålig koll.

   Comment by Matti — 2007 03 28 20:00 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.