Djef Djel

Ale Möller har jag följt, allt sedan han under tiden i Filarfolket överraskade med att använda bouzouki i svensk folkmusik. Han finns alltså i våra skivhyllor. Live har jag tyvärr hört honom bara en enda gång: han spelade då vid en av de vårmiddagar min hustru, talmannen, gav i riksdagen.

Han är en fantastisk artist i det musikaliska gränsland som benämns world music, känd långt utanför vårt lands gränser. Dessutom multiinstrumentalist. På nya CDn med Ale Möller Band ”Djef Djel” (Amigo musik AMCD 760, 2007) spelar han mandola, flöjter, skalmeja, dragspel och munspel; dessutom sjunger och arrangerar han.

Den bästa musikaliska presentationen man kan ge av musiken på den här CDn är att presentera också övriga medlemmar i Ale Möller Band och vad de gör:
Maria Stellas är svensk-grekiska. Hon sjunger (på grekiska) och använder dessutom fingercymbaler (zils).
Mamadou Sene kommer från Senegal. Han sjunger och så spelar han ett ensträngat senegalesiskt stråkinstrument, riti.
Magnus Stinnerbom representerar den svenska spelmanstraditionen och spelar fioler, mandolin och gitarr samt bidrar med bakgrundssång.
Sébastian Dubé kommer från Québec i Canada, spelar kontrabas och bidrar med bakgrundssång. Han spelar både klassisk musik i kammarorkester och jazz.
Rafael Sida Huizar spelar trummor och percussion. Han är född i Chihuahua i Mexico och tillför en afrokubansk och latinsk trumtradition till bandets ljudbild.

Utöver alla dessa influenser har jag också hittat spår av arabisk musik på den här CDn, ibland möjligen kommen via grekerna i Mindre Asien, ibland via nomaderna i Västafrika. En rätt kul grej i ”Zenith”, en hoptvinnad triptyk med både svenska och grekiska drag, är att dess första del kallas ”Ali Mullah” (vilket lär vara vad Ale Möllers arabiska vänner kallar honom).

Annars är det nästan meningslöst att försöka tvinna upp de enskilda låtarna – ofta hoptvinnade av tre skiljaktiga musikaliska element – till sina beståndsdelar. Det handlar nämligen inte om tre sorters musik, som följer på varandra – de mixas och påverkar varandra, bildar tillsammans en ny enhet. Det här är också den här CDns både styrka och svaghet: själv hade jag ibland kanske föredragit spår som mer markant skilde sig från varandra.

När jag för mig själv listar de låtar, som har gjort mest intryck på mig, finner jag, att det dels är ett par med stark prägel av Ale Möller själv, ”Jiggan” och ”Rullen”, dels är ett par låtar med mycket starkt inslag av svensk spelmansmusik: För det första ”Alagi Falou / Eklunda”, där beståndsdelarna är senegalesisk musik och, inte minst, ”Eklundapolska” efter Viksta-Lasse. För det andra ”Sousa”, som inte har ett dyft med marschkompositören att göra utan med ”Polska från Transtrand”, ”Sousa”, en traditionell senegalesisk melodi, och så ”Pudel-pudding” av Ale Möller.