9 kommentarer

1. Instämmer till fullo. Har själv brukat förkortningen Leif H (Henry) men har ändrat till
   fullständig identitet.
   Följer med intresse Dina analyser och berättelser vad gäller musik och annat.
   Jag försöker begränsa antalet inlägg , men ibland kliar det i fingrarna.
   Försöker själv övertyga både Svenska Kyrkan och staten om värdet av civilregistrering av par-relationer. Men Mammon rycker i trådarna – pengar tycks vara viktigare än trosuppfattning.

   Comment by Leif Ekstedt — 2007 03 28 14:51 #

2. I princip kan jag hålla med dig.

   Det är tråkigt att så många gömmer sig på internet.

   Dock finns det en gammal(!) tradition på internet att använda sig av nicknames. Helst ett och samma och sedan kan man avgöra vem man vill bli personlig med. Det går inte helt att överföra denna chat-regel med det försök till offentlig diskussion som bloggar utgör. Inom bloggosfären är det snarare för att skydda sig mot andra anonyma otrevliga och ibland hotfulla personer som vi vanliga men kanske fega inte vill stå för våra åsikter med riktiga namn.

   Jag själv vill inte sprida ut mitt namn överallt. Jag använder mig av en pseudonym. Om jag skulle skriva en insändare eller ringa in till radion skulle jag inte använda täcknamn. Internet har delvis andra regler. Det innebär inte att jag tar mig friheten att använda min anonymitet till förolämpningar eller dubbla identiteter.

   Det borde vara möjligt att moderera kommentarer på andra sätt än kräva fullständigt utelämnande.

   Comment by Katarina — 2007 03 28 14:56 #

3. Intressant fråga. Jag bloggar halvanonymt, därför att jag arbetar med människor och alla mår inte bra. De man möter härute i den sk virtuella världen mår inte heller så bra alla gånger. Jag har konsekvent undvikit bilder på mitt hem och familj. Däremot har jag lagt ut min badsjö och tillhörande tofflor

   Det är trevligt att du är så öppen, men jag har ibland undrat över ditt mod. Är du inte alls rädd? Och har ni, som varit synliga i media, upplevt hot?

   Comment by Exonymia — 2007 03 28 14:58 #

4. Jag hoppas att ingen av er som nu har kommenterat tar det jag har skrivit personligt – Leif Ekstedt och Exonymia (som jag för övrigt flera gånger har namngett) har jag ju också, flerfaldiga gånger, fört trevliga bloggsamtal med.

   Jag har hittills, trots att min blogg för närvarande har cirka 600 besökare per dygn, periodvis fler, inte drabbats av det Exonymia undrar över. (Vi råkade däremot ut för en del skadegörelse vid sommarstället i Öregrund, när Birgitta var statsråd och som mest kontroversiell.)

   Jag har alltid, inte minst under min period som journalist, befunnit mig mitt i offentligheten, och när jag nu via bloggen har trätt ut i den igen, försöker jag för egen del upprätthålla samma öppenhet som gällde då. Bortsett från att kommentatorer ibland frestar mitt tålamod genom att gång på gång upprepa en ståndpunkt, som jag ju känner till redan efter första inlägget, har jag verkligen inget emot att få kommentarer, inte heller såna som går på tvärs mot mina egna åsikter.

   Men jag tycker det visar på brist på respekt mot min öppenhet, när folk ibland, i ordets bokstavliga betydelse, gömmer sig bakom en pseudonym, ibland vald för att direkt vilseleda.

   Jag vill ha raka och hederliga meningsutbyten, och jag tycker att jag inför bloggläsarna har bevisat min egen öppenhet och självständighet genom att också ta konflikter med mina egna partivänner.

   Comment by Enn Kokk — 2007 03 28 16:19 #

5. Tja lite personligt tar jag det nog att kallas feg:)

   När jag växte upp på 90-talet diskuterades det mest på usenet och maillistor. De var oftast modererade. Några regler fanns och sedan var det upp till moderatorn att bestämma om det som skrevs var acceptabelt. Personangrepp ledde till utkastning eller raderade inlägg. Det är något jag tycker att bloggare borde ta efter. Säg vad ni accepterar och inte accepterar och radera sedan strunt.

   Alla är inte mogna, vuxna människor som vet att de kan stå för sina åsikter hela livet. 18-åringen som propagerar för droglegalisering kanske ändrar sig om tio år och vill bli polis eller yrkespolitiker. Identitetskapandet på internet möjliggör i bästa fall en argumentationsdebatt där det är argument och inte personer som kommer fram.

   Comment by Katarina — 2007 03 28 17:48 #

6. Nej, jag tar det verkligen inte personligt. Scout´s honour! Min största besvikelse är att du inte är ångermanlänning. Men jag förlåter dig. Du får hålla på Modo ändå.

   Jag uppskattar din blogg, eftersom du har levt och verkat i maktens boning, (ett ställe jag inte ens har besökt) och ger en intressant bild av hur det kan vara. Om du känner dig trygg, desto bättre. Skönt att ni har sluppit allvarligare tillbud. Fast skadegörelse kan göra en människa nog så förbannad.

   Dessutom uppskattar jag de glimtar du ger av familjeliv, men även de ”åsiktsbataljer” som utspelas här. Jag kommer att fortsätta att läsa dig!

   Comment by Exonymia — 2007 03 28 18:58 #

7. Till Exonymia: Jag måste göra dig ännu mer besviken: Jag är så lite intresserad av idrott (inklusive Modo), att jag inte ens är emot den.

   Comment by Enn Kokk — 2007 03 28 19:10 #

8. Har som princip att jag signerar det mesta jag gör med namn, såvida inte kommunikationen inte gäller sådana sammanhang där namn inte är relevant. Det är en fråga om god ton och sunt förnuft antar jag. Således: Politiska diskussioner och alla blogginlägg signeras korrekt. Tekniska halvnörd-diskussioner beträffande datorer, applikationer och spel och slikt signerar jag med nickname, detta är en privat del, en hobby, som inte har något med mig som bloggperson eller politiker att göra.

   Och ja, det känns som det finns ett bra bestånd av haverister som inte gör mycket annat än att kopiera in sina texter i bloggar eller ösa på med ovett.

   Comment by Fredrich Legnemark — 2007 03 28 22:42 #

9. Jag håller med om att anonyma kommentarer är lite dystra och har själv beslutat att de som inte uppger en fungerade e-postadress ens, kommer att strykas på min blogg. Däremot tycker jag att det är OK att man använder pseudonym för somliga har ju skäl att förbli anonyma.

   Själv skriver jag ut mitt förnamn, men inte mitt efternamn, eftersom jag faktiskt inte vill att varje kommentar jag gör ska poppa upp i Google om man söker på mitt namn. Men mitt namn är alltid förknippat med en länk till min blogg, där mitt fullständiga namn finns och där jag inte är ett dugg anonym, i synnerhet som jag är ensam, troligen i världen, om mitt fullständiga namn.

   Comment by Kerstin — 2007 03 29 0:37 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.