Last chorus: Carl-Adam Nycop

Carl-Adam Nycop har avlidit i den aktningsvärda åldern av 97 år.

Nycop var en legendarisk journalist. Han startade som sportjournalist på finländska Hufvudstadsbladet men kom 1934 över till Sverige och Eskilstuna-Kuriren.

Sedan kom han till Stockholm och arbetade på bildtidningen Se, en av innovationerna i svensk press.

Bildseendet tog han med sig, när han 1944 var med om att grunda Expressen – vem minns inte Expressens väl valda foton, grafik och bilduppslag? På Expressen var han redaktionschef 1944-1952, därefter, fram till 1962, VD och adminstrativ chefredaktör.

Tidningens linje var liberal, men den nyhetstidning Nycop skapade hade ett inte så sällan vänstersinnat underifrånperspektiv. Man tog sig ofta an enskilda människors fall – och redovisade triumferande resultatet under vinjetten ”När Expressen griper in”. Det fanns också – vid sidan om sensationsartiklarna – ett tydligt folkbildande drag i Expressens journalistik.

Många av de journalister, som på den tiden arbetade på Expressen, hade sin bakgrund på socialdemokratiska tidningar – Expressen bjöd dem möjligheter och inte minst löner, som A-pressen inte kunde konkurrera med. Också Carl-Adam Nycop var socialdemokrat.

Många andra kommer att berätta den historia jag återger ovan. Låt mig därför bidra med en egen, en som jag vet mer än några andra om:

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och ytterligare KSFare.

Om Helga Henschens insatser för Motståndsrörelsen – vykort, affisch, affischutställning, annonser – se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Carl Adam Nycop finns, tillsammans med Monica Nielsen och Max von Sydow, med i ett avsnitt i Jonas Simas TV-film om Olof Palme i valrörelsen 1973, ”Våran Olof”, det avsnitt som handlar om socialdemokratenas gigantiska valupptakt på stadion i Malmö 1973. (Om filmen och andra liknande kan du läsa mer under Kulturspegeln, Film.) Det är min övertygelse, att Carl-Adam Nycop och Motståndsrörelsen aktivt bidrog till att socialdemokraterna inte förlorade valet 1973; det ändade som bekant i en jämviktsriksdag.

Carl-Adam Nycop skildrar själv det här i sin bok ”Väcka, oroa, förarga. En tidningsmans memoarer” (Legenda, 1988): I kapitlet ”Valarbete”, sidorna 144-169, skildar Nycop sina egna insatser som ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse. Min insats som ”konspiratör” skildras på sidan 151; i själva verket var hela idén till Motståndsrörelsen min, inte Helga Henschens som Nycop skriver – men det är korrekt, att Helga Henschen utåt framträdde som idégivare.

Carl-Adam Nycop fortsatte efter valet 1973 sitt samarbete med socialdemokraterna, bland annat som medierådgivare och medarbetare på Arbetets kultursida. Sin egen gamla tidning, Expressen, blev han allt mer kritisk till.

Sista gången jag träffade honom i livet var under partikongressen i Malmö i höstas. Vår gemensamme vän Rolf Theorin hade då hämtat honom för att han skulle få möjlighet att se en fotoutställning med bilder av Arbetet-fotografen Pierre Mens, där det fanns bilder från valupptakten i Malmö 1973.

Då föreföll han fortfarande förvånansvärt pigg.

Nu finns han inte längre bland oss.

Men vi är många som minns honom med värme, tacksamhet och sympati.

Sofia Karlsson och Dan Andersson

I kväll medverkade Sofia Karlsson i Allsång på Skansen. Hon är en ung favorit. Dan Andesson, vars ”Jag väntar…” hon sjöng, är en ädre favorit.

JAG VÄNTAR…

Text: Dan Andersson
Musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

(Ur ”Kolvaktarens visor”, 1915)

Text och noter finns i ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sofia Karlsson slog igenom med dunder och brak, när hon gav ut CDn ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756). Skivan var ett tag totalt slut i skivaffärerna i Stockholm.

Dunder och brak är nog alldeles fel ordval, om man ska karaktärisera sången och musiken på den här skivan. De är skönt svenskt folkmusikaliska, har genom inslaget av bouzouki och en del andra instrument inslag av world music och även irländsk folkmusik. Åtminstone en stor svensk föregångare, Thorstein Bergman, medverkar också med lite sång.

Låtarna är, förutom ”Jag väntar…”, ”Vaggvisa”, ”Jag har drömt…”, ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt”, ”Du liv…”, ”Till min syster”, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Mot ljuset” och ”Minnet”. Några av de mest kända Dan Andersson-tolkningarna således – men också mindre känt material. Skaffa och lyssna!

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” på Prisma – Dan Andersson-boken ingår i samma serie av originalsångböcker i pocket – var det självklart för mig att ta med en sång också av Dan Andersson. Jag valde ”Helgdagskväll i timmerkojan” (som även den nu finns med på Sofia Karlssons CD). I sångingressen skrev jag så här:

”Dan Anderssons visa är mer en bild av svenskt arbetsliv än en `kampsång´ av det slag som de flesta sångerna i den här antologin är. Men ingen antologi med anspråk på att ge åtminstone någon inblick i svensk arbetarrörelses sångtradition kan undvara Dan Andersson (1888-1920). Otaliga är de möten där Dan Andersson har sjungits eller reciterats. ”Helgdagskväll i timmerkojan” publicerades första gången i ”Kolvaktarens visor”, 1915. Musiken skrev Sven Scholander på tåget 3.2 1923.”

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Text: Dan Andersson, 1915
Musik: Sven Scholander, 1923

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din vackra fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och tungt,
medan elden falnar och dör.

Även den här sången finns naturligtvis med text och noter i Gösta Åbergs (red) ”Dan Anderssons vackraste visor”. Där finns, för att ta sångerna på Sofia Karlssons CD, också ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt” och ”Till min syster”.

Dan Andersson är alltså, som jag skrev 1970, djupt förankrad i den svenska arbetarrörelsens sång- och diktläsningstradition. Också Sofia Karlsson har det här med sig, allt sedan barndomen. Hennes far är Leif Karlsson, som har jobbat tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen, som sen följde med Sten Andersson till departementsvärlden och som nu är drivande kraft i PRO; han är dessutom valberedare i Helga Henschens Vänner. I hemmet spelades mycket Dan Andersson, bland annat med Thorstein Bergman. Jag såg Leif tillsammans med Sofias mor, Anne-Marie Wohlin, i TV-utsändningen från Skansen. (De har förresten också varit och hälsat på oss här i Öregrund. Vår ölöppnare, en fin krumelur i svart gjutjärn, formgiven på ett av de uppländska bruken, minner dagligen om deras besök här.)

Den som är intresserad av att läsa fler av Dan Anderssons dikter, många av dem alltså tonsatta av olika kompositörer, några även av Dan Andersson själv, kan gärna låna eller på antikvariat skaffa Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” i urval och med förord av Nils Ferlin och utsökt illustrerad av Mats Nilsson (FiBs lyrikklubb, 1054).

Ett större urval finns i ”Visor och ballader” (Tidens förlag, 1971) med teckningar av Einar Forseth. Där finns ”Kolvaktarens visor”, några saker ur ”Det kallas vidskepelse”, ”Svarta ballader”, ett antal efterlämnade dikter och så några Baudelaire-översättningar.

Rapport från Donau: Turnu Severin 4/6, Giurgiu och Bukarest 6/6

När vi besöker Vidin i Bulgarien, har vi redan gjort en landstigning i Rumänien, i Turnu Severin.

Romarna kallade ursprungligen staden för Drobetae, men den fick sen namnet Turnu Severin efter ett torn som på 200-talet byggdes av kejsaren Septimius Severus. I Turnu Severin finns också resterna av kejsar Trajanus´ bro (från år 103) över Donau, 1 200 meter lång och den längsta bron i romarriket; dess arkitekt var Appodorus från Damaskus.

Staden kom så småningom att lyda under Ungern men hamnade 1524 under det ottomanska väldet.

Efter befrielsen från turkarna 1829 fattade man 1836 beslut om att anlägga den nuvarande staden, 1858 också hamnen. Staden har sen dess växt kraftigt och har i dag över 100 000 invånare; 1992 fick den dubbelnamnet Drobeta-Turnu Severin. Hamnens betydelse har ökat efter det att slussarna vid Järnporten i Donau kom till.

Vi får åka buss upp till Järnportsmuseet. På området utanför finns romerska ruiner, och man ser också resterna av det gamla romerska brofästet. Museet omges av en stor rosenträdgård.

Inne i det mycket stora museet finns bland annat en modell av Trajanus´ bro, etnografiska översikter, arkeologiska fynd och kartor över hur dagens Rumänien kom till. Jag lägger märke till att vår rumänske guide, när han nämner svårigheterna med att till slut förena Transsylvanien med de andra två områden, Valakiet och Moldova, som bildar Rumänien, glider över det faktum, att Ungern inte bara på 1000-talet lade Transsylvanien under sig utan också under 1100- och 1200-talen koloniserade området med ungrare och även tyskar.

Men låt oss börja längre bakåt i tiden.

Romarna kallade det område, som i stort sett motsvarar nuvarande Rumänien, för Dacia. Detta Dakien hade 60 före Kristus enats till ett kungarike under kung Decebalus. Området intogs av romarna (kejsarna Domitianus, 85-88, och Trajanus, 101-102 samt 105-106) och blev den romerska provinsen Dacia med huvudstaden Apulum, dagens Alba Iulia.

Området var rikt på resurser, guld, silver och andra metaller, även salt. Dessutom var det bördigt. Romare slog sig ner här i stor skala: byggde befästningar, samhällen, städer, blev också jordbrukare; de flesta av Dakiens städer, till exempel Drobetae/Turnu Severin och Napoca, dagens Cluj, växte fram ur härläger. Latinet blev dominerande språk.

Både invaderande folk och upproriska daker hotade ständigt romarväldet, och romarna tvingades 271 överge Dakien – dock behöll romarna länge en försvarslinje längs Donau.

Bland dem som invaderade det dakiska området fanns goter, hunner, bulgarer och slaver. Senare tillkom ungrare och turkar. I Moldavien fanns även grekisk befolkning. Men de romerska dakernas språk förblev dominerande. Ur deras latin utvecklades, med många inlån från alla de här nämnda språken, rumänskan. Rumänskan – româna – blev skriftspråk på 1500-talet. Huvudspråk fram till dess var bulgariska, som förstås också skrevs med kyrilliska tecken. Även rumänskan använde sig länge av kyrilliska tecken, men språket latiniserades under 1800-talet med italienskan och franskan som modell.

Men låt oss åter gå tillbaka i tiden.

Vi har redan behandlat Transsylvanien, som alltså koloniserades av ungrare och tyskar.

Öster och söder om Karpaterna uppstod en rumänsk, om man så vill dakisk, godsägarklass. Där utvecklades under början av 1300-talet furstendömena Valakiet och Moldova. Under 1400-talet fick rumänerna svårigheter att värja sig mot de ottomanska turkarna, och från början av 1500-talet var både Valakiet och Moldova turkiska lydstater. Dock kom de allra flesta, som bodde i de här områdena, att behålla sin ortodoxa kristendom.

1526 besegrade turkarna ungrarna, och från 1541 blev även Transsylvanien (fortfarande med en stor andel ungersk och tysk befolkning) en del av det ottomanska riket. På 1680-talet hamnade Transsylvanien åter under Österrike-Ungern.

Turkarnas välde även i de övriga områdena försvagades gradvis, nu framför allt genom tryck från Ryssland. Först fick Turkiet, år 1775, avträda nordvästra Moldova (Bukovina) till Österrike-Ungern. År 1812 avträdde Turkiet östra och norra Moldova (Bessarabien) till Ryssland.

Under Krimkriget 1853-1856 försvagades den turkiska makten över de områden turkarna fortfarande hade kvar i området. I praktiken förenades de övriga delarna av Moldova och Valakiet 1859, då de valde samma furste, Alexandru Ioan Cuza. 1861-1881 var de ett förenat furstendöme, i något slags formell mening underställt Turkiet men i praktiken självstyrande.

I rysk-turkiska kriget 1877-1878 ställde sig Rumänien på Rysslands sida, och efter Berlinkongressen 1878 erkändes Rumänien år 1880 som självständigt kungadöme, från 1881 med Carol I (egentligen den tyske prinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen) som kung.

Kring och efter sekelskiftet moderniserades Rumänien; bland annat gav den växande oljeindustrin inkomster. Men det växande jordproletariatet gav samtidigt landet nya problem. Godsägare och storbönder ägde hälften av åkerjorden och hade dessutom, med hjälp av graderad rösträtt, en orimligt stor politisk makt. Ett bondeuppror år 1907 resulterade i 12 000 döda. Industrin var sammantaget liten och industriarbetarna därmed få; Rumänien var därför ett land med en svag socialdemokrati.

Med ett tryck mot sig från dels Ungern, dels Bulgarien under första världskriget gick Rumänien 1916 in i kriget på ententens sida. Kriget var inte framgångsrikt, men efter kriget fick Rumänien som tack Transsylvanien, Bessarabien, Bukovina och södra Dobrogea. I detta nya Storrumänien hörde 30 procent av befolkningen till olika minoriteter.

Under tiden efter första världskriget reformerades valsystemet och genomfördes en del agrarreformer. Men också fascismen var på marsch. Det så kallade Järngardet under Corneliu Codreanu genomförde antisemitiska kampanjer i bland annat Bessarabien. När rörelsen förbjöds år 1933, mördades premiärminstern. I valet 1937 blev Järngardet, nu under namnet Allt för fosterlandet, tredje största parti. Kung Carol II grep själv makten 1938 och upplöste partierna.

Under andra världskriget närmade sig Rumänien Tyskland, som man bland annat försåg med olja – även om man till att börja med försökte behålla goda förbindelser även med västmakterna. 1940 ockuperade Ryssland Bessarabien och norra Bukovina. Genom detta plus avträdelser till Ungern av en stor del av Transsylvanien och till Bulgarien av södra Dobrogea förlorade Rumänien 40 procent av sin landyta.

Carol II tvingades abdikera till förmån för sonen Mikael, men general Ion Antonescu blev landets verklige ledare; 1941 startade han krig mot Sovjetunionen, varvid Bukovina och Bessarabien återtogs och Transistrien erövrades. Nu inleddes också omfattande judeförföljelser; koncentrationsläger inrättades i de erövrade områdena.

Efter allierade bombningar ryckte sovjetiska trupper in i Rumänien i början av 1944 och tog bland annat igen Bessarabien. Antonescu störtades i en statskupp, och Rumänien förklarade nu Tyskland krig.

I fredsslutet fick Rumänien behålla Transsylvanien; Ungern hade varit på fel sida under kriget.

1947 tvingades kung Mikael abdikera, och omvandlingen till kommuniststat påbörjades av generalsekreteraren i rumänska arbetarpartiet (från 1965 kommunistpartiet) Gheorghe Gheorghiu-Dej. Redan från början visade Rumänien dock tecken på självständighet gent emot Sovjetunionen. Det här blev ännu tydligare under den nye (från 1961) generalsekreteraren, från 1965 presidenten (conducator) Nicolae Ceausescu. Det uppskattades i västvärlden, även i Sverige. Dock stärkte Ceausescu sin personliga makt och höll med hjälp av den enorma säkerhetspolisen, Securitate, det ibland halvsvältande folket i schack.

Under de stora förändringarnas år, 1989, växte ändå kritiken mot Ceausescu, även inom kommunistpartiet. En av de tändande gnistorna blev de oroligheter som bröt ut, när myndigheterna i december 1989 försökte tysta den ungerske prästen och regimkritikern László Tökés och öppnade eld mot en folkmassa i Timisoara i Transsylvanien.

Ceausescu försökte blidka kritikerna genom att (försöka) hålla ett tal till folket från en balkong i centrala Bukarest men insåg snart, att läget var ohållbart; tillsammans med hustrun gav han sig upp på taket och flydde i helikopter.

Även helikopterbesättningen drog dock åt sig öronen: landet var i uppror och Ceausescu en jagad man – här gällde det att inte hålla på fel häst. Genom en liten undanmanöver tvingade de paret Ceausescu att fortsätta fly på marken, där de snart hanns i kapp och fängslades. Efter en summarisk rättegång sköts de.

En ledande kommunist, dock i onåd sedan 1987, Ion Iliescu, utsågs till ny president, och hans Nationella räddningsfronten vann valet 1990. Året därpå antogs en demokratisk författning.

Nationella räddningsfronten sprack 1992, och Iliescu ställde sig i spetsen för ett parti, som förklarade sig vara socialdemokratiskt (men som naturligtvis hade många gamla kommunister i ledningen och bland medlemmarna). Detta parti samarbetade dessutom med kommunistpartiet och med extrema nationalister. 1996 besegrades denna koalition av en center-högerallians.

***

Via hamnstaden Giurgiu, slutpunkten för vår donauresa, förs vi per buss till huvudstaden Bukarest. Bukarest finns nämnt för första gången år 1459. Huvudstad i Rumänien blev staden 1862. Storbukarest har i dag 2,5 miljoner invånare.

Redan på väg in genom den vidsträckta staden slås man av kontrasterna. Bredvid bussen och alla bilarna ser man fullt av foror med häst och vagn. Modern (delvis förfallen) höghusbebyggelse av sedvanlig öststatsmodell växlar med gamla flerfamiljshus, villor och gröna lungor. Vi får utpekade för oss enklaver, som bebos av romska klaner.

Zigenarna utgör, mer än i något annat land vi har besökt under vår donauresa, ett olöst problem: inte integrerade, diskriminerade, fattiga, oräkneliga. Av landets drygt 22 miljoner invånare påstås 2,5 procent vara romer, men ingen vet egentligen hur många de är. 500 000? En miljon? En och en halv miljon? Nära tre miljoner, står det i konvolutet till CDn ”Balkan Gypsies” från amerikanska Rogh Guide, inköpt i Budapest. Nationalencyklopedin gör ungefär samma bedömning, två till tre miljoner.

Redan under vårt besök i Turnu Severin mötte vi zigenarna. Efter besöket i Järnportsmuseet släpptes vi fria på stan – och fick genast tiggande zigenska barn efter oss. När vi satte oss i en uteservering i solen för att ta ett glas vitt vin, fick jag använda all min envishet och energi för att bli av med en ung man, som försökte sälja en hel portföljliknande väska med fula köksknivar och bestick till mig. Hade jag försökt ta med dem på planet hem, hade jag blivit gripen som terrorist.

Jag står personligen ut med det här – vad ska dom ta sig till egentligen? Men den här delen av befolkningen måste ju få hjälp, massiv hjälp, att bli rumäner (eller slovaker eller ungrare eller bulgarer, beroende på vilket land vi talar om).

Det där EU, som Rumänien så gärna vill bli medlem i, kunde ju stå för fiolerna.

Själva har rumänerna inte råd, ens om de skulle vilja göra något. I det kommersiella centrum i Bukarest ser vi mängder av människor, många av dem gamla eller invalider, stå och tiggga. Guiden förklarar, att några trygghetssystem att tala om inte existerar utanför familjen – om man nu alltså har någon.

Ni minns väl fortfarande TV-reportagen om de rumänska barnhemsbarnen? Spädbarnsdödligheten i Rumänien är 22 procent. Det säger ganska mycket.

Jag upprepar det jag skrev om Bulgarien och dess EU-aspirationer: Inlemmandet av länder som dessa i EU kommer att sätta de hittillsvarande EU-ländernas, framför allt de välbeställda EU-ländernas solidaritet på hårda prov.

Utsugningen av befolkningen, som fortfarande har effekter, började med Ceausescu, bland annat hans vansinnesmastodontbygge till parlament, som bara slås av Pentagon i storlek. Fult som stryk är det också.

Och den jätteboulevard, som utgår därifrån och som väl ska minna om Bukarest gamla benämning Österns Paris, kan inte tävla med de franska boulevarderna i skönhet. Även om man försöker imitera: Vi hittade faktiskt, efter idogt letande, en fin uterestaurang inbäddad i lummig grönska, där vi åt en god lunch och till det drack ett gott rumänskt öl, Ursus.

Fast rumänskt och rumänskt – bryggeriet ägs numera (liksom för övrigt tjeckiska Pilsner Urquell) av sydafrikanska SAB Miller.

Och något slags hopp gav det till slut också, att vi med egna ögon fick se den där balkongen, varifrån Ceausescu – förgäves – försökte tala folket till rätta.

På platsen framför har folket – eller vem det nu är – sedan rest ett frihetsmonument.

Livet är inte det värsta man har

I lördags hade vi Anna-Karin Hammar och hennes hustru Ninna Edgardh Beckman på middag; de har ett sommarhus ett stenkast från vårt här i Öregrund.

Vi har varit hembjudna till dem ett par gånger, och nu var det vår tur att bjuda hem dem för första gången. Vi besiktigar huset och promenerar genom trädgården med dess olika rum. Före middagen sitter vi länge vid trädgårdsbordet: dricker vitt sydafrikanskt vin, äter rostade brödstycken med ungersk paprika och vitlök och pratar.

När vi är på väg in till middagen – Birgitta har lagat fläskfilé med örter ur den egna trädgården – utbrister Anna-Karin:

– Vilken underbar kväll!

Och jag replikerar med ett danskt citat: ”Livet är inte det värsta man har.”

Anna-Karin skrattar.

Citatet kommer från Benny Andersen, född 1929.

Sången har jag lärt mig (och lärt mig att älska) på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark:

SVANTES LYKKELIGE DAG

Av Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Vi avslutar kvällen på glasverandan, ett inglasat skepp ut i trädgårdens grönska. Dörren står vidöppen ut mot den varma kvällen. På bordet de första jordgubbarna från vår egen trädgård. I skivspelaren Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Och så låter vi samtalet handla om det som tankarna och associationerna för oss till.

Anna-Karin och Ninna vet att vi inte är troende; Anna-Karin frågade mig vid vårt första möte, och jag sa, att jag är ateist.

Men vi har många andra förbindelselänkar, intellektuella och politiska, som gör umgänge och samtal meningsfullt.

Om vådorna av att heta Enn Kokk

Fredrik Jansson klagar på sin blogg ”Wigforsska tankar” – länk finns här bredvid – på att ha blivit felstavad: ”Vem fan är Fredrik Janson?” heter det här inlägget.

Då skulle han veta, hur det är att heta Enn Kokk.

I mitt fall handlar det inte bara om stavningen. En gång, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och årligen bevakade samtliga andra partiers samtliga stämmor och kongresser, var jag bland annat på centerstämma och bodde då på Ronneby Brunn.

Centerstämmorna – rikstinget, partiets, kvinnoförbundets och CUFs stämmor – tog en hel vecka, och hustrun ville förstås hålla kontakten medan de pågick. Men när hon ringde till Ronneby Brunn och bad att få tala med Enn Kokk, svarade växeltelefonisten rappt:

– Ett ögonblick, så ska ni få tala med köket!

När hon hade hamnat i köket tre gånger, ledsnade Birgitta och tog reda på mitt rumsnummer. Fortsatta samtal inleddes med ”Kan jag få tala med rum nummer…”.

May Engwall

Ser i tidningen att May Engwall kandiderar till riksdagen på socialdemokraternas lista i Sörmland. Hon är 80 och presenterar sig som feminist. Och hon satsar egna pengar på att finansiera en personvalskampanj; hon vill in i riksdagen.

När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), jobbade May Engwall som grafiker på Svenska Dagbladet. Hon var ordförade för den socialdemokratiska föreningen på arbetsplatsen, moderattidningen, och enda kvinnan i Grafiska fackförbundets styrelse.

Hon skrev också: kåserier i A-pressen och i förbundsorganet Grafia under signaturen Maj O´Näs. När jag kom i kontakt med henne, hade hon också publicerat en kåserisamling och en ungdomsbok, ”Motellmysteriet”, och medverkat i ett par lyrikantologier, exempelvis ”Plejaderna 77″.

Hon medverkade förstås också i min tidning. Hennes första novell för Aktuellt i politiken (s) var ”Som skärvor av glas” (nummer 11 1977), mycket expressivt illustrerad av Jane Bark. I nummer 9 1980 infördes ”Samtal med Conny”, fint illustrarad av Maiken Banner-Wahlgren. I nummer 15 1983 fanns ”Mammas lilla hobby”, illustrerad av Claes Forsslöf.

På den tiden publicerade hon också debattartiklar i dagstidningarna. Hon var en radikal röst.

Och är, antar jag. Om jag bodde i Sörmland, skulle jag allvarligt överväga att kryssa henne i höstens val.

Men eftersom man bara kan kryssa en person, skulle jag hamna i ett svårt dilemma. På sörmlandslistan finns också Mattias Vepsä, förbundssekreterare i SSU (vänstersidans huvudkandidat i den stora hoplappningen), en ung person som för den äkta socialdemokratiska partitraditionen vidare.

Maiden´s Blush

Rosa alba Maiden´s Blush – en gammaldags ros, vars existens är belagd från 1629 men som av allt att döma har funnits sen 1400-talet – odlar Birgitta som häckros (den blir 140-180 centimeter) mot Håkanssonsgatan, tyvärr just på den sträckning som har drabbats mest av inhalkande bilar. Men hon har fyllt på med nya plantor i de skadade partierna.

Maiden´s Blush håller just nu, i början av juli, på att slå ut; den blommar alltså senare än andra albarosor, till exempel den vita bondrosen (Rosa alba maxima).

Blommorna är så ljuvliga som namnet (Jungfruns rodnad) antyder: krämvita med en antydan till mörkare rodnad. De är medelstora till stora, tätt fyllda och flata till svagt välvda. De doftar mycket starkt och sött.

I Frankrike kallas den för det snarlika ”La Virginale” – men också för ”Cuisse de Nymphe” (nymflår).

Den är härdig (upp till zon VI), skuggtålig, lättodlad.

Maiden´s Blush är jättefin i buketter.

Apoteksros / Provinsros / Lancasters röda ros

De levande rosorna i bloggvinjetten ovan finns i den del av häcken runt vårt hus i Öregrund, som vetter mot Håkanssonsgatan. Den här karminröda rosen – Rosa gallica officinalis – kallas oftast för Apoteksros eller Provinsros, men från historien är den också känd från rosornas krig som Lancasters röda ros. Den blir minst 150 cm hög och bildar en tät, ogenomtränglig häck. Birgitta sliter just nu med att rensa den här rabatten, vilket verkligen inte är lätt.

Den här rosen fördes av korsriddare från det som på den tiden i Europa benämndes som Det heliga landet. Den ska ha planterats i staden Provins sydost om Paris år 1240. Dess namnbestämning ”officinalis” har att göra med att den har använts medicinskt, därav benämningen Apoteksros. ”Den användes till salvor, parfymer, oljor, ättika, doftpåsar, marmelad, sylt, konfektyrer och en pasta gjord på färska kronblad, socker och honung”, berättar Lars-Åke Gustavsson i sin ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998). Av det här kan man förstå, att den är starkt doftande.

Benämningen Lancasters röda ros fick den under rosornas krig (1455-1485) i England.

Den blommar slösande rikt från slutet av juni och under juli. Blommorna är karminröda med en mitt av guldgula ståndare och mycket vackra; det finns ingen annan av våra många rosor som har fått så många att stanna på gatan i andlös beundran; några har också frågat, vad rosen heter – ofta, som Anna som bor längs vår väg till Konsum, i avsikt att skaffa den till sin egen trädgård. (Anna jobbar förresten nu under sommaren extra två dar i veckan i vår vän Inga-Lills trädgårdsmästeri).

Rosen kan odlas ända upp till zon VI.

Min enda invändning mot de exemplar vi har är att vi har fått rotskott av nyponros i häcken. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att den ”bör säljas rotäkta” – vilket tydligen inte har varit fallet när vi köpte våra exemplar.

Men jag har också lyckats flytta några (delade) exemplar till mitt land vid högra stakethörnet längst bort på tomten. Där gör sig de karminröda blommorna bra mot gråberget utanför staketet.

Nevada

Jag har tidigare skrivit om det exemplar av rosen Nevada, som blommar utanför vårt köksfönster. Den finns på flera håll på tomten, till exempel i slänten mellan bergknallen huset står på och körsbärsträdgården. (Birgitta har köpt tre av Nevada-rosorna från Ulva handelsträdgård, på den tiden då den ägdes av Kjell Eriksson.)

Att jag nu tar upp den på nytt beror på att det också finns ett exemplar i min rabatt vid grinden. Där står Nevada delvis skuggad av Mandarinrosens utspärrade grenar. Nevada-rosens gräddvita blommor med sina gyllene ståndare syns genom och ovanför det gröna gunnebostängslet och utgör en slående färgkontrast mot Mandarinrosens blodröda blommor.

Fast egentligen är de här rosorna släkt, halvsläkt i alla fall. Nevada, döpt efter Sierra Nevada i Spanien, är en läcker hybrid, vars ena halva är känd: Mandarinros (Rosa moyesii) – vilket man verkligen inte skulle kunna tro; den är så olik Mandarinrosen, bland annat i färg.

Jag beskriver färgen som gräddvit, men färgen skiftar: först är den blekt rosa, sedan gräddvit och under varma dagar åter rosenskiftande. Nevada blommar i slutet av juni och nu i juli. Blomningen är mycket riklig, blommorna enkla till dubbla och svagt skålformade, hela 8 till 12 centimeter i diameter och med mycket framträdande gyllengula ståndare.

Vad som, tillsammans med Mandarinrosen, är upphovet till Nevada är inte helt solklart. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att det är en tehybrid. Mycket riktigt har den svag men terosartad doft. Lars-Åke Gustavsson skriver i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998) , att ”den uppstod ur hybriden ”La Giralda” x Rosa moyesii som moderplanta och en pimpinellros som frögivare”.

Den här rosen blir 3 x 2,5 meter. Den har bågböjda grenar, som växer kraftigt och tätt. Den är mycket vinterhärdig, kan odlas upp till zon VI.

Mandarinros

Mandarinros (Rosa moyesii) är en kinesisk vildros, som år 1890 fördes hem av den brittiske missionären J Moyes. Av honom fick den franske botanisten Louis L Vilmorin frön, och han började saluföra den fyra år senare, 1894. Mandarinrosen är en sommarblommande buskros, som blir 300-400 centimeter hög. Dess långa stänglar är taggiga och växer kraftigt uppåt som en utfälld strut. De fem till sju centimeter breda blommorna är djupt blodröda, flata och påfallande vackra med sina lysande ståndare.

Vi har mandarinrosor på var sin sida om den svartlackerade grinden, bakom vilken det också står en svartlackerad, hög brevlåda. Mitt exemplar, på brevlådesidan av grinden, blommar ymningt just nu (början av juli) och är över tre meter högt.

Birgittas exemplar, på andra sidan om grinden, är tyvärr bara någon meter högt och blommar inte. Den har tidigare varit lika ståtlig, men under förr-förra vintern körde Stora Ristens fiskbil in i vårt staket: tog med sig ena halvan av grinden, bröt grindstolpen, kvaddade en lång bit staket (grönt gunnebostängsel) och, inte minst, knäckte Birgittas mandarinros och flera andra rosor jämns med marken. Vi har naturligtvis fått försäkringspengar; grinden, grindstolpen och staketet är återställda, men det tar lång tid för rosen att återhämta sig och bli så där ståtlig igen.

Stora Ristens fisk ringde omedelbart upp oss och anmälde olyckan samt lovade, att deras försäkringsbolag skulle stå för kostnaderna. Tyvärr är alla inte lika ärliga och tillmötesgående. Vi har genom åren haft rader av halkolyckor in i vårt staket – Håkanssonsgatan gör en böj just vid vår grind, och alltför många bilar håller för hög fart, när det är halt – och en del av de här bilisterna har vi inte hört ett ljud ifrån. Senast hände det samma vinter, då Stora Ristens fiskbil dammade in i grinden: några meter längre fram blev det ytterligare ett stort stakethål, förorsakat av en smitare. Om ni passerar förbi vårt staket och observerar, att rosenhäcken mot gatan är något ojämnt växt, vet ni nu varför.

För egen del klarar mandarinrosen öregrundsvintrarna (zon IV) bra. Den klarar också zon V.