Sommar i P1 med Syster Karin (Karin Johansson)

Syster Karin, Karin Johansson, är allmänt känd för de insatser hon och övriga i Alsike kloster har gjort för flyktingar. Många av oss andra beundrar henne och de övriga i klostret för deras ståndaktiga arbete, vilket för en del av oss också har sina komplikationer. Man kan nämligen förena grundhållningen att det finns situationer, då man ibland måste möta katastrofer med att ta emot fler flyktingar än vad det svenska samhället riktigt kan klara av, detta utan att man för den skull förordar fullständigt oreglerad arbetskraftsinvandring. Hur som helst: det oreglerade mottagandet av flyktingar som klostret i Alsike har ägnat sig åt är ändå sammantaget så litet, att de reglerade insläppen av folk utifrån inte på något påtagligt sätt påverkas av den här kristliga gerillaverksamheten.

Syster Karins berättelser om möten med flyktingar och flyktingbarn var berörande.

Svårare har jag det med hennes kristna tro, den som också genomsyrade hennes Sommar-program.

För egen del är jag uppvuxen i en konventionellt kristen hemmiljö, åtminstone sådan den formades av min mamma, men någonstans kring konfirmationen lämnade jag den kristna tron bakom mig. I och för sig låg det med min familjs flyktingbakgrund nära att börja grubbla över teodicéproblemet: om det finns en allsmäktig och god Gud, varför låter han då ondskan härja? Men viktigare än det här var ändå de logiska problem man, om man hade kristen tro, ställdes inför. De troende ställde den till synes logiska frågan, varifrån vi människor kom, om inte Gud fanns, men som den rationalistiske logiker jag redan då var, ställde jag då motfrågan, varifrån då Gud kom.

Jag medger att detta är en utvikning, men den finns här med anledning av att Syster Karin egentligen aldrig förklarade, varför hon, om jag får tro hennes egen berättelse, en ganska vanlig tjej, drogs till den kristna tron och klosterlivet.

Den enda nyckeln hon gav var möjligen vägen via kyrkomusiken.

När det gäller musikvalet, för övrigt utmärkt, i programmet, var mycket av det religiöst orienterat men varierat: där fanns sådant som ”Heaven” med Alice Babs och Duke Ellington, Palestrinas ”Missa Brevis” och gregoriansk sång. Telemann och Bach och Debussy samsades med The Manhattan Transfer (”Chanson D’Amour”) och The Beatles (”Let It Be”).

Sommar i P1 med Arkan Asaad

Arkan Asaads Sommar i dag var ett av de mest genomarbetade och hörvärda i år i den här programserien.

Arkan Asaad föddes 1980 i Kirkuk i Irak, och hans familj flydde därifrån för att fadern inte ville slåss i kriget mot Iran. Deras första längre uppehåll blev i Italien, varifrån han som ett av sina första minnen har faderns ganska märkliga metod att lära honom simma. Men familjen fortsatte till Sverige, där Arkan är uppvuxen. Hans skolgång under låg- och mellanstadietiden var harmonisk och problemfri, och alla hans kompisar var under den här tiden infödda svenskar. Mer problematiskt blev det på högstadiet, för hans svenska kompisar vill säga – själv hamnade han i en klass bestående av idel invandrarungdomar, någon av dem rent av från Kurdistan. De som råkade illa ut i den här nya miljön var i stället hans gamla svenskfödda kompisar. Men Arkan visade sig besitta ett sympatiskt kurage: När några av invandrareleverna trakasserade en av hans svenska vänner i matsalen, ingrep han, rent av med fysiskt våld, och vann den striden, också på så sätt att det gradvis skedde ett närmande mellan invandrareleverna och svenskarna.

Hans föräldrar acklimatiserade sig hyggligt i det nya landet, men så småningom uppstod det spänningar mellan föräldrarna, spänningar som slutade med skilsmässa. (Så småningom förstår vi lyssnare att det här nog hade att göra med åldersskillnaden mellan föräldrarna och att dessas äktenskap är ett resultat av familjeöverenskommelser över kontrahenternas huvuden.)

När föräldrarna separerar, väljer Arkan att bo med pappan, medan hans syskon blir kvar hos mamman. Det märkligaste med det här, sett utifrån nutida svensk erfarenhet, är att Arkan då över huvud taget inte längre har någon kontakt med sin mamma och sina syskon; de bor dessutom på skilda håll.

Men en ny och för Arkan helt oanad kris uppenbarar sig när fadern plötsligt får ett telefonsamtal från släkten i Irak och sen tillsammans med sonen åker dit. Det visar sig, att delar av faderns familj har råkat mycket illa ut på grund av hans flykt och nu kräver att Arkan, sonen, som ett slags kompensation ska gifta sig med en kusin. Denna kvinnliga kusin ser verkligen inte illa ut eller är otrevlig, men Arkan, uppvuxen med nutida svenska värderingar, störtvägrar.

Fadern tar så illa vid sig, att han får en infarkt och förs till sjukhus. För att rädda livet på fadern faller då Arkan till föga i äktenskapsfrågan men förklarar sedan för den tilltänkta bruden, att han alls inte älskar henne.

När far och son sedan kommer hem till Sverige, sker ändå en brytning mellan dem, och fadern deklarerar att han inte längre har någon son. Sonen, allt mer deprimerad, försöker ta sitt liv genom att köra bilen in i en bergvägg.

Men han överlever utan våldsamma fysiska skador och kommer då på att, äntligen efter alla år, kontakta modern. Hans skildring av deras första möte, på järnvägsstationen, är gripande.

Gripande är det också att få höra, att den här kraschen som en av sina följder fick att Arkan till slut också fick ny och varm kontakt med sin pappa. Och till att mamman och pappan, utan att återförenas äktenskapligt, åter började umgås som mogna och luttrade människor.

Arkan Asaads musikval talar inte på samma sätt till mig. Mycket är sådant som inte är mitt musikaliska bord, och då inkluderar jag också skivor med till exempel Michael Jackson, Rihanna och Christina Aguilera. Men två låtar hör definitivt till min musikaliska sfär: Leonard Cohens ”Hallelujah”, här med Yasmin Levy, och så ”Streets of Philadelphia” med Bruce Springsteen.

Till grillen?

På Dagens Nyheters Namn och Nytt återges följande annons:

”Oxhjärta 59.90
Sköns gård Stora Skedvi
Ta hjärna recept”

En majoritet av danskarna tror att nya S-ledaren Mette Frederiksen har chans att bli statsminister i Danmark vid nästa val

När det stod klart att Danmark efter valet skulle få en ny, borgerlig regering, valde den avgående statsministern, ledaren för det i valet i och för sig förhållandevis framgångsrika Socialdemokratiet, Helle Thorning-Schmidt, att avgå också som partiordförande. Hennes parti agerade sedan föredömligt snabbt, vilket underlättades av att det redan fanns en av alla uppbackad kandidat till ordförandeposten. Den nya ordföranden, Mette Frederiksen, valdes sedan enhälligt.

Kvällstidningen BT har låtit TNS Gallup göra en opinionsundersökning, där den nya oppositionsledaren ställs mot den nye statsministern. Frågan löd: ”Hvordan vurderer du Mette Frederiksens muligheter for at blive statsminister i Danmark ved næste valg?”

56 procent av samtliga väljare, oberoende av egen partisympati, svarade meget gode/overvejende gode. 23 procent av samtliga tillfrågade svarade meget dårlige/overvejende dårlige, och 21 procent svarade ved ikke.

Men väl så intressant är det, att hela 44 procent av de blå väljarna svarar meget gode/overvejende gode. Av de blå väljarna svarar 33 procent meget dårlige/overvejende dårlige och 33 procent ved ikke.

Sommar i P1 med Gunilla Röör

Skådespelerskan Gunilla Röör är välkänd framför allt genom TV-serien Lorry och sitt mångåriga medarbetarskap på Stockholms stadsteater – i höst kommer jag att få möjlighet att se henne i en föreställning på Uppsala stadsteaters lilla scen. Många har säkert sett henne också i någon av hennes många filmer.

Föga förvånande handlade hennes Sommar-program i dag om teater, mest då om de utmaningar man ställs inför i hennes yrke – de anekdoter från teatervärlden hon säkert också skulle ha kunnat berätta lyste med sin frånvaro. Inte heller berättade hon avslöjande historier om kolleger i teatervärlden. Den historia hon berättade om skådespelarkollegan Tommy Anderssons kamp mot tungcancern och sedan död var berörande.

Jag känner till Gertrude Stein, inte bara via Hemingway, jag vet hur Frida Kahlos konst ser ut och den syriske, länge i Libanon bosatte poeten Adonis finns i mina bokhyllor, och jag har verkligen inget emot att de förekommer i ett Sommar-program, men möjligen tyckte jag att Gunilla Röörs omnämnanden av dem och en del andra människor och fenomen blev lite kortfattade, framför allt om jag ser till flertalet radiolyssnare. Hennes sommarprat blev ibland lite väl rapsodiskt, även om det alltid var intressant.

Däremot tyckte jag att hennes val av musik var lysande, allt ifrån Koko Taylor’s ”I’m a Woman” till Lalehs ”På gatan där jag bor”. Också det mesta där emellan vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med Nina Hagens ”Handgrenade”, Basia Frydmans ”Oj Värmeland du shejne” och Louise Hoffstens ”Om dagen vid mitt arbete”.

Idel kvinnor i dag också.

Sommar i P1 med Karin Volo

När man lyssnar på dagens Sommar-värd Karin Volo, hör man att hon fortfarande kämpar med svenskan. Hon föddes i Mexiko och växte upp i Arizona i USA, men hon hade svenskt påbrå – i sitt sommarprogram berättade hon med värme om möten med sin morfar, fotografen K W Gullers, under den tid då han bodde i USA.

Kärleken sägs vara blind, och uppenbarligen förstod hon inte vad den 15 år äldre man, som hon förälskade sig i och fick barn med, sysslade med. Först så småningom – alltför sent – fick hon klart för sig att deras plötsliga flytt från USA till Mexiko hade en svartare bakgrund än hon hade förstått. Men hon lämnade honom och hittade en ny man, bodde i Sverige men arbetade med affärer i USA.

På väg till Sverige efter en lyckad sådan greps hon plötsligt och oväntat på flygplatsen – varför kunde hon för sitt liv inte begripa. (Så småningom visade det sig, att hennes brottslige exmake hade använt sig av hennes namn i samband med aktiviteter som gav långt fängelsestraff.) Med den naivitet som tycks vara en sida av hennes personlighet antog hon, att det här snart skulle ordna upp sig.

Men det gjorde det inte. Det tog nära fyra år innan hon till slut släpptes fri.

Per telefon höll hon kontakt med den nye maken och sina barn i det första äktenskapet, vilka alla befann sig i Sverige.

En god del av programtiden använde hon till att berätta om den enahanda fängelsetiden och om hur hon genom att hitta brytande sysselsättningar lyckades härda ut. Medfångarna lär ha börjat kalla henne för ”Joybringer”.

Allt det här berättade hon i lugn ton. Först när hon kom till återvändandet till Sverige och mötet, efter så lång tid, med barnen, brast rösten en smula.

En del av den musik hon spelade i sitt program tycks ha haft funktionen att hålla henne själv vid liv under den långa inlåsningen. Mig säger den musik hon spelade ingenting, men se inte nödvändigtvis detta som kritik.

Sommar i P1 med Nisse Hellberg

Jag är hyggligt bekant med Nisse Hellberg, i vart fall om man avser hans skivinspelningar med Wilmer X; jag har en bunt av dem i skivhyllan. Jag har för egen del aldrig hört honom live, men det har sonen, på ett SSU-läger för nu ganska länge sen.

Men det senare sagt mer i förbigående – Nisse Hellbergs Sommar-program i dag innehöll inga politiska bekännelser, för övrigt inga andra provokationer heller. (Och ändå kallade sig hans band i begynnelsen för Wilmer Pitt.)

Nisse Hellbergs sommarprogram innehöll i stället personliga betraktelser, när de var som bäst utlämnande och självkritiska. För det han berättade om kamrattrakasserier och hyss gjordes inte i form av roliga historier. Och den här berättelsens försök att genom kamratmobilisering besegra en översittare och buse får inte något heroiskt slut – gangstern som ska klås kollektivt dyker aldrig upp. Sen visar det sig dessutom att kamraten han en gång i världen var med om att mobba har lyckats hyggligt i livet och minns Nisse med sympati och värme.

En av berättelserna i programmet handlar om hans egen dotter, som oroar fadern genom att envisas resa först i Centralamerika och sedan på Jamaica. Eftersom jag har varit på Jamaica, förstår jag Nisse Hellbergs oro för vad som skulle kunna hända dottern i Kingston, men uppenbarligen har dottern skinn på näsan och klarar sig bra även i såna här miljöer.

När det gäller Nisse Hellbergs musikval, är det mot den här jamaicanska bakgrunden lätt att förstå, varför han valde att spela ”Barbwire” med Nora Dean.

Programmet började musikaliskt lovande med Etta James och ”Tough Lover” och slutade stiligt med Linda Ronstadt i Chuck Berry’s ”Back In the USA”. Däremot är jag en smula överraskad av att Nisse Hellberg också har en dragning åt musik, exekverad av till exempel Wanda Jackson, Tina & Ike Turner, Erma Franklin och countrystjärnan Lynn Anderson (som vi fick höra i ”Rose Garden”).

Allra roligast var det faktiskt att får höra en tidig (och outgiven) låt av och med en mycket ung Nisse Hellberg, ”Svarta moln”.

Sommar i P1 med Karl-Petter Thorwaldsson

Jag känner LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, framför allt från hans tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen 1995-1999, men vi hade träffats redan under hans ordförandetid i SSU 1990-1995. Vi jobbade inte tätt tillsammans, men det uppstod en, tror jag, ömsesidig sympati, och när vi numera – mycket sällan – träffas, till exempel under den senaste partikongressen, uppstår ögonblicklig och hjärtlig kontakt. Dessutom känner jag hans fru, Carina Persson, som också jobbade på partiexpeditionen under min tid där.

Mina läsare bör få veta det här, men jag kan försäkra, att min mycket positiva värdering av hans Sommar-program i dag inte har med vänskapskorruption att göra. Jag vet inte säkert, men kanske spelar vår arbetarklassbakgrund – hans i Kosta i Kronoberg, min i Juniskär i industrikommunen Njurunda söder om Sundsvall – en roll för att vi förstår oss på varann.

Jag tror att jag är kapabel att kunna säga, att Karl-Petter Thorwaldssons (dessutom personliga och öppenhjärtiga) berättelse om föräldrarna och om andra människor kändes äkta. Det han berättade om dem karaktäriserades dessutom av både realism och humor.

Det var också befriande att höra en ledande företrädare för arbetarrörelsen så hårt fördöma de osäkra villkor dagens daglönare lever under och att kunna konstatera, att LOs ordförande inget har till övers för den rasism och främlingsfientlighet som breder ut sig i dagens samhälle, tyvärr också bland alltför många av LOs medlemmar.

En särskild eloge till Karl-Petter Thorwaldsson för att han efter varje låt han spelade berättade för lyssnarna vad han hade spelat, dessutom varför han hade spelat just det här – han började med Ella Fitzgerald i ”Moonlight Serenade”, som var föräldrarnas kärlekssång, och slutade med Eva Dahlgren i ”När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen”, tillägnad hustrun Carina.

I övrigt spelade han till exempel Linda Pira, Marie Bergman (”Ingen kommer undan politiken”), Dixie Chicks, Alice Babs (i Evert Taubes ”Fritiof och Carmencita”), Laleh, Birgit Nilsson (i Wagners ”Valkyrian”), Pink, Patti Smith och Robyn. Idel kvinnor.

Sommar i P1 med Sanna Lundell

Jag läser regelbundet Ulf Lundells blogg. Den har sommaruppehåll just nu, men jag har där läst de ilskna och såriga inlägg han skrev om eller om man så vill mot dottern Sanna Lundell, också det han senare raderade. Förhållandet mellan honom och Sanna, dotter i det tidiga äktenskapet med Barbro Zachrisson, verkar inflammerat.

Jag har nästan allt Ulf Lundell har gjort på skiva, har också läst en del tidiga romaner av honom, men Sanna Lundell har jag bara tillfälligtvis läst i Aftonbladet. I sitt Sommar-program i dag tog hon upp alkoholbruket i hemmet men svartmålade för den skull inte någon av föräldrarna, såg sig själv mer som en produkt av ett svart arv, svårt att leva med och hantera.

Och utan att närmare känna varken henne eller hennes föräldrar (alltså personligen) är det lätt att se, att hon tycks bära vidare ett ok: Hon är särbo med den i det här avseendet inte heller problemfrie Mikael Persbrandt och har, utöver de två barn hon har med honom, dessutom sen tidigare ett barn med Wille Crafoord.

Men allt det här verkar mer vara fall för min son som är psykolog än för mig som primärt är intresserad av Ulf Lundells musik och, i någon mån, prosa.

I sitt sommarprogram spelade Sanna Lundell dottern Olga Crafoord Lundells ”Valborg” men inget av Ulf Lundell. Bland de artister hon spelade fanns Eva Dahlgren, Joan Armatrading, Patti Smith, Nina Simone, Joni Mitchell och Sofia Karlsson. En av bekännelserna i Sanna Lundells program var att hon ser sig som feminist.

Sommar i P1 med Sverker Olofsson

Självklart känner jag till Sverker Olofsson – från Västerbottens Folkblad gick han vidare till Sveriges Television, där han i många år gjorde konsumentprogrammet Plus; numera hörs han då och då i radions Ring P1. Men det betyder inte att jag känner honom personligen.

Som journalist är han känd som hård granskare: rak och saklig, artig men omutlig. Ett av hans signa blev den soptunna han hade i studion och dit det som granskades men inte höll måttet åkte.

Han har alltid hållit sig på armlängds avstånd från kotterier, och mycket riktigt har han bosatt sig på en ganska liten ort utanför Umeå. Helt följdriktigt kritiserade han i sitt Sommar-program medias tilltagande kollektiva storstadsperspektiv. Och fastän jag inte delar hans vurm för ridning och hästar, gillar jag självfallet hans kritiska måttstock, i programmet illustrerat av å ena sidan nedläggningen av industrin i Hörnefors, där man låter pengarna styra, å andra sidan medias nästan fanatiska intresse för vad som ska hända med Slussen i hjärtat av Stockholm.

I några andra fall – kortlån mot ockerränta är ett bra exempel – gnistrade det till om den gamle konsumentjournalisten.

I annat – för så ska det väl vara i ett fritt kåserande sommarprogram – tog han upp kuriosa som en kvinnlig polis som kände igen honom hemifrån Umeå och därför tvärstannade polisbilen på ett olämpligt ställe i Stockholm, ett oväntat möte med Anders Borg och sin vänskap med den nu döde Crew-indianen Jerry McLeod.

Sverker Olofsson har ju mångårig mediaträning, så han försökte också bjuda på en blandad kompott när det gällde de skivor han spelade. Allt han spelade, till exempel med Jill Johnson, Anni-Frid Lyngstad, Electric Light Orcestra, Sven-Bertil Taube, Bruce Springsteen, Lina Nyberg, var kanske inte det allra bästa man hade kunnat hitta med dem, men ett och annat var mycket bra valt: Stevie Wonder i Beatles’ ”We Can Work It Out”, Johnny Cash i ”I Walk the Line”, Jessica Andersson i Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå” och Claes Jansson i ”Har du kvar din röda cykel”.