Sommar i P1 med Arkan Asaad

Arkan Asaads Sommar i dag var ett av de mest genomarbetade och hörvärda i år i den här programserien.

Arkan Asaad föddes 1980 i Kirkuk i Irak, och hans familj flydde därifrån för att fadern inte ville slåss i kriget mot Iran. Deras första längre uppehåll blev i Italien, varifrån han som ett av sina första minnen har faderns ganska märkliga metod att lära honom simma. Men familjen fortsatte till Sverige, där Arkan är uppvuxen. Hans skolgång under låg- och mellanstadietiden var harmonisk och problemfri, och alla hans kompisar var under den här tiden infödda svenskar. Mer problematiskt blev det på högstadiet, för hans svenska kompisar vill säga – själv hamnade han i en klass bestående av idel invandrarungdomar, någon av dem rent av från Kurdistan. De som råkade illa ut i den här nya miljön var i stället hans gamla svenskfödda kompisar. Men Arkan visade sig besitta ett sympatiskt kurage: När några av invandrareleverna trakasserade en av hans svenska vänner i matsalen, ingrep han, rent av med fysiskt våld, och vann den striden, också på så sätt att det gradvis skedde ett närmande mellan invandrareleverna och svenskarna.

Hans föräldrar acklimatiserade sig hyggligt i det nya landet, men så småningom uppstod det spänningar mellan föräldrarna, spänningar som slutade med skilsmässa. (Så småningom förstår vi lyssnare att det här nog hade att göra med åldersskillnaden mellan föräldrarna och att dessas äktenskap är ett resultat av familjeöverenskommelser över kontrahenternas huvuden.)

När föräldrarna separerar, väljer Arkan att bo med pappan, medan hans syskon blir kvar hos mamman. Det märkligaste med det här, sett utifrån nutida svensk erfarenhet, är att Arkan då över huvud taget inte längre har någon kontakt med sin mamma och sina syskon; de bor dessutom på skilda håll.

Men en ny och för Arkan helt oanad kris uppenbarar sig när fadern plötsligt får ett telefonsamtal från släkten i Irak och sen tillsammans med sonen åker dit. Det visar sig, att delar av faderns familj har råkat mycket illa ut på grund av hans flykt och nu kräver att Arkan, sonen, som ett slags kompensation ska gifta sig med en kusin. Denna kvinnliga kusin ser verkligen inte illa ut eller är otrevlig, men Arkan, uppvuxen med nutida svenska värderingar, störtvägrar.

Fadern tar så illa vid sig, att han får en infarkt och förs till sjukhus. För att rädda livet på fadern faller då Arkan till föga i äktenskapsfrågan men förklarar sedan för den tilltänkta bruden, att han alls inte älskar henne.

När far och son sedan kommer hem till Sverige, sker ändå en brytning mellan dem, och fadern deklarerar att han inte längre har någon son. Sonen, allt mer deprimerad, försöker ta sitt liv genom att köra bilen in i en bergvägg.

Men han överlever utan våldsamma fysiska skador och kommer då på att, äntligen efter alla år, kontakta modern. Hans skildring av deras första möte, på järnvägsstationen, är gripande.

Gripande är det också att få höra, att den här kraschen som en av sina följder fick att Arkan till slut också fick ny och varm kontakt med sin pappa. Och till att mamman och pappan, utan att återförenas äktenskapligt, åter började umgås som mogna och luttrade människor.

Arkan Asaads musikval talar inte på samma sätt till mig. Mycket är sådant som inte är mitt musikaliska bord, och då inkluderar jag också skivor med till exempel Michael Jackson, Rihanna och Christina Aguilera. Men två låtar hör definitivt till min musikaliska sfär: Leonard Cohens ”Hallelujah”, här med Yasmin Levy, och så ”Streets of Philadelphia” med Bruce Springsteen.