Sommar i P1 med Syster Karin (Karin Johansson)

24 juli 2015 16:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Syster Karin, Karin Johansson, är allmänt känd för de insatser hon och övriga i Alsike kloster har gjort för flyktingar. Många av oss andra beundrar henne och de övriga i klostret för deras ståndaktiga arbete, vilket för en del av oss också har sina komplikationer. Man kan nämligen förena grundhållningen att det finns situationer, då man ibland måste möta katastrofer med att ta emot fler flyktingar än vad det svenska samhället riktigt kan klara av, detta utan att man för den skull förordar fullständigt oreglerad arbetskraftsinvandring. Hur som helst: det oreglerade mottagandet av flyktingar som klostret i Alsike har ägnat sig åt är ändå sammantaget så litet, att de reglerade insläppen av folk utifrån inte på något påtagligt sätt påverkas av den här kristliga gerillaverksamheten.

Syster Karins berättelser om möten med flyktingar och flyktingbarn var berörande.

Svårare har jag det med hennes kristna tro, den som också genomsyrade hennes Sommar-program.

För egen del är jag uppvuxen i en konventionellt kristen hemmiljö, åtminstone sådan den formades av min mamma, men någonstans kring konfirmationen lämnade jag den kristna tron bakom mig. I och för sig låg det med min familjs flyktingbakgrund nära att börja grubbla över teodicéproblemet: om det finns en allsmäktig och god Gud, varför låter han då ondskan härja? Men viktigare än det här var ändå de logiska problem man, om man hade kristen tro, ställdes inför. De troende ställde den till synes logiska frågan, varifrån vi människor kom, om inte Gud fanns, men som den rationalistiske logiker jag redan då var, ställde jag då motfrågan, varifrån då Gud kom.

Jag medger att detta är en utvikning, men den finns här med anledning av att Syster Karin egentligen aldrig förklarade, varför hon, om jag får tro hennes egen berättelse, en ganska vanlig tjej, drogs till den kristna tron och klosterlivet.

Den enda nyckeln hon gav var möjligen vägen via kyrkomusiken.

När det gäller musikvalet, för övrigt utmärkt, i programmet, var mycket av det religiöst orienterat men varierat: där fanns sådant som ”Heaven” med Alice Babs och Duke Ellington, PalestrinasMissa Brevis” och gregoriansk sång. Telemann och Bach och Debussy samsades med The Manhattan Transfer (”Chanson D’Amour”) och The Beatles (”Let It Be”).

11 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Ja, den kristna tron bygger i mångt och mycket på myter och föreställningar som mer än hokuspokus än en rationell förståelse till vår existens.
    Dock fylls man ibland av liknande ”uppenbarelser” som kristna påstår är en gåva från Gud.
    Det enda jag kan förstå med religion är att de en gång sa att det finns ett helvete och en himmel och bättre jämförelse till att det, är precis den jord vi lever på som borde vara den de relaterar till. Om inte Tellus är både en himmel och helvete torde få låta sig säga emot.

    Comment by Urban Sjölander — 2015 07 24 21:21 #

  2. Familjen har en god vän som ofta hjälper till med praktiska sysslor hos Karin och hennes systrar. Hans kristna tro liksom systrarnas begränsas, som jag förstår, inte till intellektuella analyser utan har också andra dimensioner.

    Själv kan jag instämma i frågan Varför gråter vi när vi hör Puccini? Till exempel Nessundorma i Jussi Björlings tappning i programmet. Rationellt?

    Å andra sidan kan jag se poängen i Henrik Tikkanens fråga: Undrar vad gud skulle tro om han gick i kyrkan.

    Syster Karin lär ha en bit kvar innan hon nått berömmelse i nivå med varumärket syster Marianne, vars kändisskap vi påminns om genom Enn Kokks (förlåt!) nämnande av Marianne i recensionen.

    Comment by Hans G Eriksson — 2015 07 24 23:32 #

  3. Till Hans G Eriksson: Tack för att du gjorde mig uppmärksam på min skrivlapsus.

    Comment by Enn Kokk — 2015 07 24 23:46 #

  4. En nunna är en fundamentalist.

    Comment by Fredrik — 2015 07 25 13:27 #

  5. Till Fredrik Sjölin: Jo, det kan man ju säga. Men jag är alltid nyfiken på varför människor med andra uppfattningar än mina har blivit sådana de är. Dessutom kan ju människor som i den ena eller den andra meningen är dundamentalister ha andra sidor som man inte bara kan avvisa.

    Comment by Enn Kokk — 2015 07 25 14:48 #

  6. Vilken tur att syster Karin inte är en nunna då, Fredrik!

    Comment by Jan — 2015 07 25 15:28 #

  7. Vi uppfinningsrika människor söker alltid metoder för att greppa det ofattbara.

    Datorerna blev hanterbara för gemene man, först då någon kom på snilleblixten att på skärmen skapa ”knappar” och symboler m.m. vilka anpassats till vår begreppsvärld.
    Att varje knapp, symbol m.m. representerar ett komplicerat kodat kommando, behöver vi inte längre betungas av, dvs om vi inte av fri vilja förkovrar oss på ett djupare plan.
    Så gjordes PC:n tillgänglig för den breda massan.

    Religiösa ceremonier och symboler kan också sägas vara ett slags, för människan begripligt ”gränssnitt” till det ogripbara, skapat av ett behov att se bortom vår naturliga horisont.
    Därför förkastar jag inte religionsutövning av något slag, så länge dess ceremonier, symboler och berättelser kan hjälpa någon att efterhand nå djupare insikter.
    Att fundera över De Större Sammanhangen är på detta sätt inte förbehållet teologer.

    Att vara ”bokstavstrogen” leder dock inte längre än till ”gränssnittet” i något av fallen, och vägen mot ökad förståelse och personlig utveckling förblir stängd.

    Comment by Bosse — 2015 07 25 16:13 #

  8. Bosse, vad jag förstår så lockades Syster Karin av den livsstil klosterlivet erbjöd. Alltså som ett slags ”retreat” från det mondäna livet. Ett liv med fasta regler och procedurer.
    Sedan åberopar hon en metafysisk, transcendental förklaringsmodell, som religiösa alltid plägar göra, att hon tydligen erfor en kallelse från Gud.

    Comment by Jan — 2015 07 25 16:39 #

  9. Ja, tillvägagångssätten kan variera en hel del…
    Oavsett om man kontemplerar vid en glittrig ikon, marscherar i en procession, eller om stenåldersjägaren droppar bytesdjurets blod på en utvald gråsten, symboliserar det samma längtan efter att förstå de Större Sammanhangen, och – tycker jag – förtjänar samma respekt, så länge uppsåtet är ärligt, och inte är ägnat till att manipulera eller förtrycka.

    Comment by Bosse — 2015 07 25 17:01 #

  10. Flera ”fundamentalister” som syster Karin – och världen skulle vara en bättre plats att leva i.

    Jag har träffat henne när vi levererade frukt till flyktingarna i klostret. Jag glömmer aldrig skräcken i flyktingarnas ögon när de först trodde att vi var poliser som kom för att hämta dem och hur skräcken vändes till glädje när de förstod att vi kom för att bistå dem. (Det var vinter och mörkt, vi hade mörka kläder och kom oanmälda i en folkvagnsbuss, så det låg tyvärr nära till hands att flyktingarna utifrån sina erfarenheter gjorde den tolkning de gjorde.)

    Syster Karin och hennes medsystrar har all min respekt!

    Comment by anita lindblad — 2015 07 25 17:16 #

  11. anita lindblad. En fin, inkännande kommentar. Med tanke på vad syster Karin står för och uträttar tycker jag den är motiverad.

    Comment by Hans G Eriksson — 2015 07 25 21:11 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^