Norska Coop får köpa ICA-butikerna i landet

5 mars 2015 16:48 | Mat & dryck | 3 kommentarer

I Norge har ICA inte alls lyckats som här. Det här har ändat i att ICA har beslutat sig för lämna Norge – alltså sälja sina sammanlagt 553 butiker med lite olika storlek och med ett par olika namn.

Norska Coop la ett för ICA – det svenska moderbolaget – attraktivt bud, men den norska konkurrensmyndigheten, Konkurransetilsynet, inledde därefter en granskning av den här affären, en granskning som har tagit rundlig tid. En av förklaringarna till det senare är att den här myndigheten har granskat effekterna av en fusion delmarknad för delmarknad, sammanlagt 90.

För att tillfredsställa Konkurransetilsynet, som vill förhindra att kooperationen på vissa av dessa delmarknaden blir alltför dominerande, har Coop gjort upp i godo: Coop säljer 43 butiker till lågprisgruppen Bunnpris (Bottenpris) och 50 butiker till Norgesgruppen.

Men vinsten för Coop blir ändå att man nu övertar många ICA-butiker till exempel i det centrala Østlands-området och i Bergen-regionen, där konsumentkooperationen i dag inte är så stark.

Norgesgruppen som en av de två köparna av butiker från Coop är kanske inte helt självklar: Kedjan, som driver butiker under namnen Kiwi, Meny och Spar, kontrollerar redan 40 procent av den norska dagligvaruhandeln.

Coop kommer nu i alla fall upp i drygt 28 procent av den norska dagligvaruhandeln och blir klart större än trean, Reitan-gruppen.

Ingen EU-entusiasm i Finland

5 mars 2015 16:15 | Politik | Inga kommentarer

Finländska politiker hörs ibland argumentera för sitt lands inträde i NATO, och då höjs genast röster även här om att vi i så fall borde följa finländarnas exempel.

Jag är mycket skeptisk, och det visar sig att också finska folket – i alla fall en mycket stor majoritet av det – är tveksamt till NATO-inträde.

Helsingin Sanomat låter regelbundet TNS Gallup fråga finländarna om vad de anser om NATO-inträde. I den här undersökningen, gjord den 16-27 februari, har 1006 personer tillfrågats.

Inställningen är ungefär densamma som i en motsvarande undersökning i augusti förra året: 57 procent motsätter sig NATO-anslutning, 27 procent är för en sådan och 16 procent vet inte.

Av högerborgerliga Samlingspartiets anhängare är 57 procent för NATO-anslutning. Men bland övriga större partiers, Socialdemokraternas, Sannfinländarnas och Centerns, så även De Grönas, anhängare har andelen NATO-anhängare minskat.

Fritt efter Henning Mankell

5 mars 2015 15:17 | Deckare, Film | 3 kommentarer

Deckarserier blir ofta filmer, iland till och med när det inte finns fler böcker att filmatisera.

När det gäller den senaste serien av filmer som bygger på deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange), har man i och för sig vinnlagt sig om att få till en femtitalistisk miljö, men de tre huvudagerande skildras ganska stereotypt, och man har i vissa fall tagit sig friheter i förhållande till bokoriginalet.

Filmatiseringarna av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls mycket läsvärda serie om Martin Beck och hans kolleger blev i flera fall inte så tokiga, och framför allt Bo Widerbergs version av ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, var lysande. Sen har det kommit ett otal filmer utan bokförlaga om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, några, signerade till exempel Harald Hamrell, inte alls oävna, men många med sviter av att vara serieproducerade. Jag har sett flertalet av dem i TV men inte brytt mig om att skriva filmrecensioner.

Fast de som närmast föranleder de här raderna är Henning Mankell och hans figur/polis Kurt Wallander.

De ursprungliga Wallander-deckarna har filmatiserats, ibland med gott, ibland inte med riktigt lika gott resultat.

Men som så ofta i liknande fall har filmproducenterna velat ha mer. Och Henning Mankell har gått med på att låta sina romanfigurer och sin ystadsmiljö leva vidare, fast nu med annan manusförfattare.

Här om kvällen såg jag en av de här filmerna, ”Wallander – Försvunnen” (2013) i regi av Leif Magnusson, i TV. Och låt mig genast säga att den här filmen, med Stefan Thunberg som manusförfattare, utan att vara något mästerverk i genren ändå håller en hygglig spänningsnivå. Krister Henriksson spelar även i den här filmen rollen som Kurt Wallander, och hans dotter Linda, också hon polis, spelas av Charlotta Jonsson. Douglas Johansson spelar Martinson.

Polismiljön skildras i det här fallet utifrån perspektivet att Wallander återvänder till stationen efter en tids avstängning.

Deckarhistorien har som startpunkt, att en ung flicka aldrig kommer till skolan och sedan visar sig vara försvunnen – skallgång ger inget resultat. Sökljuset riktas på olika personer, först på den försvunna flickans mamma, som visar sig ha en affär med en man som inte är hennes egen – Wallanders kolleger misstänker också den man som mamman lever ihop med i ett trassligt förhållande – och sen på mamman till en flicka som försvann för flera år sen (och som visar sig vara lite av en privatdeckare). Vem det sedan är som är den skyldige kan den vane deckarläsaren möjligen lista ut själv – en person som syns så pass mycket i en deckarhistoria brukar också ha en dold roll i den.

Upplösningen, med mördarens överrumplande attack på Wallanders polisdotter Linda, är riktigt spännande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^