Gästspel av Radiosymfonikerna och före det en mycket god middag

Vår lilla krets, som tillsammans – mer eller mindre – går på abonnemangskonserterna i Uppsala Konsert & Kongress, har gradvis blivit aningen större. Birgitta och jag har haft årsabonnemang till konsertserien ända sedan vårt nya Musikens hus öppnades. Därefter lyckades vi intressera också Anna, som nu alltså åker till konserterna i Uppsala, fastän hon bor i Rinkeby. Och sen har Anna gjort på motsvarande sätt med sin pappa Bengt, i yngre år gift med Birgitta, och Bengts fru Inger.

Vi sitter på olika håll i Konserthuset, men vi brukar försöka äta middag tillsammans före konserterna och sen dricka kaffe ihop i pausen.

Oftast styrs valet av restaurang av ändamålet med de här träffarna: Vi har rätt många gånger ätit i Konsethusets restaurang eller på ställen som ligger på bekvämt gångavstånd från Konserthuset. De båda familjerna i den äldre generationen turas om med att välja ställe och betala.

I går hade Birgitta fått lust att göra något extra och bjöd således det här sällskapet på det som av många uppsalabor anses vara stans bästa matkrog, Villa Anna, som ligger lite undangömt i Odinslund men verkligen är värt ett besök. Det är inte något billigt ställe, men deras mat är värd pengarna vet Birgitta och jag som i motsats till de övriga hade varit där tidigare.

Eftersom vi sen skulle till Konserthuset, hämtade Bengt oss i bil – Inger och Anna satt redan i den.

Bengt skulle alltså köra bil, Anna skulle göra detsamma hem, och jag och Birgitta är numera helnykterister, så bara Inger tog ett glas vin. Vi övriga drack Pripps blå lättöl.

Birgitta hade, för att spara tid, förvalt huvudrätt, pärlhöna, men eftersom den här kvalitetsrestaurangen, som lagar lokalt anförskaffad mat, inte hade fått tag på någon pärlhöna, fick det bli kyckling, fin gårdskyckling, i stället. Den serverades med läckra tillbehör, bland annat slungad fänkål, kokt rödbeta och små brynta kokta potatisar.

Före det hade vi fått var sin skål varm pumpasoppa med kärnor och till det läckert mjukbröd, ett ljust och ett mörkt, plus två sorters smör.

Och till den dubbla espresson serverades chokladkaka. Jag som är diabetiker donerade min kaka till Anna.

* * *

Vi infann oss en halvtimme före konserttid i Konserthuset för att lyssna på en liten utfrågning av kompositören till kvällens inledande stycke, ”Tales From Suburbia”, ett uruppförande. Albert Schnelzer, född 1972, visade sig ha både humor och distans. Och inte heller hans ”Tales From Suburbia”, som inledde konserten, visade sig sätta den ångeststämpel på det stadsbyggnadsfenomen många vill åsätta den stadsmiljö Schnelzer själv tydligen har levt hela sitt liv i. Musiken speglade de olika sidor som präglar den här miljön liksom andra.

De som spelade den här konsertkvällen var Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den mycket förfarne Daniel Harding.

Den här orkestern är mycket stor – mycket större än vår Kammarorkester som vi normalt brukar få höra i den här konsertserien – så hela scenen var täckt av stolar åt musikerna. Mängden och arten av instrument, plus naturligtvis musikernas spelskicklighet, bidrog till att lyfta den musik som framfördes, oavsett om musiken i fråga bestod av stillsamma eller mer bombastiska partier.

Det här tror jag bidrog till att lyfta Robert Schumanns ”Ouvertüre, Scherzo und Finale i E-dur” (1841).

Ett ännu starkare intryck på mig gjorde kvällens avslutande stycke, ”Symphonie fantastique” (1830), komponerad av Hector Berlioz (1803-1869), och jag talar här inte om kompositörens programmusikaliska avsikter med den utan om verkets rent känslomässiga effekt på lyssnaren.

Själv greps jag främst av två av dess fem satser, ganska olika varann till sin karaktär: dels den nästan dansanta andra satsen, ”Un bal” (En bal), dels den omtumlande fjärde satsen, ”Marche au supplice” (Marsch till schavotten). Men också femte och sista satsen, ”Songe d’une nuit du sabbat” (Dröm om häxsabbaten) hade furiösa sidor.

Jag noterade att folk ur Uppsalas musikliv hade sett till att få biljetter till den här konserten. På vägen ut hejade bland annat Stefan Parkaman, ledare för Uppsala akademiska kammarkör, på mig – vi har träffats i andra sammanhang.

Miljøpartiet De Grønne större än Fremskrittspartiet i Oslo

Högerpopulistiska Fremskrittspartitet var en gång i världen ett osloparti, hade sitt starkaste stöd i huvudstaden, men enligt en alldeles färsk undersökning, gjord av Respons Analyse för Aftenposten, är Miljøpartiet De Grønne i dag där, med 6,7 procent (+ 0,1 preocentenheter), större än Fremskrittspartiet, som får nöja sig med 6,2 procent (- 3,0 procentenheter).

Inte så att de här partierna är kommunicerande kärl. Men det är intressant att studera just dem av ett annat skäl: Båda partierna är uttryck för att nya trender kan slå just i storstadsregioner.

Oslo avviker på flera andra punkter av liknande skäl från det medelnorska väljarbeteendet.

Sosialistisk Venstreparti, som i ett stort antal mätningar hotas av spärren i stortingsvalen, backar visserligen med 1,5 procentenheter också i Oslo men ligger fortfarande på 6,5 procent i huvudstaden. Det betyder att om det vore stortingsval i stället för kommun- och fylkesval i höst, så skulle SV hur som helst få lokalt mandat i Oslo.

Också vänsterkonkurrenten Rødt har periodvis varit mycket starkt i Oslo. I den här undersökningen tappar man där 1,3 procentenheter, men partiet skulle ändå stödjas av 2,6 procent i lokalvalet.

Liberala Venstre har ett av sina starkare fästen i huvudstaden. Trenden nu är att partiet backar med 1,5 procentenheter, men Venstre samlar ändå 7,4 procent i Oslo.

Senterpartiet, som främst är ett jordbrukar- och landsbygdsparti, gör inga framsteg i huvudstaden, tvärt om (- 0,1), och stöds nu i Oslo av 0,7 procent.

Den norska kristenheten har också sina starka fästen på annat håll än i Oslo: Kristelig Folkeparti backar med ytterligare 0,5 procentenheter och hamnar då på 2,1 procent.

Kampen står ändå främst mellan de båda stora partierna.

Høyre är starkare i huvudstaden än i landsgenomsnitt och skulle där få 28,1 procent, vilket innebär en ökning med 2,6 procentenheter.

Men Arbeiderpartiet ökar med 2,9 procentenheter i Oslo och hamnar då på 39,8 procent.

Bäddat för maktskifte i Oslo alltså?

Det beror bland annat på hur blockpolitiskt neutrala Miljøpartiet De Grønne agerar efter valet. Partiets representant i bystyret i dag, Harald Nissen, säger till Aftenposten, att MDG, som bekant ett blockneutralt parti, kommer att stötta det byråd, som garanterar mest av grön politik. Men han säger samtidigt att partiet knappast kan stödja ett byråd, där politiken i fråga om synen på invandrare präglas av Fremskrittspartiets hållning.

Tidigare ordförande för Centrum-Demokraterne kandiderar för danska (S)

I danska Politiken hittar jag rubriken ”Peter Duetoft vil i Folketinget for S”. I artikeln under den läser jag, att Duetoft, som åren runt sekelskiftet satt i Folketinget och under en tid var ordförande för Centrum-Demokraterne, nu kandiderar till Folketinget för Socialdemokratiet.

Vad är Centrum-Demokraterne, frågar sig läsare som inte har följt dansk politik lika länge som jag.

Centrum-Demokraterne bildades 1973 av den socialdemokratiske folketingsledamoten Erhard Jacobsen och leddes efter hans död under en period av hans dotter Mimi Jacobsen. CD bidrog till att göra dansk socialdemokrati mindre. Det ingick i regeringar av lite olika kulör, 1982-1988 i en borgerlig regering, 1993-1996 i en socialdemokratiskt ledd regering.

Mimi Jakobsen lämnade 2007 partiet och blev socialdemokrat, och 2008 las partiet ner.

Återstår att se om Peter Duetofts kandidatur för (S) kan ge partiet vind i seglen.

I den senaste sammanställningar av partisympatier i Berlingske Barometer minskar Socialdemokratiet en aning och hamnar på 22,5 procent mot 24,8 procent i folketingsvalet 2011.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, backar också det någon tiondel, till 7,1 procent, vilket ligger markant under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringskollega Socialistisk Folkeparti backar ett par tiondelar till 6,3 procent mot 9,2 procent i valet 2011.

Och den röd-gröna och feministiska Enhedslisten står och stampar på 8,3 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat 2011, 6,5 procent.

På den motsatta sidan utmärker sig fortfarande populistiska Dansk Folkeparti genom att öka en halv procentandel till 20,0 procent. DF ligger alltså fortsatt långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Det stora (höger)borgerliga partiet Venstre backar med ett par procentandelar till 22,5 procent, att jämföra med de 26,7 procent partiet fick i valet 2011.

Konservative Folkeparti ligger still på 4,9 procent, vilket också var det resultat partiet fick i valet 2011.

Och Liberal Alliance ökar något till 5,9 procent – i folketingsvalet 2011 stöddes partiet av 5,0 procent.