Konsert med spansk musik

6 mars 2015 23:25 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

Torsdagskvällens konsert på Uppsala Konsert & Kongress skilde sig på flera sätt från de vanliga abonnemangskonserterna: Uppsala kammarorkester hade för kvällen en spansk dirigent, Alfons Reverté. Och eftersom kvällens tema, ett mycket sammanhållet sådant, var ”Spansk afton”, hade man som solist på gitarr – vad annars – lånat in den mästerlige Göran Söllscher.

Konserten började med ett relativt sent stycke, ”Sortilegis” av Xavier Montsalvatge (1912-2002).

Men flertalet i publiken associerade säkert mer de avslutande tre styckena, zarzuelas med rötter i teatermusik, med Spanien och dess musik: ”El Bateo” av Federico Chueca (1846-1908), ”La Leyenda del Beso” av Reveriano Soutullo (1880-1932) och Juan Vert (1890-1931) och ”La Terre del Oro” av Gerónimo Giménez (1854-1923).

Göran Söllscher gjorde sin solistinsats på gitarr i ”Concierto de Aranjuez” för gitarr och orkester av Joaquin Rodrigo (1901-1999). För egen del gillade jag speciellt dess inledande sats, Allegro con spirito.

Söllscher fick varma applåder, med rätta, och gick publiken till mötes genom att som extranummer före pausen spela en katalansk folkmelodi.

Efter pausen spelades ett längre orkesterstycke, ”El amor brujo” av Manuel de Falla (1876-1946). Det var väl inövat och lät bra, och många i publiken kände säkert igen en av dess många delar, den hetsiga ”Danza ritual del Fuego”, Rituell elddans.

* * *

Jag och Birgitta fick skjuts till Vaksala torg (och efter konserten hem igen) av Bengt och Inger, och på den restaurang Bengt och Inger hade valt fick vi så småningom sällskap även av Anna.

Själv hade jag aldrig varit på restaurangen i fråga, Lucullus i Sivia-komplexet på centrumsidan av Vaksala torg, men alla var nöjda med den mat de hade valt, jag för min del biff med grönpepparsås och pommes frites. Till det drack jag Pripps Blå lättöl.

Exemplet Norge: Svårt att dra säkra slutsatser av en enstaka gallupmätning

6 mars 2015 12:58 | Politik | Inga kommentarer

Jag har från min yrkesverksamma tid i det socialdemokratiska partiet i Sverige viss övning i att analysera opinionsundersökningar. En lärdom är att inte dra alltför vittgående slutsatser av enstaka opinionsundersökningar. Flera undersökningar från flera undersökningsföretag är, särskilt om de pekar åt samma håll under en tid, säkrare indikationer om förändringar i de politiska sympatierna.

Jag ska ge er några exempel från vårt grannland Norge på att man inte ska vara alltför snabb i sina slutsatser.

Här om dan redovisade jag en undersökning som TNS Gallup hade gjort för norska TV 2 och där Høyre påstods ha gjort en anmärkningsvärt stor opinionsmässig framryckning. Nu läser jag en annan färsk undersökning, publicerad i Vårt Land och gjord av Norstat, att Høyre visserligen ökar med 0,2 procentenheter men till mediokra 21,0 procent, långt under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

I redovisningen av TNS Gallups undersökning gick Høyre framåt på bekostnad av Arbeiderpartiet, som därmed hamnade på 38,8 procent, i och för sig inte så illa det heller mot bakgrund av att partiet i valet 2013 stöddes av 30,8 procent. Men i mätningen från Norstat ligger Arbeiderpartiet kvar på sin mycket höga nivå: får 41,6 procent, vilket visserligen också är en tillbakagång men bara med 0,8 procentenheter.

Den nu aktuella undersökningen från Norstat ger ytterligare ett exempel på hur vanskligt det är att dra snabba och säkra slutsatser av förändringar i någon enda enskild mätning.

Enligt Norstat faller det högerpopulistiska Fremskrittspartiet med 2,1 procentenheter till 10 procent (mot 16,3 procent i valet 2013).

Samtidigt ökar Kristelig Folkeparti med 1,2 procentenheter till 6,4 procent (mot 5,6 procent i valet 2013).

I texten från nyhetsbyrån NTB nämns som en tänkbar förklaring, att en ledande företrädare för Fremskrittspartiet i affekt har beskyllt KrF för att ha ansvar för att människor, bosatta i Norge, lierar sig med terrororganisationer.

Den slutliga opinionseffekten kan naturligtvis ha blivit just att Fremskrittspartiet minskar och Kristelig Folkeparti ökar. Men det betyder inte nödvändigtvis, att FrP-sympatisörer i någon större utsträckning har gått över till KrF. Mer sannolikt är att KrF har plockat invandrare och invandrarvänliga norrmän från andra, mer näraliggande partier, men att leden där har fyllts på med avhoppade FrPare – den här sortens sympatiförflyttningar kan i själva verket ske i räckor, i flera steg.

Men låt oss återvända till mätningen från Norstat:

Liberala Venstre, ett mittenparti som i likhet med KrF i princip stöder den blå-blå regeringen, ökar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent (mot 5,2 procent i stortingsvalet 2013).

Senterpartiet, som samregerade med Arbeiderpartiet och SV, ökar med 0,7 procentenheter till 5,8 procent (mot 5,5 procent i valet 2013).

Regeringskollegan från perioden före valet, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,5 procentenheter till 4,1 procent (samma som i valet) och ligger därmed precis över fyraprocentsgränsen.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,4 procentenheter till 1,1 procent (samma som i valet).

Och det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne tappar 1,5 procentenheter och hamnar därmed på 3,5 procent (mot 2,0 procent i valet 2013, då partiet ändå, på rund av högre stöd i huvudstaden, där knep ett lokalt mandat i Stortinget).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^