Ett Första maj-krav förverkligas, även om det har tagit tid

4 mars 2015 22:33 | Politik | 3 kommentarer

I början av 1960-talet var jag med om att göra Laboremus till Uppsalas största studentförening. Receptet var aktivitet och bredd, radikalism och uppkäftighet.

En av de Första maj-paroller vi förde fram rörde en då mycket omdiskuterad stadsmiljöfråga. ”Riv Tempo-huset!” löd vår paroll. Det var inte ett krav som föll i god jord hos demonstrationsledningen – stans socialdemokrater hörde nämligen till dem som hade sagt ja till det här nya monstret i en känslig stadsmiljö vid Stora Torget. För just monstruöst avvikande var Tempos (nuvarande Åhléns) tårtpapperfasad i en känslig stadsmiljö.

Nå, huset revs förstås inte, och så småningom har väl uppsalaborna vant sig vid tårtpapperfasaden, vilket intervjuer i TV, nu när den här fasaden faktiskt ska bytas ut, vittnar om.

Själv har jag inte ändrat uppfattning. Det är en estetisk landvinning, att den rivning (åtminstone av fasaden) vi krävde i min ungdom äntligen blir av.

Missförstå mig nu inte. Jag är alls inte mot stadsförnyelse och modern arkitektur, men den här fasaden var faktiskt anskrämlig.

Ingmar Bergman i New York-miljö

4 mars 2015 16:23 | Film | Inga kommentarer

Woody Allens fascination av Ingmar Bergman är omvittnad, också av Allen själv, och till exempel det stora familjekalaset – thanksgiving – i ”Hannah och hennes systrar” (”Hannah and Her Sisters”, 1986) har helt uppenbart julkalaset i ”Fanny och Alexander” (1982) som inspirationskälla. Och som för att poängtera det konstnärliga släktskapet med Bergman låter Allen (både regissör och manusförfattare) Max von Sydow spela rollen som Frederick, äldre konstnär som sedan fem år lever ihop med en av den här historiens tre systrar, Lee (Barbara Hershey).

Lee uppvaktas av – och blir till sin förskräckelse attraherad av – Elliot (Michael Cane), gift med hennes syster Hannah (Mia Farrow).

Den tredje systern, Holly (Dianne West), gör misslyckade försök att bli skådespelerska, varefter hon börjar skriva böcker, som helt uppenbart hämtar sin handling från hennes eget liv och inte minst andra familjemedlemmars relationshistorier. Holly har vidare, åtminstone tidigare, haft drogproblem.

Att Elliot, som han framställs i filmen, har en viss yttre likhet med Mickey (Woody Allen) kan ju vara en markering av att Mickey tidigare har varit gift med Hannah – det händer ju i verkliga livet att människor som bryter upp från ett parförhållande söker sig till någon som har likheter med den förra partnern. Själv tycker jag till att börja med att det ibland är svårt att särskilja vem som är vem – detta gäller särskilt som Allen spränger in tillbakablickar med sig själv/Mickey i den tablåartat fortskridande handlingen.

Nå, Woody Allens gestaltning av den hypokondriske Mickey – han söker läkarhjälp i den ständiga övertygelsen att han lider av någon dödlig åkomma, hjärntumör – är fantastisk. Fruktansvärt rolig är också skildringen av hur Mickey testar olika religioner, som katolicism och Hare Krishna.

Inspirationen från Bergman, lusten att berätta en rikt förgrenad familjehistoria, yttrar sig också i att föräldrarna till filmens tre systrar, Norma (Maureen O’Sullivan) och Evan (Lloyd Nolan), framträder med sina egna egenheter och problem, i Normas fall alkoholism.

Ändå har jag då inte återberättat den här filmens samtliga spår och sidospår. Men man bör väl nämna åtminstone att Holly i slutet av filmen är gift med Mickey och att hon väntar barn. Lee har hittat och är gift med en ny karl. Hannah och Elliot har försonats och fortsätter att vara gifta.

Filmens skildring av New York är detaljrik och lysande. Här måste den från Europa inlånade fotografen, Carlo Di Palma, ha vägletts av Allen själv.

Och det rikhaltiga och varierade musikvalet i filmen vore egentligen värd en egen analys.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^