Last chorus: Sam Charters

21 mars 2015 18:33 | Last chorus, Musik | 2 kommentarer

SamSamuelCharters, en legendar i både amerikansk och svensk skivproduktion, är död. Han föddes den 1 augusti i Pittsburgh, Pennsylvania, och dog den 18 mars 2015 i Årsta – han och hans fru Ann bodde och verkade i Sverige sen slutet av 1960-talet.

En annan legend i amerikanskt musikliv, förre Sing Out!-redaktören Izzy Young, som också flyttade till Stockholm, har jag personligen träffat (på en spelmansträff här i Uppland), men paret Charters har mina vägar aldrig korsat.

Annat då än i musikalisk mening. I min jättelika skivkollektion har jag till exempel bluesskivor från Folkways, fältinspelningar gjorda i amerikanska Södern av Sam Charters – country blues var en av hans specialiteter. Här i Sverige gjorde han skivor för svenska Sonet, allt från cajun, Snooks Eaglin och Otis Rush till Dizzy Gillespie och Peps Persson. I USA gjorde han skivor också för bolag som Vanguard (Country Joe and the Fish, Dave Van Ronk) och Prestige Bluesville.

Bland de legendariska artister han spelade in åt Folkways eller tog med på samlingsskivor fanns Big Bill Broonzy, Blind Gary Davis, Snooks Eaglin, Sleepy John Estes, Lightnin’ Hopkins, Son House, Blind Lemon Jefferson, Memphis Minnie, Mississippi John Hurt, Furry Lewis, Bukka White och Big Joe Williams. Han kartlade tematiskt, ibland på flera skivor, bluesen i till exempel Chicago, New Orleans, St. Louis. Charters spelade in cajun, calypso, jazz, traditionell musik från Bahamas, Irland och Gambia. För Folkways producerade han skivor med musik av kompositören Charles Ives. Och bland hans folwaysinspelningar finns även vad som på skivan kallas The Swedish fiddlers.

Sam Charters dog av cancer. Trodde jag på änglar, önskade jag att de spelade en blues för honom.

Melodikrysset nummer 12 2015

21 mars 2015 12:21 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^